.
|
Tidigare sländor
Arkiv 15, december 2009
|
|
|
10 mars Den orderbekräftelsen har jag fått, och jag tror att det ska fungera. Men - jag behöver programmet snabbare, i varje fall inom ett par dagar. Ladda ner en gratis testversion så länge, föreslog den trevliga personen. Det har jag nu försökt göra i snart ett par timmar, med kortare avbrott. Jag har registrerat mig - för det krävdes. Meddelande på meddelande hamnar i min mailbox om en länk jag ska klicka på för att starta nedladdningen. Jag klickar - och får upp samma meddelande igen, och igen och igen. Hittills 9 meddelanden. Man tackar för mitt intresse och ger mig en länk som ska starta nedladdningen. Länken leder tillbaks till tacket osv osv osv. Nu börjar jag om på nytt. Försöker med Kaspers namn och mailadress. Han får heta Andersson i efternamn. Han får för tillfället vara bosatt i Stockholm, på en adress där det finns flera Andersson. Mitt i stan, på Drottninggatan. Hihihi - undrar om han har större tur än sin matte... Om inte så kommer mitt "hihihi" att förvandlas till något helt annat!!!!!!! Detta om detta - än har jag inte vågat kolla i Kaspers mailbox... Däremot återkallar jag en känsla efter en bilfärd och under en promenad i närmsta samhället idag, på väg till en god och fin lunch och samvaro.
Nu är snön inte vit och vacker längre utefter vägar och gator.
_____________________
4 mars Har haft radion på i bakgrunden, och förundrats. Sojaodling kräver en massa gifter som gör lantarbetarna sjuka. "Det hade vi ingen aaaning om..." säger ansvariga. Att utvecklingsländer använder kemikalier som vi i Sverige förbjudit för decennier sedan - HUR kan NÅGON vara omedveten om detta? Svaret är naturligtvis, att det KAN ingen. Däremot kan man tydligen både blunda och hålla för öronen. När det passar plånboken alltså. Men jag hävdar - med en dåres envishet - att varenda en av oss är medskyldig till det fruktansvärda som händer. I butiken avgör vi vilken produktion vi stödjer. Det finns ekologiska produkter, det finns rättvisemärkta och det finns närproducerade. Med mera. Vad de olika beteckningarna står för kan alla ta reda på. Ett helt internet står till förfogande. Bland annat. Valet är vårt. Låter vi plånbokstänkandet styra, så gör vi det därför att vi väljer det. Ingen kan hänvisa till okunnighet, däremot till ointresse. Komma med undanflykter. Det viktiga är att vi inser att vi alltid gör val. Vare sig vi t.ex. handlar det billiga kaffet eller det dyrare, ekologiska och rättvisemärkta. Alla vet naturligtvis att de som arbetar på kaffeplantagerna far minst lika illa som sojaodlarna. Men - valet är vårt! Vad gäller just soja är det förresten dubbelt tragiskt. Den odlas på det eländiga sätt som beskrivits senaste dagarna för att våra djur ska få billigt kraftfoder, växa snabbt och ge oss billigt kött. Sojabönan är fullvärdig människoföda. Rätt odlad skulle den inte göra människor sjuka, tvärtom skulle den mätta oerhört många svältande munnar i utvecklingsländerna. Ekologiska odlare odlar sitt eget "kraftfoder". Vi behöver inte alls utfodra djur med soja. Det går att skriva hur mycket som helst om det här, men det ska jag inte göra. Jag bara drar mig till minnes att den här problematiken skrev jag om - yrkesmässigt - redan för 30 år sedan!!! Det var innan GMO, dvs genmodifierade grödor, ens var påtänkta. Här har vi förmodligen nästa stora misstag som ingen kommer att "ha någon aaaning om..."
Snart är i sämsta fall nästan all världens majs genmodifierad. Bilden är
naturligtvis lånad från internet. Majs är den genmodifierade gröda som -
jämte sojabönor - fått störst utbredning.
PS.
Jag handlar i möjligaste mån - och det är nästan alltid
möjligt numera - ekologiskt. Alla mina vänner gör inte alls det. Men de
har fadderbarn, de stödjer både det ena och det andra som jag inte gör, i
varje fall inte ekonomiskt.
28 februari
Nu droppar det från träd och tak. Idag regn - i morgon snö! Säger SMHI. Men det är ändå MARS! Och den mesta snön har rasat från taket. Nu är altanens snöberg åtminstone 2 meter, hårt packat. Tänk så lugnt och bra vi har det, tänk att ha förmånen att bo där en eller annan temporär meter snö får ganska många av oss, inklusive mig, att gnälla och stöna. Bara att jämföra vår plätt på jorden med andra områden. Haiti, Chile... Ibland är det nyttigt att stanna upp och försöka ge saker och ting deras rätta proportioner.
Gäller förresten på livets alla områden. Tror jag nog.
