|
ARKIV 6 Bättre förr - Ficklampsfynd - Förvirrat - Skogspromenad och valnatt - Från sommaren - Bara en dramatisk himmel - Följdtankar - Hisnande utveckling - Trivsam bok - Där färgen bleknat håller svartvitt - Utmanande avslöjande? - Varför? - Inte alltid solsken - Bytt sida med Kasper - Mörtsjön runt - Nu är det sol och vår - Absurd märkning - Om käkkirurger - Krokodil i skogen - Lösenord och spännande träd - Noll grader - Mitt gamla skåp . Svampmagi, och skön kvällskänsla - Det handlar om överlevnad - På benen igen - Fototriss, "underifrån" - En utmaning har jag fått - Bonus-sol - |
|
12 november -08 Idag pratar han om "fynd". Egentligen om fynd som han inte är intresserad av men som kompisen Sigge skulle ha roat sig desto mer med. Bilder från sjön har jag visat så många, men det är bestämt ett tag sedan jag visade något av mina "stubbfynd". Här ett av dagens (tisdagens).
Ser ni den lilla faunen överst? Och den lätt förskräckta varelsen under? Undrar om jag kom och störde dem? Åt god trankantarellsoppa till lunch tillsammans med Mollies matte Susanne. I dag var Kasper och Mollie de såtaste vänner man kan tänka sig, både ute och inne. Min tokhund badade hur många gånger som helst. Tur för honom att vi har sjön så nära. Min eftermiddag tillbringade jag tillsammans med det "tantgäng" jag tidigare nämnt. Stämningen var inte riktigt den vanliga - en av oss fattades. Svårt sjuk ligger hon på sjukhus och har förmodligen bara dagar kvar att leva. Hur blir det för en äldre människa när sjukdom slår till? När barn och barnbarn har fullt upp med att leva sina egna liv? När krafterna avtar, rentav sinar? Att bli gammal, ensam och hjälplös är inte enkelt i dagens samhälle. Jag minns en kortare sejour inom hemtjänsten för hundra år sedan, hur någon var så innerligt tacksam för en biltur till en blåsippsbacke. Någon önskade mest av allt en pratstund i lugn och ro, och var lycklig över att få sällskapa med min lilla hund (en liten "cavalier"). Jag minns hur jag ibland låtsades vara i stort behov av hundpassning någon timme, och hur lycklig en kvinna var över att då få rå om lille Jocke alldeles själv. Och jag minns hur trevligt det var att få laga till ett gott mål mat. Att grädda pannkakor till en ensam man osv. Såvitt jag vet är ingenting av detta tillåtet idag. Okej, okej - ALLT var sannerligen inte bättre förr. Men en DEL saker var det! Då handlade hemtjänsten inte enbart om städning och leverans av en veckans färdiglagade och inplastade mat. Några tankar en sen - mycket sen kväll! En kväll som en och annan kallar morgon!
12 nov -08
Det finns inga gat- eller väglysen där jag bor, och inte så många fastboende heller. Här blir MÖRKT! Ett absolut fynd, inhandlat häromdagen.
9 nov -08
Förvirrat... (Just nu sjunger Tommy Anthems Song ur "Chess"....) Mitt kylskåp är välfyllt. Jag är mätt. Mitt hus är varmt, och utanför trappen väntar min bil, beredd att ta mig precis dit jag vill. (Har just växlat till Helen Sjöholm som sjunger Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.) I andra delar av världen dör ett barn just nu – svältdöden. Själv inser jag att jag verkligen borde banta... Alldeles framför mig, på skrivbordet, utkämpar en fluga sin dödskamp. Den ligger på rygg och surrar desperat. Men just som jag skulle hjälpa den över tröskeln lyckades den vända sig på rätt köl och flyga iväg. Okej, den får leva sitt liv till det naturliga slutet. Det lär vara nära. (Klart att jag också måste höra Helen Sjöholm sjunga Gabriellas sång från ”Såsom i himlen”. Det gör jag här. Bara att konstatera – det blir inget skrivande om överkonsumtion i kväll heller! Jag har fastnat bland en massa fantastisk musik! Lämnar i kväll både Mozart och Beethoven därhän. Det ena leder till det andra - nu blev det dags för - mot alla odds!!! - Time To Say Goodby i den här otippade versionen. Undrar hur jag hamnade här? Och därefter över till Celine Dion och The Prayer! Märker att jag just nu skriver ett inlägg som är nästan lika absurt som världen utanför. Till synes utan både mål och mening. Tänk, att man samtidigt som man sitter och skriver kan höra så fantastisk musik strömma ur en fyrkantigt teknisk dator. Visserligen inte högsta ljudkvalitet, men ändå... Lika bra att ge upp! Konstaterar dels att jag tydligen är en obotlig romantiker, dels att jag helt klart inte får något vettigt skrivet i kväll! Länkarna till musiken ska jag försöka lägga in i efterhand, några av dem i alla fall. Här får ni i alla fall den sista jag just lyssnat på, med Nana Mouscouri. Själv tänker jag släcka ner nu, plocka in en CD i stereon, ställa in ”sleep” - och lyssna och somna! I morgon väntar verkligheten. Måste upp tidigt. Har ett åtagande att leva upp till.
