|
Girighet och människovärde Lägsta anbud Procentfundering Blåsippans överlevnad Apropå ljus i mörker Fundamentalism
Girighet och människovärde Det har väl inte undgått någon att vi i landet har en hoper chefer som uppenbarligen inte gör sitt allra bästa utan extra morötter i form av bonus och fallskärmar. Som inte tycker att årslöner i flermiljonklassen är skäl nog att utföra ett riktigt gott jobb. Som jämför och mäter sitt värde i pengar. Jag förstår inte detta. Och det kommer mig att tänka på en person jag känner och tidigare även haft arbetskontakt med. Han tillhör de förmögnare familjerna i landet. Personen – vi kan kalla honom Hans – valde inte samma väg som sina bröder. Han försökte, men fann att det fanns bra mycket angelägnare uppgifter här i livet än att arbeta för att förmera en personlig förmögenhet. Han kunde till exempel arbeta med sådant han tyckte var verkligt viktigt. Med verksamheter som inte var allmänt etablerade. Lön och arvode behövde han ju inte tänka på. Få personer har lagt ner så mycket arbete, så mycken tid och ett sådant engagemang i sin livsgärning som Hans har gjort – och fortfarande gör. Dessutom på ett ytterligt kompetent och insiktsfullt sätt. Han borde definitivt presenteras närmare under rubriken "människor jag mött" – men så blir det inte. Vare nog sagt att han använt sin förmögenhet väl. Han har donerat till – och även själv bildat – ideella stiftelser. Han har köpt in både hus och mycket annat som han ställt till förfogande för verksamheter han trott på och själv brinner för. Men framförallt och än en gång – han har ställt in sig själv i verksamheterna. Sin personlighet, sin vilja och sitt hjärta. Engagerat och självutlämnande har han stått rak även när vindarna blåste snålt. Och det under decennier. Utan ett öre i arvode! Jag tycker det är storartat – själv tycker Hans att det bara är naturligt och framförallt meningsfullt. Jag tycker gott att man kan ha bilden av Hans framför sig när man hör börsbolagens direktörer försvara sig och sina enorma löner plus bonus, hör dem jämföra sig med varandra, hör dem öppet deklarera att de anser sig värda den lön de har. (Som grädde på moset lyckas de trolla så att väldigt mycket blir skattefritt, såvitt jag förstår.) Som ni märker har jag inte mycket till övers för girighet. Tycker inte att lönens storlek säger något om en person som människa. Ärligt sagt känner jag mycket större respekt för det vårdbiträde som lyser upp vardagen för en behövande medmänniska än för en småfifflande girigbuk! Oavsett girigheten och fifflet håller sig inom lagens råmärken eller inte. Jag ser inget som helst fel i att ett gott arbete belönas med en god lön. Jag tycker också att en högre utbildning bör medföra högre lön – studielån kan vara nog så dryga! Pengar är pengar, och inget annat. Man kan göra mycket roligt om man har dem, men livet kan vara väldigt trevligt även för den som måste planera sina utgifter mer noggrant. Otidsenligt tänkt? Ja kanske. Men om ni visste så glad jag är över att ha mött så många otidsenliga människor i mitt liv! Jag till och med hoppas att antalet otidsenliga kommer att öka! Att framtiden hör de otidsenliga till! Att kvalitet och arbetsglädje och personligt mod och integritet kommer att uppskattas mer och inge större respekt än höga arvoden! Att medvetandet om att ha gjort ett gott jobb och använt sina förmågor och resurser på bästa sätt rentav är mer värt än en hoper miljoner på ett schweiziskt bankkonto. april 2004
En tanke,
bara. En tanke på hur det förr gick till när bland annat barn, handikappade och
sjuka auktionerades ut, och överlämnades till den som begärde minst ersättning
för den uppfostran och vård de officiellt antogs ge. Vi vet,
hur illa dessa stackars hjon allt som oftast for. Om man
jämför med vad som i dag händer inom tex äldrevården när den auktioneras ut
till den som begär lägst ersättning för uppgiften - ja då börjar motargumenten
torna upp sig. För vi vill helt enkelt inte se likheter. Men är det så säkert,
att företeelserna inte är släkt? Det finns grader även i helvetet, sägs det ju. Fritt för
fortsatta, egna tankar! 10 oktober 2003
Procent –
ett skenbart både glasklart och objektivt begrepp – men i själva verket ofta
synonymt med "dimridå"! Skriver alltså jag, som är ungefär så långt
ifrån matematiskt begåvad och bevandrad som någon överhuvudtaget kan vara... Mest
aktuellt just nu är väl det procentpåslag på 5,5 procent som de
kommunalanställda kräver. Och som de strejkar för att få. Kära nån – mer än fem
procent! Oerhört vid en jämförelse! Men – 5,5
procent av vad? Alla vet
naturligtvis att resultatet vid procenträkning är helt beroende av
utgångssumman, men på något mystiskt sätt tycks detta faktum i hög grad
förträngas. För en
lågavlönad kommunalanställd person – oftast en kvinna – betyder dessa 5,5
procent ungefär 800-850 kronor före skatt! Dvs netto fem-sexhundra kronor. Vem,
säger vem kan med sin självaktning i behåll tycka att detta är ett hutlöst
påslag, eller påstå att det skulle innebära en övervärdering av deras arbete?