27 februari Höll på att ge upp vid 9 omgången - silver är ju jättebra, vi ska vara nöja med det osv - men tänkte kanske att jag borde följa med till det bittra slutet, dvs till silvermedalj... Dessutom fanns ju en liten chans att matchen kunde vända. Och det gjorde den! I extraomgången. Trots den naturligtvis väldigt partiska publiken. Nöjd och glad och full av beundrar för mod och kämpaglöd kom jag i säng några minuter före fyra i natt. Faktiskt väldigt sent även för mig! Men visst hade tjejernas glädje smittat av sig! - Tänk, att de vann över Kanada! Jag gillar att se curling. I övrigt kan rapporteras att det regnat idag, ett regn som för en stund sedan övergick till att bli tät blötsnö. Hehehe, nu trampar jag igenom även på den smala "vägen" mot vedbon... Endera dan far jag nog iväg och hämtar hem ytterligare en laddning värmeloggs bara för att slippa hämta in de sista 20 förpackningarna från min blivande typ "Noaks ark".
Dags att sova middag... - för hur ska jag annars orka med mina normala,
väldigt sena kvällsvanor... Men det blir allt en en kort liten
powernap. Om en knapp halvtimme startar curlingherrarnas bronsmatch...
25 februari
- Skulle gärna vilja ta mig ur diket... men jag kan nog inte ta mig upp
där...
...det går inte åt det här hållet heller, matte!!!
- Nä, "den vägen är smal som två har att gå" - visst var det väl så hon
sa, Karin Boye? Tänkte hon kanske på dej och mej då, matte? Man kan tro att "diket" bottnar, men det gör det inte alls! Det är ytterligare några decimeter ner till marken. När allt smälter kommer min vedbod att bli en Noaks ark. Tror jag. Men den dagen, den sorgen. Måtte den inte vara alltför avlägsen. Har just inga övriga synpunkter idag - fel, jag har massor! Men att sortera dem, plita ner dem och låta er läsa... Nej, jag väntar till en annan dag. Man ska inte skriva i affekt. Någon - möjligen Churchill - sa att "tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat!" Så farligt är det nu inte, men visst kan man bli arg och ledsen både när man ser sig om i världen och när man ser sig om på nätet.
Men när man på termometern ser att temperaturen idag för första gången sedan mitten
av december stigit till nollpunkten - då blir man GLAD! Och så slipper man
frysa.
23 februari Jag har genomlidit många timmars slit med skottning med åtföljande ryggont plus en del oro och uppgivenhet inte minst med tanke på den exceptionella och bokstavligen vattensjuka snösmältning som förestår. Jag har varit insnöad, ibland fått avstå helt från trevligheter och andra gånger bokat om t.ex. tandläkarbesök. Fått tänka på att bunkra det nödvändiga, för rätt som det är kan t.ex. ett flera dagar långt strömavbrott inträffa. I år är läget i åtminstone södra halvan av landet extremt. Extrem kyla under extremt lång period kombinerat med extremt mycket snö.
Jag bor i skogen, och jag inser att vädret rår vi faktiskt inte över. Några timmars väntan tillsammans med olyckssystrar och dito bröder i en vänthall någonstans – är det verkligen det värsta som kan hända? Naturens krafter åstadkommer sådant som är mycket, mycket värre. Cykloner, översvämningar, ras, jordbävningar osv. I det perspektivet klagar vi över bagateller. Obehagligheter kallar vi för katastrofer. Varenda litet besvär är ”oacceptabelt”. Dock tycker jag att Banverket borde ha bättre beredskap när det gäller att hålla spåren hjälpligt snöfria och bangårdarnas växlar i fungerande skick. Men att Konsumentombudsmannen uppmanar resenärer som försenats under helgen att till och med gå till domstol med sina ersättningskrav gentemot SJ – helt sjukt!!
Om inte spåren fungerar – hur ska då SJ kunna köra tåg???? Och spåren
är Banverkets ansvar. Om en buss i linjetrafik inte kan köra sina turer för att vägen rasat - då är det självklart bussbolaget som blir skadeståndsskyldigt. Eller...?
Själv funderar jag på hur en stämning av Kung Bore bäst ska utformas.
Och vart jag ska ställa den.
22 februari
Min stackars altan efter all nerskottad snö - kan NÅGON tro att all den
här snön någonsin kommer att smälta? Jag lyckades åtminstone få de båda
raska killarna att inte bara skotta rakt ner. Om allt hamnat mot
glasväggen hade den möjligen inte pallat för trycket. Det är därför
"överhänget" finns kvar. Fler bilder finns hos Kasper som inte gillar det nya scenariot. Väldigt höga vallar, ingen åtkomst till hans och katternas "dass" under den lilla utbyggnaden som står på pelare. Och Petrus vägrar överhuvudtaget att komma hem! Tur att den här natten blir betydligt mildare än gårdagens med sina 28 minusgrader. Trots att allt SER mycket värre ut nu än före skottandet så är det naturligtvis inte det. Snön på taket hade ändå rasat ner så småningom, och nu har jag ju faktiskt fått hjälp att ta fram gångar mellan vallarna. Och vi skrattade gemensamt åt den stackars altanen. Så jag gillar läget, och är väldigt, väldigt tacksam över all hjälp. I morgon ska jag ut med bilen. Förhoppningsvis känner sig Kung Bore tillräckligt nöjd med vad han hittills åstadkommit i form av kaos. Han har faktiskt inget kvar att bevisa!
Förresten - idag sken solen!