7 nov -08, kl. 2.40
Har idag plockat årets sista trattkantareller. Vandrat i skogen utefter den större av "mina" sjöar tillsammans med mopsen Mollie och hennes matte. (Fler bilder på Kaspers sida.)
Men nu är det natt. För en gångs skull känns det ganska meningsfullt att vara vaken så här dags. Beror förstås på det amerikanska valet. Hör att man menar att framförallt kvinnor och unga människor röstar på Obama. Intressant! Och det ÄR oerhört, att en färgad, "svart" person såvitt jag nu hör närmar sig presidentposten. Under viss protest, men dock. Tycker mig dessvärre också förstå att om han INTE vore svart, så skulle demokraternas övervikt vara mycket, mycket större. Om han nu verkligen kommer att vinna. Hoppas! Allt som kan sägas är förmodligen redan sagt - eller kommer att sägas om några timmar överallt i hela världen. Så varför skulle jag... Förflyttar mig nu från tangentbordet till sängen - hoppas jag inte somnar på vägen... Valresultat får jag när jag vaknar. 5 nov -08, kl. 2.40
Från
sommaren På promenaden ner till sjön såg jag ett par minnen från i somras. Här midsommarstången och takskelettet över dansbanan. Finns på ängen nedanför min tomt.
Här glömde man "göra vinter" innan man
lämnade sommarstugan.
Själv är jag glad att jag bor i min f.d. sommarstuga året runt. Den har växt från 35 till 80 kvadratmeter, plus det lilla inglasade "gröna rummet". Dvs byggrätten är till fullo utnyttjad. Och allt som ska under tak ÄR under tak. Utom sommardäcken - men de hamnar där de ska i morgon!
3 nov -08 Snökaos? - Vi ses igen till våren, sa han. Och det gör vi ju, han har lagt om mina däck i minst 15 år!
Det där med snö verkar vara en riktig luring. Det
snöar både söder, väster och norr om mig! Men här bara regnar det, har
gjort så hela dan. Varken folk eller fä vill sticka näsan utanför dörren.
Inte så att jag saknar snön, inte alls. Men Kasper gör! Fast i bästa fall
vet han förstås inte om att han gör det.
Men nu är i alla fall vinterdäcken på plats, och även bilklockan ändrad till så kallad normaltid. Bistertiden är definitivt här. Och regnet, det bara öser ner... En av få "tröster" är kaminen och många levande ljus. De där vackra värmeljushållarna som köptes i Trosa i somras - nu kommer de verkligen till sin rätt! Är barnbarnschaufför i morgon, hade tänkt socialisera Kasper i stan, men i sånt här väder mår han nog bäst i bilen med en rejäl grisknorr! Som ni ser - inga "konsumtionsfunderingar" i dag heller. Inte några på pränt, alltså... (Men kära Medresenärskan, dom kommer.)
31 okt -08
"Bara" en
dramatisk himmel Klockan är sen, nästan 2. Sängen lockar. Kasper väntar säkert på sitt godnatt-märgkex. Dags att lägga in rejält mycket ved i kaminen, det är en kall natt. Dags också att plocka fram bilens motor- och kupévärmare. Ska göra det i morgon. Och så bör väl däcken snart skiftas. Burr!!! Längtar efter vår! Tog den här bilden i går. Fascinerades av den dramatiska eftermiddagshimlen. Och av att jag måste sätta på vindrutetorkarna fastän solen sken.
Lustiga träd. I synnerhet det vänstra. Undrar hur man tänkt här. Tror inte de är deformerade, det finns väldigt många av dem, planterade som en sorts ensidig allé. Hoppas ni sover gott - snart gör jag det också!