Den
förhållandevis högavlönade person som höjer sin lön med t ex futtiga 2,5
procent får i själva verket ett betydligt större lönelyft. Tänk, om
man i stället för att dölja sig bakom procentridåerna kunde tala om kronor och
ören! (Inom
parentes – tänk, så diffus innebörden är av "en årslön" som
avgångsvederlag. Men det är ju delvis en helt annan sak. Liksom det faktum att
en grupps lönelyft säkert som amen i kyrkan resulterar i motsvarande krav från
en annan grupp – för man måste ju kompenseras för den andra gruppens
förbättrade villkor – självklart genom procentpåslag...) Ytterligare
ett område som förundrar mig är "tillväxten" – alltid räknad i
procent. Processen är väl densamma som vid uträkning av lönelyft. En
acceleration krävs, annars talas om tillbakagång i stället för status quo. Men
det här området lämnar jag raskt, eftersom jag ärligt talat inte begriper ett
dyft av det! Vad jag
däremot begriper är att procentpåslag på vad t ex en odlare får betalt fram
till priset på butikshyllan, det ställer verkligen till det! Allt fler
konsumenter frågar efter alternativ, efter ekologiska varor. Men de är dyra,
ofta betydligt dyrare än sina konventionellt odlade motsvarigheter.
Odlaren
håller med både mark och redskap, harvar och sår, sköter och skördar. Han får
några få kronor kilo för besväret. Sedan tar
mellanhänderna vid. Det handlar om transporter, grossister, förädlare och i
sista hand detaljhandeln. Priset
till konsument byggs upp genom procentpåslag. Inklusive – givetvis – påslag på
påslaget. Slutresultatet i butik ligger åtskilliga hundra procent över det
ursprungliga – se där, så lätt det var att hamna i sin egen procentfälla... Procentpåslagen
slår oerhört hårt mot just ekologiska varor. Det händer att priset ligger
dubbelt så högt som för en konventionell motsvarighet. Trots att utgångssumman
bara var någon enda krona kilot. Och
"självklart" tillämpar även butiken procenträkning (med få undantag).
Min fråga är varför åtminstone inte butiken kan nöja sig med samma vinst – i
kronor och ören – på en ekologiskt odlad morot som på en konventionell?
Vem
startar en "anti-procent-förening"?
23 maj -03
Blåsippans överlevnad Det är
den 8 april. Våren kom tidigt, under första halvan av mars. Blåsippornas
förtrupp visade färg för flera veckor sedan. Och både den och jag njöt av den
välsignade vårsolens värme. Men så
gjorde våren halt, om frivilligt eller inte lämnar jag därhän. Snö föll, och
smälte. Första vårregnet föll. Mer snö kom, och smälte. Stormen kom, kylan
återvände med kraft och ännu en hel del snö föll. Och i morgon faller
antagligen mer, säger SMHI. Min
modiga blåsippa som alltså hör hemma i "östra Svealand" – stolt står
den där och trotsar regn, snö, storm och kyla! Dvs, den första blomman har
tappat sina blad, men från samma planta skjuter en ny stängel upp, och de nya
kronbladen är lika intensivt blå och trotsar en ganska så hård omvärld precis
lika tappert! Och nu
funderar jag – är det en ny blåsippa jag ser? Eller är det samma? Nya
kronblad, visst. Men plantan är densamma. Någonstans
i mitt inre poppar tankar och associationer upp – samma individ visar olika
fragment av sin inneboende livskraft och förmåga. Och inte nog med det – den
har "sovit" under en hel lång vinter. När det är dags för livet att
återvända sänder samma individ upp nya "blommor"... Och blad. Jag ska
nog ta en ny tur ut till min tappra blåsippa! Sätta mig där och lyssna lite på
den... Snart är
delar av min tomt alldeles blå. Massverkan tar över, det är inte så lätt att
urskilja enstaka individer i ett veritabelt myller! Men det skulle nog gå, om
jag verkligen försökte. 8 april -03
Apropå ljus i mörker
Även
om man som jag gett avkall på en stor del av alla måsten som av tradition
förknippas med jul, så finns några kvar. Koppar och mässing ska ju ändå putsas
någon gång – och varför då inte till jul? Det är något visst när de levande ljuslågorna
speglar sig i nyputsade mässingsljusstakar och när enris står i en blankskurad
kopparbunke – även om jag egentligen tycker koppar är vackrast så där lite
lagom oputsad!
Viktigast
av allt är ändå ljusen. Riktiga stearinljus, med vacker lyster. Vita ljus, som
kanske pyntas med ett rött bomullsband med en instucken lingonkvist.