21 februari Det är förresten 20 grader kallt ute!
Min altan utanför "gröna rummet ser idag ut så här!
Två barnbarn, den ena plus sambo, tänker komma hit och skotta gårdsplan
m.m. i morgon! Jag är en sån som vanligen gillar att klara mig själv
- kanske går jag i barndom och har hunnit till "kan själv-stadiet". Men
det här, det känns underbart. Så idag har ryggen fått vila. Och nu ska
hela jag göra detsamma. Sängen väntar.
18 februari Mitt under värsta vintern i mannaminne flyttar hon alltså hit. Som fastboende! I kväll får jag nog reda på hur hon tänker, för jag och Kasper uppmanades att förlägga vår kvällspromenad dit. I övrigt är väl bara att rapportera att det snöat, och att det ska komma ännu mycket, mycket mer snö till helgen. Följaktligen bara att säga återbud till middag och teater på lördag. SMHI varnar för snökaos, vilket betyder kolossalt kaos när man bor som jag! Bilen som ska skottas ut, förmodligen oplogad skogsväg osv. Plus hemfärd mitt i natten. Nej tyvärr, det skulle inte fungera, så jag blir hemma. Mitt lilla hus blir mer och mer igloolikt, och gårdsplanen mindre och mindre. Nu bara så stor att det precis går att vända bilen. Ingen gästparkering på gården längre! Världen i övrigt – ja, den är som den är. Och på TV – bara OS...
17 februari
Tänker i stället glädja mig åt att äntligen så föll i går väldigt mycket
av mitt hår för frisörens sax. Känner mig faktiskt som en ny och bättre
människa! Dessutom inköptes en kartong skrivarpapper, lämnades annat
papper till tryckeri, och så kunde jag glädja mig åt den här synen.
Amaryllisen är inte min, men vad gör väl det, vacker var den ändå.
Vacker var också utsikten över vintriga hagar ner mot östersjöviken. Där
badade vi i somras, när vi hälsade på hos Mollie och hennes matte.
Det här huset är väldigt vackert, tycker jag! Hos Kasper finns mer, inklusive en liten film från gårdagens långpromenad, en promenad som blev möjlig tack vare en rejäl plogad slinga över hagarna mot en tänkt gallring - obs bara gallring! - av en bit skog. Sen ska det sågas virke som ska användas till utbyggnad av gårdens lagård.
Vad är det här - en jättesnigel? Med smått.
Och titta vad Kasper visst blev lite skraj för! Här har barnen roat sig.
Och så var vi "hemma" hos Mollie med matte, där lunchen väntade.
Och så småningom väntade en guldupplevelse, tack vara Björn Ferry.
15 februari Har i alla fall upptäckt att jag nog borde ta och läsa om nya lilla kamerans alla möjligheter - roade mig med att knappa och bläddra lite i själva kamerans menyer och hittade massor av skojiga och förmodligen ändamålsenliga inställningsvarianter. Endera dagen så läser jag nog åtminstone lite grann i den 175-sidiga manualen... Än så länge ett par icke-speciellt-inställda bilder från dagens promenad ner till sjön (några fler finns hos Kasper).
...och en cykel som någon glömt.
Och så en bild att klicka på - dagens utsikt från "gröna
rummet"!
Och här hade Kasper en underbar spagrop i höstas
I sommar ja - tänk, bara tänk... och klicka på
bilden!
______________________
11 februari
Husen är alla olika i detta nya villaområde. Enplans- och tvåplans i skön blandning. Individuell färgsättning. Min goda väns hus en liten bit upp i backen är nog det enda som är grönt. Tomterna är små, men läget fantastiskt vid en sjö. På sommaren rena idyllen, själv får jag nästan samma trivselkänsla som i en småstad med riktigt gammal och hopträngd bebyggelse. Husens fasad mot gatan, de små trädgårdarna på husets baksida. Döm därför om min förvåning när jag i tidningen såg att kommunens "skönhetsråd" ondgjorde sig över de individuellt utformade små trädgårdarna och om bristen på enhetlighet när det gällde träd, staket, häckar och husfasader. Så skulle det INTE få se ut vid områdets fortsatta utbyggnad. Men tyvärr måste väl de befintliga fastigheterna få fortsätta att spreta... Slutsats: "skönhetsråd" ska man akta sig för. Om man vill bo trivsamt. Vad vi annars talade om? Jo, om vällust, vi har ju de s.k. dödssynderna som tema under en tid (något vi bestämt redan innan SVT och Sissela Kyle startade sin serie). Ingen av oss kunde ens med god vilja få vällust till dödssynd - såvida man inte föreställer sig att då den utnämndes till dödssynd hade ordet en annan innebörd än det har idag. Men det är klart, om livet går ut på ständig och oavbruten sinnlig njutning kosta vad den kosta vill, ett ständigt frossande i vad det vara månde, då går det kanske att förstå. Förstås. För nog finns det avarter av det mesta.
Hoppas på sol i morgon också, DÅ ska Kasper och jag få oss en lång, skön
promenad. Men nätterna är otäckt kalla, -19 i natten som var.