30 okt -08
Jag tror i grunden inte att detta är en hållbar utveckling. Men alternativet ser jag inte. I varje fall inte inom överskådlig framtid. Själv bor jag så att jag varken kan nå butiker, post eller överhuvudtaget ”civilisationen” utan bil. Det handlar om mil. Ofta flera. Och mitt hushåll är ett en-persons. Önskar på sätt och vis att här fanns en bilpool, men inser att med de vanor och behov vi som bor här har, så skulle det inte fungera. Vi skulle alla behöva ge avkall på väldigt mycket. Är vi beredda? Nej, det tror jag dessvärre inte alls! Jag har dragit ner på mitt bilkörande. Har faktiskt halverat det om jag jämför med för ca 10 år sedan. Planerar bättre. Far sällan iväg till nya skogar och sjöar, vandrar i stället runt bland allt som finns i min någotsånär omedelbara närhet. För det mesta i alla fall. Den som var gammal för hundra år sedan kunde knappast föreställa sig världen idag. Kan vi föreställa oss världen om hundra år? Kommer ”utvecklingen” att rusa vidare, kommer vi att vandra med inopererade chips som läser våra tankar och skickar signaler hem till kyl och frys och spis – eller har vi helt slutat bekymra oss om såna trivialiteter? Tankar vi i stället en personligt anpassad näringslösning nånstans? Eller har en utvald elit av mänskligheten flyttat till den inglasade och syresatta månen, nu när jorden kollapsat? Eller har vi tagit vårt förnuft till fånga och anpassat oss till planeten jordens faktiska både möjligheter och begränsningar? Insett att det i längden inte håller med ständig tillväxt. Insett att det är helt fruktansvärt att vissa dör av svält och umbäranden medan andra lever precis på det sätt som orsakar planetens kollaps - och dessutom har nöje av det? I våra dagar går det inte längre att skylla på aningslöshet. Ja – den som lever får se. Kanske också den som är död. Så är min tro. 27 okt -08
Radions födelse – kristallmottagare – var hon också med om. När telefonen så småningom kom i bruk gick gränsen för lokalsamtal vid Slussen. Från Norrmalm till Södermalm var man hänvisad till Rikssamtal. Min mor berättade också om första världskriget, hon var då en mycket ung liten flicka som fick stå i kö för att få köpa kålrötter som i stort sett var det enda som det inte var alltför stor brist på i huvudstaden. Själv minns jag i alla fall tiden före teven. Har också svaga minnen av krigsåren under andra världskriget, fick vara ”offer” och räddas och bäras på bår under hemvärnsövningar, eller vad det kan ha hetat. Inte många hade bil. Och jag tänkte på det närmast mirakulösa i att nu så kan jag plötsligt och när som helst å för mig att förflytta mig x antal mil, precis dit jag vill. Behöver bara kliva utanför dörren och sätta mig bekvämt i en fåtölj, vrida på en nyckel och så vips vara på väg! Bli "buren", och fortfarande bekvämt och lite grann tillbakalutad under färden kunna lyssna på favoritmusiken eller kanske en talbok. Och ha det lagom varmt och ombonat. Kan till och med ha en liten Kasper med mig. Eller ett barnbarn. Eller som nyss både-och. En sån tid vi lever i! Och det här ser vi som en självklarhet. Min mor hann uppleva även den här förändringen, hon blev nästan hundra år. Visserligen hade hon aldrig bil, men blev ändå ofta hämtad och körd. Under senare år flög hon mycket. Mina föräldrar skaffade sig en andra bostad i Spanien. Joodå, jag hade en pappa också, men dels dog han mycket tidigare, dels berättade han inte så mycket från sin barndom utanför Söderköping. Och så tyckte han inte särskilt mycket om att åka bil. Blev alltid en nervös och rätt odräglig passagerare som ansåg sig behöva påpeka att nu möter du en buss, det finns en skylt där framme, nu blir det rött ljus, jag tycker att du kör alldeles för fort, osv osv. Han hade inte körkort för bil, men väl ett mycket gammalt för motorcykel som han körde i sin ungdom. Han var en väldigt snäll person - när han inte var passagerare. Själv har jag haft körkort sedan 1958. Inte så vanligt då att en ung tjej tog körkort och körde egen bil, i varje fall inte i Stockholm. - Men det är en annan historia.
27 okt -08
Vackra bilder och en
förmodligen trivsam bok Fortsatte förstås att se filmen som inte ens jag blev varken rädd, upprörd eller rörd av. Men vackra, vackra bilder! Apropå att inte behöva varken bli rädd eller upprörd - har en ny bok som ligger här och väntar. Såg att Fannie Flagg (hon som skrev bl.a. Stekta gröna tomater på Whistler Stop Café) skrivit en ny bok, Välkommen till himlen. Måste ha! Och det har jag nu!
För ett par år sedan köpte jag en annan bok av henne, "En röd liten fågel i juletid". En charmfull, söt och varm liten berättelse. Okej, kanske en bagatell, men en ovanligt charmig sådan! Blev så glad över den att jag omedelbart inhandlade ytterligare några ex och gav bort i stället för julblommor. Och nu har jag alltså hennes senaste - åtminstone senast översatta - bok liggande på lilla bordet framför kaminen. Såvitt jag förstår behöver jag varken lösa mordgåtor eller göra alltför plågsamma djupdykningar i verklighetens elände, men förmodligen bli rörd. Den är nog en riktig feel good-bok! Precis vad jag behöver. Tror jag. Har inte börjat läsa den än. Sparar den ytterligare ett par dar. Härligt att ha en trivsam bok att se fram mot. I stället för de ganska många som av någon anledning fortfarande ligger här olästa. Bokklubbar är ett elände!!! Varför går jag gång på gång med i någon? VET ju att jag alltför ofta glömmer bort att avbeställa månadsboken! En del lär sig tydligen aldrig. 26 okt -08
Undrar om jag kommit halvvägs? Förmodligen inte. En CD med annat än bilder har jag dock sparat. Men med den här takten och de här bildstorlekarna måste jag nog skaffa DVD-skivor eller USB-minnen i stället. Kikade också i ett gamla fotoalbum, efter ett par speciella bilder. Men ack och ve, färgerna hade totalt förbleknat. Däremot fungerar gamla svart-vita fortfarande utmärkt, efter 60-70 år! Här ser ni en tvåårig Berit Elisabet med dockan Eva, en juldag för länge, länge sedan. Har inte scannat bilden nu, men i min dator finns den. Någon gäst måste ha tagit bilden. Hittade också en bild på en av mina egna små, den yngsta, tagen drygt två decennier senare. Födelsedag här också. Tårtljusen ska blåsas ut.