Även
utomhus känns det rätt med ljus, så här i vintermörkret. Men så bor jag också
”ute i skogen” där det inte finns någon vägbelysning alls, och inte heller så
väldigt många grannar. En ljusprydd gran vid ytterdörren, en ljusslinga i en
buske nere i trädgården, och så ännu en ljusklädd gran bredvid vedboden – min
katt Petrus favorittillhåll.
Undrar
om man kan se den som symbolisk, denna vilja att lätta upp mörkret genom att
tända egna ljus. De grannar jag trots allt har tänder även de ljus utomhus.
Våra ljus är inte bleksiktigt grönaktiga som en del gatubelysning i samhällena,
de lyser i stället varmt och nästan gult.
Jag
önskar så, att denna ljusönskan motsvaras av en inre önskan att lätta upp
världens mörker, så långt den egna förmågan räcker. Ju mer mörkret tilltar,
desto klarare lyser ljusen. Och desto mer värmer de hjärta och sinne.
Så
ungefär tänkte jag när jag monterade belysningen i granarna. Inifrån huset ser jag
dem knappt, men de lyser för alla som far in i området. De lyser för grannar
och besökare, och jag tror att de blir lika glada när de ser mina ljus som jag
blir när jag ser deras!
Vackrast
av alla ljus är ändå de ”levande”. Ljuset från en eld, vare sig den är liten
som hos ett ljus i en ljusstake, större som i en öppen spis eller kamin eller
riktigt stor som i t ex en valborgsmässoeld.
Och
då irrar genast tankarna vidare - har ni tänkt på vad ”ved” egentligen är? Och
på vad som egentligen sker när vi eldar?
Veden
kommer förstås från ett träd. Trädet har tagit många år på sig att växa.
Visserligen tar växter med sina rötter upp vatten ur jorden, och även en del
mineraler, men framförallt bygger de upp sig genom den så kallade fotosyntesen.
Ur luften tas upp koldioxid och vatten, som i växten omvandlas till organisk
substans och syre. Detta med ljusets hjälp, dvs med hjälp av ”solenergi”.
När
vi sedan eldar upp veden, då ger den tillbaks vad den fått, återgår till
ursprunget! Den ger oss det ljus och den värme den tagit upp från solen, och
vattnet förångas i röken. Det som jorden bidragit med, det blir kvar som
aska!
De
här tankarna kan föras vidare – men då hamnar vi vid matbordet. Och det får bli
en senare fundering.
"Fundamentalism" definieras som "renlärig
variant av en religion". Som synonymer till "fanatisk" räknas
t ex dogmatisk, ofördragsam, intolerant, rabiat och oresonlig. Mig tycks
som att fanatism går hand i hand med självgodhet och i princip utesluter
"ödmjukhet". Jag menar ödmjukhet inför vad som verkligen är stort nog
att vara värt det. I stället märks en övermaga stolthet över att tillhöra den
elit inom mänskligheten som verkligen funnit Sanningen. I mildare former är väl
fanatism inte så förskräcklig, men hårddras den blir den verkligt farlig.
Extremformer leder till förtryck, förföljelse och totalt förakt för
oliktänkande. Ytterligare
en tanke slår mig – jag har stött på en hel del fanatiker inom den
vetenskapliga världen! Jag kan rentav tala om fundamentalism – det är bara att
byta ut ordet religion mot vetenskap. Naturvetenskap. Allt annat ses i princip
som flum. Inom den
vetenskapliga världen används ord som vapen. Att "slå ihjäl"
en motståndare med ord är inte bara legitimt, det är ofta rent meriterande.
Med
säkerhet följer trygghet. De "tryggaste" personligheter jag mött har
dels varit oerhört insiktsfulla, dels mycket öppna för kontakter även med
oliktänkande. De delar villigt med sig av sina egna in- och åsikter, men
försöker aldrig pracka dem på någon. Två
personer kan ta del av samma fakta, men ändå faller resultaten av lärdomarna
helt olika ut. Fundamentalisten är bokstavstrogen, oförmögen att vrida och
vända och se saken även från andra synvinklar. Inser inte att till och med det
minsta sandkorn kan ses från flera håll. Fundamentalisten
utvecklas inte. Han har ju redan den enda sanningen. Ytterligare dogmer
kan läras in, men uppfattning och synsätt förblir i grunden statiska. Den
trygga vet att det han ser är sant, men inser att en annan utsiktspunkt visserligen
ger en annorlunda bild, men att den är värdefull som komplement. Och lika sann
som hans egen. Världen vidgas. Det
stämmer inte, att två olika "sanningar" utesluter varandra!
Lika lite
sant är att något är osant bara för att jag inte har upptäckt det. Självklart
kan tyckas, men lyssna bara på en fundamentalistisk ateist! För visst kan väl
en ateist vara fundamentalist! Han förlitar sig precis lika mycket på sin tro –
eller kanske snarare sin icke-tro – som vilken bokstavstrogen koran- eller bibelläsare
som helst. Det är inte bara inom politiken det finns blockgränser! Och det är inte bara inom religionerna som det finns "tro". Hm – det här får jag återkomma till!
|