7 februari (2)
Från utsidan syns verkligen hur gigantisk gardinen fortfarande är - tänk, när den och all den övriga snön på taket så småningom landar på altanen. Får antagligen vara glad om den blir tillgänglig till midsommar!
Jag tog mig inte upp på altanen. Det kändes helt enkelt övermäktigt.
Snödjup 65-70 cm. Finns snöskor att köpa?
Naturen är fantastisk, om man tänker efter.
7 februari (1) Den tredje var mindre framfusig, och utmanade inte till direkt jakt, så jag gick till sängs. På morgonen visade det sig att den alldeles själv sökt döden i ett utbrunnet värmeljus.
______________________
6 februari
Den har fler intressen.
Just nu är den mest intresserad av mig, surrar runt huvudet. Slå ihjäl den eller inte, DET är frågan! Väntar kanske med beslutet tills i morgon, då har den kanske självdött... Tänk, att en ensam stackars fluga kan vara så utmanande. Den gillar tangentbordet också... Jag HAR flugsmällan bredvid mig, kan inte riktigt avgöra om det är jag som hejdar mig precis när slaget ska falla eller om det är flugan som anar oråd och precis tar sig en ny tvåsekunders flygtur.
Herrejesses - nu är dom TVÅ!!! Månne dom förebådar våren?
4 februari
I övrigt är det bara att konstatera att den här vintern, den tycker jag
inte om. Kändes närmast tröstlöst i morse när jag tittade ut. Den här
bilden är klickbar. Det SNÖAR.
Även soptunnan var snölös för någon dag sedan. Och bilen naturligtvis
rensopad. Snart måste den förresten släpas fram till vägen, för tömning.
Soptunnan alltså, inte bilen...
Kan säga att vallarna är nu så höga och snötäcket på gårdsplan och infart så tjockt att snösläden inte längre fungerar. Nu är det råskottning som gäller. Tungt!!! Kommer nog att ta ytterligare två dar att få plan och utfart klara. Det är åtminstone vad min rygg har att förtälja.
Kasper har det inte lätt, han heller. Här mitt första försök till
inspelning med "fröken Casio". Observera att Kasper springer på skottade
gårdsplanen, dvs i senaste dygnets snö! Tycker bara det är så roligt att
ha en möjlighet att spela in!
Natti!
3 februari Inga hål, inget blödande tandkött, inga kronor eller bryggor som krånglar. Skötsel betygsatt med MVG! Bara att med ett prydligt och nypolerat leende vandra ut i världen igen. Vandra och vandra förresten - oh, forna tiders snöröjning... Men jag belönade mig själv med en ny andra-kamera. En som får plats i fickan. Nu gäller det att lära sig använda den. Dagens bilder är inte så uppmuntrande, men såvitt jag förstår kan de bli bättre med rätt inställning. Det blev en Casio - med tanke på färgen är det nog en "fröken Casio". Hoppas hon kan samsas med stora och manligt svarta "herr Nikon". Och framförallt med mig. Tror att kameran ska fungera hyfsat bra för bilder på nätet.
I morse snöade det. Präktigt mycket. Att ta ut bilen kändes inte välbetänkt. Klokt beslut, himlen har stått öppen hela dagen. Alltså blev det inget "tantgäng" - men vi hoppas på nästa vecka i stället. Inte bara jag var insnöad.
En dryg decimeter har hittills fallit på nyskottade gårdsplanen. Får väl
lov att ta itu med den i morgon. Fast hellre ville jag ju utforska nya
leksaken. Tänk om jag kunde ta en liten film också, en där stackars,
stackars Kasper försöker sig på en liten, liten utflykt utanför plogat och
skottat.
31 januari Alla har inte förmågan att i skrift uttrycka det man verkligen vill ha sagt. Men personligheten som skymtar fram kan ändå locka till förnyade besök. Ibland. Ibland inte. Och då tycker jag personligen att det är tämligen ointressant om vederbörande följer mina skriverier eller inte. Det vore naturligtvis roligt, men är inte alls nödvändigt. Visst händer det att jag har större intresse för en och annan person än vederbörande har för mig! Faktum är att det ofta är intressant att notera sin egen reaktion. Vad tycker jag om den modebloggande tjejen? Om flickebarnet som lider av annorexi? Om den hängivna bakerskan? Om shoppoholicen? Om gröna-vågaren? Om den professionella skribenten? Och den som konsekvent ägnar sig åt att nedvärdera, inte bara företeelser utan även personer. Kända och okända. Tidigare, före bloggandet, på ”dagbokens” tid på
nätet (dvs här där jag för min del fortfarande befinner mig) hade jag en
mycket nära nätvän, som förutom att vara osedvanligt klok och vidsynt även
var psykiatriker. Kan säga att våra samtal blev väldigt
intressanta.