Men som sagt, senare tagna färgbilder - de är bara att glömma! Undrar hur det blir med alla bilder som tas nu. Om någon annan än jag någonsin kommer att bry sig om dem? Ja om en och annan kanske, men inte mer än så. Tror jag. Men det är egentligen detsamma. Det är roligt att ta dem, att ha dem, att visa och att göra små bildspel av dem. Nu är det sent som vanligt, måste upp tidigt i morgon för att vara chaufför åt ett barnbarn. För övrigt en son till den lilla ljusblåserskan. :-) 24 okt -08
Utmanande
avslöjande? Gulligt av dig att tänka på mig,
Helena.
1. Jag är extremt morgontrött och lika extremt kvällspigg! 2. Tårarna trillar när jag ser nåt rörande eller sorgligt på TV! 3. Jag törs ALDRIG se nån skräckfilm! Huvaligen, knappt nån action heller! Blundar när dom pucklar på varann! 4. Har varit storsmugglare i tio år – joodå! Funderar på om jag ska skriva om det nån gång... Blir i så fall en följetong! 5. Jag är absolut salladsberoende. Fetaost får gärna ingå. Och/eller lite flisad parmesan ibland. 6. Noterar tacksamt att jag är BÅDE katt- och hundmänniska. 7. Undrar fortfarande efter flera decennier
varför inte Cyklamen vill återgälda mina varma känslor! De säckar
obönhörligt ihop och dör. Nu är återigen säsongens fjäsk (från min sida)
inledd:
Svävade visst ut lite grann under punkt 7. Har tydligen svårt att begränsa mig. Det finns naturligtvis regler också, för den här utmaningen. De ser ut som följer:
Jag är ingen regelmänniska. Nämner inga 7 namn. Skickar i stället utmaningen vidare till den som vill ta emot den. Mycket nöje, du som tittar in här! Berätta gärna om du antar utmaningen. :-) Som vanligt har datumgränsen passerats med snart två timmar. Kaminen har slocknat, men det gör ingenting alls. Tror att jag trots den sena timmen ska runda av dagen - dvs onsdagen - med en kopp te, några tända ljus och vacker musik. Låter väl som en riktigt god idé! 23 okt -08
Varför? Och varför sörjer jag fortfarande den tavla jag aldrig köpte? Tyckte DÅ att jag inte kunde lägga min ganska knappa mängd pengar på något så onyttigt... Men jag minns ju fortfarande tavlan, 20 år senare! Och varför sålde jag - vilket är det smärtsammaste minnet - en ärvd pjäs som verkligen betydde något för mig, eftersom jag trodde mig behöva pengarna. Vilket jag inte gjorde, som det i efterhand visat sig. Allt är timliga ting, javisst. Både de jag har och de jag saknar. Men ändå - jag önskar att jag hade köpt tavlan! Jag saknar det vackra och symbolladdade "huvud" jag sålde. Jag är glad över mitt mycket speciella vindspel. Småttigt - ja! Men en del av mig. Klockan är halv tre på natten. Kanske det har betydelse? Är trött nu. En för mig ovanlig "dagslända", det här men visst är väl även jag lite ovanlig ibland...
19 okt -08
I övrigt inte mycket nytt. Har äntligen rensat bort en del onödigt från förstubron och förflyttat kvarglömda redskap till sin bod. Planterat ett par krukor ljung. Pulat ner några lökar. Av Bilprovningen fått besked att min bil nu blivit gammal nog för kontrollbesiktning. Promenerat bara i absoluta närområdet, där inga jägare finns. Gos-gosat med Kasper. Umgåtts med ett par grannar, druckit två glas vin. Talat i telefonen. Funderat över fastighetsdeklarationen, blanketten damp ner häromdan. Hoppat över all TV. Stirrat på röran på mitt skrivbord – nu MÅSTE jag... javisst, i morgon ska jag... Undrar om jag inte nu ska öppna dörren till mitt lilla glasrum, sätta på lite extra värme där, tända en massa ljus och lyktor bland det gröna, sätta på en melodiös Mozart, slå mig ner i vilstolen och bara vara! Jo, DET ska jag! Ska bland annat
lyssna på det här - gör gärna det ni också! Sedan godnatt, eventuellt nästan-bloggar jag igen i morgon. Hoppas det! En bild också. En glad och vacker, trots att den är i vissnande :-) Johannesört.
19 okt -08
Och det här är en bild från idag.
På Kaspers sida finns ett par bilder från skogspromenaden. Och ett
par synpunkter på matte. För visst går tiden fortare när man sover? Ja, klart att den gör! Alltså håller jag mig vaken så länge som möjligt! Tur att jag har dubbla väckarklockor - för klockan 8 är uppdags! :-) Tandläkare - jag vet vad tandläkarskräck vill säga. Tur att dagens tandläkare är väsensskilda från min barndoms. Jag nästan-bryter-ihop ibland, men klarar ändå av besöken numera. I stort sett i alla fall. Är tämligen luttrad. Natti, natti vännerna!
Ett litet monster också, kanske? För naturligtvis såg jag en och annan intressant stubbe också!
En annan konstig grej. Inga fler trattkantareller nu,
sa jag till Kasper - men tog ändå med mig svampkorgen!! Bra att bära
kameran i, kanske? Men varför då ihärdigt spana ner mot marken? Och varför
fylla halva korgen? Ren och skär girighet? Är kanske inte stort bättre än
en bankir? Får väl torka de små filurerna och spara dom - i madrassen
kanske, för säkerhets skull. Den här bilden tog jag när jag kom hem. Häggmispeln på min tomt, alldeles vid vägen.
Men innan vi drog till skogs tog jag den här bilden -
i min lilla "vinterträdgård". Mitt frukostrum. Mitt "lilla extra" här
hemma.
Det blommar både ute och inne, som synes. Fast endera dan är blomningen ute slut. Alla sprakande, färgrika löv faller, blir till föda för många organismer, förmultnar och blir till jord. Nya örter och blommor ska de föda fram, och många träd och buskar ska de ge hjälp att skjuta i höjden. Men det är då. Nu är nu. Med Karlfeldts ord: "Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kallar höst.”
En förhållandevis bekymmersfri tillvaro, med andra ord. Att huspriser sjunker bekymrar mig inte heller, tänker mig ju att kunna bo kvar här ännu ett bra tag. Tror att alla giriga vd-ar med gelikar bekymrar sig mycket mer. Fast synd om dem - nej, inte det allra minsta!!! Däremot tycker jag utvecklingen är synnerligen intressant. Nåt annat intressant är datummärkning på livsmedel. Klart den ska finnas, och visst är den till god vägledning. Men lite fundersam blev jag när jag lyssnade på ett radioprogram häromdagen. Människor tillfrågades hur strikt de följde märkningen - och de allra flesta följde den benhårt. I alla lägen och tydligen också för alla produkter. Kika på det här - jag inhandlade denna suveränt goda och säkert värdefulla dryck häromdagen (hade köpt mindre förpackningar och spätt med eget vatten om de inte varit tillfälligt slut i butiken).
Titta nu på datummärkningen.
Är det inte närmast rörande! Till och med klockslaget är angivet. 7 februari nästa år, nitton minuter i fyra, blir den här drycken mindre tjänlig. Eller kanske den 2 juli - man kan inte vara helt säker, båda märkningsvarianterna förekommer. Varför står det inte februari 2009 (eller juli 2009). Tycker att till och med datum är irrelevant i det här fallet. Jag har t.ex. också en kaviartub som bör konsumeras före kl 10.49 den 11 april och ris som bör kokas före kl 14.06 den 18 maj... Nja, det bör nog vara kokt och uppätet före 14.06, tror jag man menar. Inte retar jag mig på det här, inte alls. Men jag roas! Min humor är kanske aningen absurd - för jag roades även när jag i mitt speceriskåp hittade bruna linser som tydligen stått gömda där i sex år! Om jag kastade eller använde - det tänker jag inte tala om! :-)
Om
käkkirurger... Men det goda har det med sig att jag upptäcker hur enormt privilegierad jag egentligen är. Herregud, det är ju bara IDAG och kanske ytterligare en och annan dag framåt det handlar om, förmodligen har jag mindre värk redan i morgon. Tänker jag nu när jag är på väg att släcka ner datorn och ordna för mitt sittande sängläger...