För det är ju så, att på nätet lämnar man ut sig. Inte helt och fullt, men ändå mycket, mycket mer än man tror och är medveten om. Har ni tänkt på att även design kan säga mycket om personligheten bakom, om önskningar och ideal? Bland annat. Sen är det då frågan som väcktes när jag läste
den här
bloggen (som jag av genuint intresse följer,
kommenterar och länkar till). Vad jag vill ha sagt med det här inlägget? Tja, kanske att det är okej med olika åsikter. Att en blogg eller motsvarande utformas efter bloggarens personlighet. Att det alltid är utvecklande att försöka förstå i stället för att fördöma. Att precis allt och alla har mer än en sida. Om ett par dar träffar jag mitt härliga tantgäng – jisses, så olika våra bloggar skulle se ut! Synd att jag är den enda som utnyttjar möjligheten. (Att flera däremot finns på Facebook är en annan historia.) Bättre lektioner i respekt och inlevelse och förståelse för olika synpunkter och infallsvinklar än jag får genom kontakten med dessa vänner, det kan jag inte tänka mig. Men att läsa de bloggar jag väljer att följa, det är
minsann inte fy skam det heller. De är väldigt olika, och jag är så
tacksam för dem allihop. Inte minst för mina och Kaspers "hundbloggande"
vänner. Härligt mysiga är dom/ni!
Glädjande nog har jag säkert ännu många intressanta nätbekantskaper kvar att göra. Ibland är det ju också en fråga om tid.
PPS. Läste just på
den här bloggen - såg en fantastisk film - snacka om snö!!!
Tänkte att som motvikt borde man
se detta! Solens mat, ett härligt program! ______________________
30 januari Och därmed är vädret avklarat för i kväll. Nja, det är det nog inte ändå! För det ställer verkligen till det, tillsammans med gäster som skrämt Petrus på flykten. Enbart genom att vara just gäster. Misstron och olusten sitter fortfarande i sedan i går, fredag förmiddag. Nu är det lördag kväll. Undrar om det kan bero på att omgången gäster var två. Första gruppen var många och högljudda (styrelsemöte). Andra gruppen stannade till mycket sen kväll. I natt var det 20 grader kallt. I dag har jag själv varit borta från huset flera timmar. Men ingen Petrus väntade på förstutrappen när jag kom hem. Inte förrän vid 8-tiden i kväll kom han in. Smög försiktigt, såg sig omkring, åt lite, blev kvar i mitt knä när jag lyfte upp honom. Spann och spann och spann. Sen blev han orolig - och ville ut! Lät så erbarmligt vid dörren att jag såg mig tvungen att öppna den. Han tycker inte om varken snö eller kyla, har tidigare i vinter varit inne väldigt mycket och med förkärlek använt kattlådan. Men nu sitter jag här och tycker så synd om min äldsta katt som är ensam därute i mörker och kyla. Jag har kollat, han använder inte ens någon av mina fem strategiskt ordnade kattplatser med värmeåterkastande dynor och fällar. Nåja, jag kommer att vara uppe åtminstone ett par timmar till. Han kanske kommer in! Temperaturen sjunker återigen.
Så här vill jag att han ska ha det - känna sig skönt avslappnad framför
kaminen. Min gosekatt, som i hela sitt elvaåriga liv vägrat ha med någon annan människa än mig att göra. Han har förresten vägrat att ha med andra djur att göra också. Undantaget var min förra hund, collie Klara, som han älskade. Verkligen älskade. Och så Kasper som tillåts sköta hans öron. Men aldrig att han velat ha något som helt samröre med någon annan katt. Tvärtom, fortfarande morrar han ofta åt familjens övriga två.
Men måtte jag kunna få in honom i natt!
29 januari
Detta är bara ett snabbinlägg - har gäster. Återkommer nog i morgon kväll.
Kasper också!
27 januari
I dag har snöovädret slagit till. Den nödvändiga färden till närmsta stad - 3,5 mil enkel resa - kändes aningen vådlig, men avlöpte lyckligt. Nu har här bunkrats för hemmafolk, för fä och för gäster. Någon timme senare var vägen i stort sett helt oframkomlig. Ovädret lär parkera här i öst i ytterligare nästan ett dygn. Håhåjaja, det blir till att skotta och skotta och skotta. Den här vintern kommer jag att minnas. Det var den här vintern jag allvarligt ifrågasatte mitt boende i skogen. Det blev också den här vintern som jag mitt i värsta eländet med köld och massor, massor, massor av snö bestämde att ja, jag vill bo här. Trots att det är så jobbigt. Det var alltså den här vintern jag tackade nej till erbjudandet om ett helt annat boende, och plockade bort mig ur kön! Förmodligen är jag inte riktigt klok! 31 december beskrevs hos Kasper hur jag demolerade Mollies mattes bil. Inhandlad backspegel på skroten och vänlig insats av måg reducerade kostnaden till 460 kronor! Fantastiskt - jag som hade räknat med det fyrdubbla!
Så här tjusig ser den ut nu - ååh, en så intressant bild...
Förutom timlig undfägnad för hemmafolk, fä och gäster inhandlades förstås tulpaner plus de här två märkliga växterna. Undrar vad de heter? Strunt samma, charmiga varelser är de i varje fall. De kunde gott ha varit tre!
Människan lever inte av bröd allena...
24 januari I vinkeln mellan huskropparna fanns några tappar kvar, utanför fönstrets räckvidd. Tycker att ni ska få se dom för att kunna notera hur vackert alggrönt kontrasterar mot rosarött... (dags för fasad- och hängrännetvätt). Bilderna går att klicka på.
Istapparna på snö-isgardinen utanför "glasrummet" är däremot intakt. De
längsta tapparna är nu mer än meterlånga!. Gardinen skuggar växterna ännu
lite mer. Ska försöka fotografera den utifrån, i morgon. Även den här
bilden är klickbar.
Och nu till något helt annat. Är övertygad om att ämnet för de här båda
vännernas samtal är deras matte.
Matte ger dem egentligen helt rätt - och funderar på att gå till sängs
tidigt med nån bra bok. Men först en mugg citron- och ingefärste.
22 januari
Har nu lyssnat - inte den mest hörvärda spaningen. Mycket beror på
deltagarna. Intressant dock att tänka sig att vi småningom genetiskt
kommer att förändras till att bli kortare, bredare och få päls, samtliga
egenskaper som gör att vi kommer att behålla vår kroppsvärme bättre. (Gavs
exempel på trenden att bo ouppvärmt...) Dessutom kommer ALLT att
förhandlas om, inom byråkratin likaväl som i privatlivet. En
överenskommelse gäller endast till nästa omförhandling. Kan bli en
intressant värld.
Mycket radio blev det visst. I brist på egna tankar, kanske? Nej, snarare i brist på formuleringsförmåga. Eller sorteringsförmåga? Tankarna poppar upp, associationskedjor sätter igång, och rätt som det är så är man på ett helt annat spår än man tänkt. Att Dagsländornas läsare skulle klara att hänga med i vindlingarna är ju en självklarhet, intelligenta och kvicktänkta som ni ju är, det är värre med mig själv. För när fingrarna ska knappa ner en tanke är jag redan inne på nästa. Och då blir det kaos och det tangenterna tryckt fram har ingen alls likhet med det jag verkligen tänkte. Tror jag åtminstone inte... Så ni fattar va, att det är tur att det idag inte blir ett varken längre eller mer "innehållsrikt" inlägg än det här. (Trots min förkärlek för radio blir det TV i kväll. På spåret, Skavlan och konståkning - jisses, en helkväll. Hör inte till vanligheten. Och alltihop hos SVT. I TV1.) Hos Kasper kan ni förresten se honom gå i clinch med Maxi. Och här ett sätt att kanske motverka lite fönsterdrag i köket.
______________________
20 januari
Har inte gjort något särskilt. Varit till samhället och handlat, i
sällskap med en granne. Hämtat in värmeloggs. Tittat på mina nyköpta
tulpaner...
... konstaterat att det är varmare nu, isgardinen har sänkt sig
ytterligare någon decimeter och börjar tydligen smälta så smått...
Och så har jag stekt mig en kotlett till middag...
De här egenskaperna hade den. Det är dyrare med ekologiskt, men jag tycker att det känns så himla bra att handla så, att det är värt pengarna. Vet att jag skrivit om det förut - och jag lär göra det igen. Hörde på radion om en familj som numera anser sig tvungen att handla efter pris, och inget annat. Billigast tänkbara alternativ, på stormarknad. Själv skulle jag absolut i stället för att t.ex. välja billigaste glassen avstå helt. Och i stället köpa en riktigt god glass nästa vecka. Men det är jag det.
Just i dag köpte jag för övrigt tulpaner i stället.
______________________
16 januari Värdinnan vid senaste "tantträffen" härmade Kirkegaard och inbjöd oss att titta in i ett av hennes skåp och där välja vilken kopp (eller mugg) vi ville dricka vårt kaffe ur. Sedan skulle vi motivera varför vi valt just den koppen/muggen. Där fanns många olika sorter. Alltifrån tunnaste och nästan genomskinliga japanska porslinskoppar till kraftiga muggar. Även förstås en del "mittemellan". Jag valde en rejäl och bastant mugg. Med ett ganska fint blommotiv på. Kraftfullt även det. Någon valde en vit närmast mockakopp, japansk, med ett skirt mönster i pastell. Med fat naturligtvis. Ytterligare någon valde en mugg som var snarlik min. Någon annan en enfärgad kopp med fat, vit med lite snirkligt öra och ett mönster vitt i vitt. Intressant var motiveringarna. Jag gillar muggens handfasta praktiska form, en som man kan kupa frusna händer kring. En mugg som står stadigt. Inget onödigt fat att hantera. Praktisk. Min muggkompis hade ungefär samma skäl. Säger säkert något om bådas våra personligheter - även om vi i världs- och människouppfattning står väldigt långt ifrån varandra. Hon som valde raka motsatsen, den tunna, tunna koppen med det skira mönstret tyckte om känslan av lätthet, om det skira och tunna, nästan som om koppen svävade. (Hon är dansare.) Den fjärde var värdinnan, och hon väljer olika koppar eller muggar efter dagshumör. HON ska minsann få välja i mitt skåp så småningom! Fast jag har mina koppar och muggar i åtminstone tre olika skåp, men får väl plocka ihop ett urval. Normalt är vi åtta på våra träffar, men av olika anledningar var vi denna gång bara fyra. Självklart måste ju även de övriga fyra testas. Inklusive värdinnan, på andra koppar än sina egna. Prova gärna själva, det var både roligt och riktigt intressant. Vad vi talade om, jo girighet. Men till det kanske jag återkommer.