Krokodil i skogen! Det är nåt konstigt med mig - jag går ut för att leta svamp, men jag hittar monster! Jo, svamp också idag, en halv korg ungefär. Ganska mycket blek taggsvamp som enligt min svampbok ska vara jättegod stekt, smaka som kalvbräss. Det har jag aldrig ätit och skulle heller aldrig komma på idén att göra. Jag stekte taggsvampen - men tänker knappast plocka fler! Kasper däremot älskade sin taggsvampmacka (bild på hans sida). Glufs glufs - och jättemorr åt Maxi som lyckades norpa åt sig en smakbit. :-) Trattkantarellerna blir säkert godare - dom ska vi äta i morgon - men NEJ, i morgon kan jag nog bara äta soppa. Det här med monster - inte trodde jag att det fanns krokodiler i Mörtsjön! Den här har kravlat iväg cirka 50 meter!
Jag träffade på ytterligare ett par-tre märkliga skogsväsen, men sparar dom. Gör nog en separat bildsida. Men EN varelse till visar jag gärna nu, en liten figur stor som en hand. Den bara låg där! Behöver nog sin vila.
Bara soppa i morgon (tisdag) - jo, jag ska träffa en käkkirurg... Håll gärna tummar om ni vill - jag är ärligt sagt en aning skrajsen. Men det går nog vägen! Och nu ska jag hjälpa Kasper också att "nästan-blogga".
Kika gärna in till honom också idag - kanske jag borde ha lagt in en
bild på mitt "flygande moln"
här, men jag gör det där...
Lösenord och ett spännande
träd Ibland har man tur. I synnerhet som den här sajten inte sparar lösenord. Måste knappas in varje gång. Fast egentligen var det inte det här jag ville skriva om, jag ville visa en "stubbe" igen. Kan man kalla det här en högstubbe? Nej, det är ett träd.
Det fanns i skogen där Kasper och jag vandrade med Sigge svamphund och hans matte. Här en närbild på "gubben". För en riktig gubbe blir han, om man fixerar honom en stund. Alla visar inte omedelbart sin rätta natur...
Det är extra spännande i skogen, när kameran fått följa med. Ibland ser den bättre än jag gör själv. Känns nästan som om någon/något ropar "titta hit, ta en bild!" Ibland kan jag väl känna mig lite lurad - förstår inte riktigt vad det var för speciellt jag skulle se. Ibland blir det uppenbart. Fast den här gången var det Sigges matte Helena som gjorde mig uppmärksam. Det behöver inte alls handla om att se "varelse" eller "väsen", det kan lika väl handla om en vacker eller egendomlig struktur, en säregen färg eller helt enkelt en skön form. Men trädgubben - han är definitivt ett "väsen"! Jag vill tro att han har det bra, där han står. Kan bara vila, behöver inte samla näring längre, varken från ovan eller nedan, från solen eller jorden. Kanske den mest rofyllda tillvaron överhuvudtaget, i ett trädväsens liv.
Noll
grader
Den här bilden tog jag i mitt lilla "gröna rum".
En liten lysande apelsin - för liten är den - är härlig att se. Men sur och full av kärnor, jag har kollat. Än en gång besannas att "allt är inte guld som glimmar". Men doften – när knopparna slår ut blir den nästan bedövande ljuvlig! Tänk att ett så litet utrymme (8 kvm) kan ge så mycket glädje. Dags att hämta in mer ved, kaminen känns glupsk. Men jättehärligt att den finns. Och sedan är jag rädd att resten av dagen förloras i Stieg Larssons tredje Milleniumbok (ni som läser även Kaspers sida har noterat mina nattliga orgier). 700 sidor - hann inte ens hundra i natt innan ögonen föll ihop. Vilka böcker han skriver - dessvärre ju skrev. Nu till veden, en sen lunch och sedan boken! Ha en bra dag alla! Försök låta yttre mörker lysas upp av inre ljus!