______________________
15 januari Så jag bestämde: ta fram en "visdomsbok", slå upp en sida på måfå och skriv av den andra texten på höger sida. Den såg ut som följer. Jag har överseende med dumhet, men inte med dem som är stolta över den. Jag gillar den tesen! Upphovet heter Edith Sitwell, en engelsk poet som föddes 7 september 1887. Passar nog bra in under rubriken "onödigt vetande"...
Natti!
12 januari Den här gången har veterligt endast ett hus fått besök, men möjligen väntar fler obehagliga överraskningar. Jag gjorde ett anslag i går, som nu sitter på anslagstavlan innanför bommen. Vi i styrelsen fick inget veta förrän nu. Det är så himla trist att det finns dom som inte kan skilja på mitt och ditt.
Det ÄR lite jobbigt att ha bommen låst. Man ska ur bilen när man kommer dit, låsa upp och öppna. Köra igenom, och sedan ut ur bilen igen, stänga och låsa. Likadant när man kommer hem. En del gör det gärna, några enstaka vägrar och dom flesta är väl som jag. Gör det om det känns viktigt (och det gör det nu för första gången sedan i höstas) men är måttligt roade. Men från och med idag så ska åtminstone jag låsa. I övrigt inget särskilt. Kylan börjar kännas dryg, även om den lindrats en del. -9 på dagen, -11 nu. Min kropp gillar inte det här! Undrar om den kan botas med ett fång tulpaner i morgon? Jag ska i alla fall prova. Apropå tulpaner - hos mig är ju julen nerpackad för flera dar sedan. Kasper ville gärna vara med och sortera och packa. Ibland hade vi lite delade meningar.
I morgon blir det "tantträff" igen, inte utan att det känns bra att ha en liten Kasper hemma som passar huset då. Skulle någon obehörig få för sig att ta en närmare titt i mitt hus, då när bilen är borta, så skäller han åtminstone. Om han bara inte syns, så kan han kanske avskräcka en potentiell tjuv. Och med mig hem ska jag bl.a. ha ett fång tulpaner. Förhoppningsvis i blandade färger. Krispiga, frasiga, härligt lysande tulpaner. Att besked idag har kommit angående pensionens sänkning tar jag inte upp, konstaterar bara att olika faller ödets lotter. Samhällsekonomin kräver att pensionärer, sjuka och arbetslösa måste få mindre pengar att leva på. Samma samhällsekonomi menar att för allas vårt bästa måste de som arbetar, i synnerhet de med god lön, måste få ännu mer pengar att leva på. - Jag tog visst upp saken ändå, men bara så här lite i förbigående. Bäst så, för det är bra om humöret inte dalar alltför mycket. Hörde förresten att inflationen börjar ta fart igen - nä, bäst jag slutar nu...
Gjorde i alla fall en ganska rejäl promenad med
Kasper idag. 9-10
minusgrader känns ju riktigt milt. Nästan i alla fall. Bortsett från för
fingrarna. När dom ska hantera en kamera...
10 januari Stackars den granne som bor ett par hundra meter härifrån som slutligen fick ge sig hit med en skriven hälsning om att jag skulle ringa den och den... Och att jag skulle lägga på luren eller om det var fel på telefonen sätta på mobilen. Som en annan orolig granne som kontaktat en tredje granne konstaterade - bra med grannsamverkan, nätverk och sånt. Och jo, visst är det det. Känns till och med tryggt. Tänk, så är det på landet, i skogen. Vi bryr oss. I övrigt är det bara att konstatera att nu börjar kroppen känna av kölden. Naturligtvis drar det från inte tillräckligt tätade fönster bland annat. Vid ytterdörrens tröskel ligger en hoprullad pläd som stopp för drag. Dessutom ett plädklätt kompostgaller. Draperiet är också fordrat med tjock pläd. Allt för att både förhindra direkt drag och fixa till en luftspalt. Får nog lov att fotografera anordningen någon dag, men det måste ske utifrån. Inifrån döljs alltihop av det helt vanliga draperiet.
Lånar den här bilden av Kasper. Bakom det blå draperiet döljs alltihop -
men det KAN vara lite krångligt att ta sig ut och in.
Eftersom klockan nästan är två på natten så tror jag det är bäst att jag väntar med mina tankar om bloggar och forum och sånt. Det är ju en dag i morgon också-
Natti!
januari För kallt att vara ute mer än nödvändigt. Skönt inomhus, men nu börjar det allt märkas att det inte finns någon källare under lilla kontorsutbyggnaden. Golvet är KALLT! Jag sätter upp fötterna på stolen. Och Kasper ligger varmt och ombonat i sin bia. Julen har plockats ihop idag, finns samlad på ett stort bord. Packas ner i morgon. Allt ris har hivats ut. Adventsstakarna i fönstren saknar jag lite, dom var mysiga men kändes ändå fel.
Titta här! Den där "snögardinkappan" utanför "gröna rummet" har sett likadan ut i nästan ett par veckor. Märkligt att den inte har rasat, den måste vara väldigt tungt. Den är tjock.
Den här vintern får temperaturen i grönrummet gå ner till 7-8 grader,
förmodligen är den ännu lägre närmast glasväggen. Men de små - med
betoning på små - apelsin- och citronträden tycks må riktigt bra. Jag
beskar den kolossalt hårt i höstas, därför finns där nu varken blom eller
frukt. Fram i februari värmer solen det här rummet - hoppas bara att den visar sig. Då blir där så varmt och skönt att jag brukar kunna äta lunchen där. Fast detta märkliga år får jag kanske vänta till mars. Nu ska jag låta de röda ljusen brinna ner, titta på dem genom den stängda f.d. altandörren, och sedan packa ner ljuskronan tillsammans med övriga julsaker. Den inköptes för många år sedan på en skolas julbasar. Den är gjord av elever, i metallslöjden. .-.-.-.-.-. Konstaterar att Saabs öde fortsätter att försätta de anställda i en gastkramande ovisshet. Varför har intressenterna inte lagt sina bud tidigare? Så här borde varken en försäljning eller eventuell nedläggning gå till. Kan bara vara till skada för både anställda och ägare. Och för bilmärket som sådant. Fy, så dåligt skött! Och de som drabbas är de enda oskyldiga - de anställda.
______________________
6 januari 2010 Kaminen är ovärderlig, det är den ensam som står för värmen i hela lilla huset, i symbios med fläkten ovanför och en varm skorstensstock. Värmeloggsen får verkligen visa vad de går för, och det gör de! Nästa år ska tre pallar beställas direkt till min gårdsplan! Jag är lycklig över den förhållandevis lätta hanteringen.
En god sak med kölden är att avfrostning av frysen blev en enkel match. Passade för en gångs skull på i precis rätt tid. Fastboende grannen har tillfälligt flytt fältet, hans hus håller inte värmen. Då är det bra att ha föräldrar att kinesa hos. Värre är det för de stackare nere på kontinenten som har lika kallt som vi, men mycket, mycket sämre rustade bostäder. Några promenader i 17-18 gradig kyla blir det inte, både jag och Kasper sätter oss mer eller mindre bokstavligt på bakhasorna! Vill in, vill in, vill in... In till varmt kaffe respektive ett grisöra.
Dags nu att rensa i kattlådan inför natten - tre katter känns ibland som
VÄLDIGT många... Två ligger just nu framför kaminen, den tredje ligger på
min säng och strax nedanför i bian ligger Kasper.
4 januari 2010 Äsch, inget brutet, inget stukat, bara ett väldigt ömt parti nånstans ovanför skinktrakten... Det känns när man rör sig, om man säger så. Sedan i går. Och så är jag trött på vinter. Har redan haft lika mycket av både snö och kyla som på ett par vanliga säsonger sammanlagt. Ärligt sagt - 2010 har inte börjat bra. Tycker inte jag. Vare sig man tittar på närmsta omgivningen, på samhället, eller på världen i stort. Undrar hur det här stackars året ska gå vidare. Egentligen gäller det nog att tänka alla goda tankar man kan! Men det är lite svårt att tänka gott när jag just fått veta att en nära släkting var den i jaktlaget som stolt fick "äran" att skjuta första vargen. Människan är sannerligen ett kluvet väsen. Jag kunde inte gratulera, jag kunde inte instämma i ett enda av alla de skäl som räknades upp. Tvärtom, är rädd att det här samtalet blev till en tröskel som det kan kosta viss möda att ta sig över. Men över måste vi.
Men det säger jag - om vargskinnet ligger på ett golv, hänger på en vägg
eller över en stol vid mitt nästa besök, då har den där tröskeln växt sig
närmast skyhög.
2 januari 2010 För de här jägarna är det sannerligen inte "skyddsjakt" som gäller. Fy tusan, undrar hur de i framtiden kommer att tänka om sin "trofé", det vargskinn de lär ska få behålla. I Sverige är det 120 år sedan en varg dödade en människa, och då gällde det en varg som tagits om hand som valp. Varifrån kommer då denna vargskräck? Selma Lagerlöf i all ära - men nog önskar jag att hon aldrig skrivit om den olycksaliga slädfärden i Gösta Berlings saga! Till exempel. Några mil utanför Tallinn ligger Lahemaa Nationalpark, ett ställe jag hur otroligt det än kan låta besökte i slutet av 80-talet. Som en av ett 30-tal inbjudna svenskar (odlare och forskare + mig...) för ett 10-dagars besök i Estland som då fortfarande var en del av Sovjetunionen. Över huvudtaget en närmast absurd rundresa med händelser och möten som kunde fylla en bok. Från besöket i nationalparken minns jag hur jag med förundran frågade vår guide om de som bodde där inte var rädda, eftersom där tydligen fanns så mycket varg. Guiden tittade på mig, och skrattade gott: Rädda? För varg?? Det här har jag inte glömt. Jag tänker också på mina vänner som bor i Värmland och mött varg i skogen ganska många gånger. Även tillsammans med sin hund. Hunden jagade inte, hund och varg tittade på varandra en stund, varpå vargen vände och lugnt försvann in i skogen.
Mina vänner har aldrig vågat tala om för grannar och bybor om sina
vargmöten. Antagligen är väl just dessa vänliga och tydligen troskyldiga
vargar nu offer för skjutglada tvåbenta rovdjur.
|
||
|
|