Mitt gamla skåp och jag Jag gillar gamla ting, både möbler och ”saker”. Blandar friskt gammalt och nytt och har inte mycket till övers för de "stajlade" hem som visas i TVs inredningsprogram. I unga dar (framförallt under mitt första, korta äktenskap) sprang jag mycket på auktioner. Roligt och spännande. Jag kom i samspråk med en äldre farbror, en nästan-granne. Vi hade väldigt trevligt. Han var ursprungligen från Dalarna. Mycket att prata om hade vi. Jag har ett skåp hemma, sa han. Du skulle kanske kunna få köpa det. Jag ska snart flytta och får nog inte plats för det, och jag vill att det ska hamna hos någon som verkligen tycker om det. Jag följde med den äldre farbrorn hem – han bodde bara ett par hus från själva auktionen. Han visade mig skåpet, tittade på mig, såg hur bra vi passade för varandra, skåpet och jag. - Du får köpa det, sa han. För 300 kronor! Hyfsat pris, väldigt billigt även på den tiden. Alltför billigt, tyckte jag men konstaterade samtidigt med viss sorg i hjärtat att vi ju redan hade ett skåp, om än inte alls lika vackert. Ett som framförallt min man gillade. Äktenskapet var redan på upphällningen, och några veckor senare var mitt uppbrott ett faktum. Inklusive bodelning. Jag kontaktade farbrorn från auktionen - han var nästan granne. Berättade om mitt uppbrott, och frågade om han fortfarande ville sälja skåpet till mig. Det ville han. Väldigt gärna, hade faktiskt hoppats på att just jag skulle höra av mig! Vi bestämde att jag skulle hämta det om ett par veckor. Vi kände oss lika nöjda båda två. Men innan dess fick jag ett riktigt obehagligt telefonsamtal. En upprörd kvinna beskyllde mig för att lura av hennes far ett skåp – det är egentligen mitt, sa hon! Han är gammal och lättlurad och det borde du inte utnyttja. - Kära nån, sa jag, inte har ja försökt lura honom, och inte anade jag att skåpet var ditt! Är det verkligen så? Jaså, ja då ska jag självklart inte ha det. Jag säger till din pappa att jag ångrat mig. Jag gjorde så – men pappan trodde mig inte. Han hade ju sett min glädje över det vackra skåpet. Till slut berättade jag som det var, att hans dotter ringt och bett mig avstå, eftersom det ju egentligen var hennes. (Bett och bett - befallt är ett bättre ord, men det sa jag förstås inte till pappan.) Han blev rasande. - Hennes skåp! röt han. Här ska förbanne mig inte skiftas arv innan jag är död! Förresten tänker hon bara på pengarna. Hon skulle sälja det på en gång. Du ska ha skåpet, för du tycker om det. Vill du inte köpa det så skänker jag dig det!! Och min dotter tar jag hand om. Hon ska inte ringa dig mer! Ungefär som beskrivet föll orden. Jag köpte skåpet.
Det har sedan följt mig genom livets skiften. Mitt kära skåp. Under en period bodde jag i ett gammalt torp med så lågt i tak att överdelen inte fick plats. Men det får den som synes här. Ibland tänkte jag på dottern, hon som kände sig så lurad. Men hennes gamla pappa var nöjd, och dåligt samvete för skåpet har jag aldrig haft. Hon VAR en otrevlig människa! Jag gjorde som de flesta på den tiden - lutade av och betsade. Slipade först med fint sandpapper och sedan med stålull för att få fram den yta och finish jag ville. Efter det ett tunt, tunt lager bonvax. Gjorde alltså precis det som man i dag i Antikrundan tycker är så förfärligt. Men den bruna originalmålningen flagade och var delvis avskavd - jag tycker fortfarande att det är mycket, mycket vackrare så här! Jag ångrar mig inte en sekund!
Svampmagi - och skön kvällskänsla Jag plockade mitt livs första svarta trumpetsvampar i går (fast det nu hunnit bli i förrgår, ser jag på klockan) tillsammans med svampkompetenta Sigge Svamphunds matte. Såg efter direkt utpekande ett par trumpetisar. Plockade – konstaterade att nu fanns inga fler där. Tittade noga. Där var verkligen tomt. Då hände nåt konstigt. Sigges matte plockade och plockade. Och fortsatte plocka och plocka. - Jag hade mött en kvinna med magisk förmåga! Förmågan att locka upp svamp ur marken! Snabbt. På kommando dök dom upp. Enda förklaring jag kan tänka mig. Bild? Naturligtvis inte – och HÄR har jag förstås förklaringen till att den dagens bilder blev så erbarmligt oskarpa och suddiga... (Titta på Kaspers sida.) Magiska förmågor vill inte låta sig avslöjas! Även på hemvägen var det förstås höst. Varför ska inte också jag få visa glödande löv, det gör ju alla så här års! Kameran var möjligen aningen snällare, när vi kommit ut ur svampskogen.
Fast nog tycker jag att lövens skiftning från grönt till gult och rött är lika magisk som förmågan att locka svampar upp ur marken! Eller? En annan magisk känsla är att vid hemkonsten välkomnas av tre katter. Kameran lyckade bara fånga två den här gången – för ni ser väl att det är två som sitter på förstutrappen och väntar på matte och Kasper.
Vet ni vad jag tycker just nu – jo att livet är skönt! Jag har eld i kaminen och ett par ljus tända. Månadens räkningar är betalade, en hund och tre katter ligger och sover lite varstans omkring mig. Jag har en mugg med gott citron- och ingefärsté bredvid mig. Om jag nu inte spiller det över tangentbordet – och om uppladdningen av detta fungerar - ja, vad kan jag egentligen mer begära? Faktiskt ingenting, känns det som! Underbart! Godnatt!
Det handlar om överlevnad
Naturen är förunderlig. Man ska inte ge upp! Som vanligt tycker jag mig se "väsen" i stammens formationer... Flera olika. De liksom väver in i varandra. Eller?
På
benen igen Det hade inte varit roligt att vänta så länge, eftersom han "lånat" ett par av mina tänder för justering, och det har känts lite tomt, minst sagt. Svårt att äta, svårt att le, omöjligt att skratta... Jag kom. Klockan fyra. Mötte en tandläkare utrustad med munskydd och handskar osv. Han har nån sorts kikarglasögon också... Noterade att bakom maskeringen lät han inte riktigt som vanligt. Andningen hördes. Konstaterade att han nog i själva verket var värre däran än jag. Stackarn, HAN kunde ju inte bara lämna alla patienter vind för våg, utan var helt enkelt tvungen att jobba en hel lång dag, med precisionsarbete dessutom. Några avbrott för mina hostattacker gjordes, men allt funkade till slut. Justerade tänder sattes tillbaka på de båda implantatskruvarna, och nu jag kan tugga som vanligt igen. Och le. Och skratta :-) Vi önskade varandra god kväll (jag var dagens sista patient) och god natt och god bättring. Under tiden nös sköterskan. Bakom munskyddet. På väg att bli förkylt där också. I efterhand tänkte jag på hur lätt det varit för tandläkare Stig att, när jag i morse ringde för att avboka, tacksamt ta emot chansen att få ge sig av hem och inta sängläge en timme tidigare. Jag var ju som sagt sista patient. Och nu känner jag mig plötsligt så glad över att det var just den här tandläkaren jag kom till när allt strulade för ett par år sedan och min ordinarie bestämt sig för att ägna sig åt barnafödande under några år framöver. Att jag hamnade hos en person som bryr sig, som gör ett bra jobb och som upptäckt och åtgärdat sådant som tidigare gått snett. Och inte kommer han att vara barnledig heller (tror jag inte i varje fall) eftersom han tydligen har ett par döttrar i övre tonåren. Håret grånar. Och föda barn kan han ju inte heller... Nån sorts konklusion kan kanske vara att jag under livets lopp åtminstone utvecklats NÅGOT LITE! Jag är i stånd att gilla en tandläkare!! Och att inta tandläkarstolen utan att bryta ihop.
Fototriss - tema "underifrån" Gamla matbordet med ca 300 år på nacken.
Skåpet, som just i år fyllt 200 år
Kryddskåpet ovanför spisen (där kryddor egentligen inte alls ska förvaras)
En utmaning har jag fått Okej - i garderoben har jag kavajer.
Klänningar, kjolar, jeans, blusar (varav många just nu är för små, har
förstås hängt där och krympt). I frysen - förutom Kaspers grejer som han själv redovisar i sin utmaning - har jag bl.a. en fläskfilé, köttfärs, kladdkaka, frysta grönsaker (typ ärter, majs, broccoli), morotssaft, matbröd... I badrumsskåpet - t.ex. tvålar på lager, diverse krämer, brun-utan-sol, tandkräm, munskölj... Sen ska ju den här "utmaningen" lämnas vidare - som vanligt vägrar jag välja till vilka! Du som till äventyrs vill dela med dig av ditt innehåll i skåp och garderob - gör det! Känn dig utmanad av mig! :-) Eller av Kasper, bara att välja!
PS till "utmaningen"
Men jag bestämde mig i alla fall för att NU ska den där färdiga dressingen bort! Jag gör förstås mycket godare själv! På bilden finns den kvar, men innehållet fick min nyrensade vask ta hand om och flaskan ska till närmsta glasbubbla (som för övrigt finns över en mil bort).
Bonus-sol Ut med de åldriga tomatplantorna - som har gett mig massor av söta, härliga körsbärstomater i sommar. Kändes underbart att städa, ställa undan sommarmöbler, trava en del och bära andra till mellanboden. Trodde det skulle kännas vemodigt, men så var det inte. Berodde säkert på det vackra vädret. Det blir trångt nu i lilla inglasningen (bara 8 kvadrat). Det ska ju få rum med bord, fåtöljer och en vilstol också. Intar i princip alltid min frukost där. Än är inte allt ordnat, men jag vill gärna visa något jag är riktigt stolt över - mina "snackpaprikor". Jag har redan skördat flera stycken, ytterligare sex-sju stycken är mogna och ännu fler är på gång. Får väl se hur många som orkar fram. De här är stora, åtminstone 15 cm långa.
I övrigt njuter jag av att avloppet i kökets vask och diskho fungerar igen! Kaustiksoda och en sån där stor rensnings-sugpropp grejade saken. Nu slurpar det så hemtrevligt där nere i rören när vattnet virvlar ner i full fart. Smolk i glädjebägaren är alla MYGG! Jag jagar dem och de jagar mig. En och annan har jag lyckats ta livet av, men kampen tycks mig lite ojämn. De är ju så många. De smet förstås in när jag ägnade mig åt altanen och att plocka in växter. Klart att dörrarna var helt öppna denna strålande vackra dag! I morgon möts "tant-gänget" igen. Ser jag fram emot! Om jag nu inte ätits upp innan dess.
|
Få se vad jag eventuellt
kan göra åt den saken... Men det är trevligt att göra den, och det är lika
trevligt att läsa alla kommentarer. 
14 okt -08
4 oktober -08
