|
Nyårsönskan
Vi står inför ett nytt år. Vad det för med sig vet vi inte. Varken vad,
hur eller när. Vi anar, vi tror, vi hoppas, kanske också fruktar ibland –
men vi vet inte. Ibland förundras vi över att allt blev bättre än vi
hoppades, ibland kanske värre.
Det enda vi alldeles säkert vet är att livet – och varje nytt år – medför
både nöd och lust, med- och motgång, sorg och glädje. Aldrig statiskt bara
det ena eller det andra. Då vore det inte längre ett liv, bara en dröm!
Till och med en enformig dröm.
Någon har konstaterat att helvetet – det är ett
ställe där ens egoistiska önskan går i uppfyllelse. Det upptäckte kung
Midas, som önskat att allt han rörde vid skulle bli till guld.
Ni som tittar in här hos mig – jag
önskar innerligt att det goda och glada får överväga! Och att vi alla må
känna igen det goda när det visar sig – det kan ha många ansikten!
Alltså
– jag önskar er alla ett gott 2007!
För allas vår skull
önskar jag också att världen som helhet 2007 blir en bättre plats att leva
på än världen 2006!
Hej du
trogna!
Tänk att du finns kvar – säg mig något trognare än just en hemsida! Här
ligger du utan att jag ägnat dig en enda rad på ett halvår! Mejl, i någon
mån gästbok, telefon och till och med Spray har konstaterat att ”andra ser
den men den saknar dig”. För så säger faktiskt Spray, ”din hemsida saknar
dig”.
Lite grann saknar jag dig också, kära hemsida. Det var roligt både att
skapa och hålla liv i dig. Förhoppningsvis är vår skilsmässa bara temporär
– jag tar i varje fall ett första steg till återförening nu. Så här i
juletid. Skinkan är griljerad, köttbullar, Jansson osv väntar också på dem
de är ämnade för. Huset är julpyntat, släktträffar väntar.
Mitt i vår kaotiska värld firas enskilda jular som om allt i världen vore
bara frid och fröjd. Kommersialismen slår åter rekord – vi julhandlar för
52 miljarder!
På andra håll i världen firar hatet triumfer. Ondskans och omänsklighetens
demoner växer sig tjocka och feta. Barn utnyttjas i det ena syftet mer
egoistiskt och ondskefullt än det andra.
I min – vår – lilla värld är däremot det mesta gott. En grön jul tär inte
särskilt hårt på sinnet. En och annan krämpa inte heller. En och annan
missad vän känns däremot tyngre. Även om det ”bara” är en nätdito.
Jag har suttit en stund och lyssnat på bl.a. Adams julsång, ”O Helga
natt”, som är den vackraste julsång jag vet. Julfriden sänker sig, och de
levande ljusen lyser så skönt och varmt. Hyacinter doftar, en vit
amaryllis under den lilla röda, blyinfattade glas-stjärnan och de båda
röda julstjärnorna plus ett stort fruktfat känns bara rofyllt och vackert.
Det är en särskilt natt nu, den första av de tretton heliga nätterna. För
de är tretton. Dagarna är tolv, men nätterna tretton.
Vid mina fötter ligger Kasper och sover. Vi ska ta en liten sväng ut under
stjärnorna innan vi gör natt på riktigt. Alla katter är inne, ligger och
sover i varsin fåtölj. Det känns gott att skriva några rader till dig,
kära hemsida, och jag ska säkert återkomma. Det ska inte dröja månader
till nästa gång! Men nu väntar levande ljus, katter och en liten hund på
lite uppmärksamhet från sin matte, och datorskärmen mår nog bäst av att
släckas ner för natten.
Vi ses snart igen – om inte annat tänker jag avge det som nyårslöfte!
23 december -06
Pastor Jansson...
Jag känner mig ofta som ”Pastor Jansson”, ni vet Hasse Alfredssons
präst som var ”så modern att han inte hade några bestämda åsikter om
någonting”. Han som också sa att ”livet är som en påse...” osv.
Det är inte så roligt, ska jag säga er! Till exempel
så här:
Jag börjar skriva ner några tankar. Det går jättebra! Men så börjar det!
Är du säker på det här?
Har du tänkt på att kanske...
Jaja, det verkar bra, men om förutsättningarna i stället är...
Undrar om du möjligen blandar orsak och verkan nu?
Osv. osv. osv.
Det är då det gäller! Att inte utveckla alla ”om” och
”kanske” för att sedan bemöta dem ett och ett. För det blir väldigt
invecklat!
Har jag verkligen ingenting att säga som är totalt
oangripbart? Jag menar då som jag inte själv kan angripa.
Jo naturligtvis självklarheter som att man inte ska
plåga djur (inte människor heller för den delen!), inte stjäla, inte döda
sina medmänniskor osv. Att våld föder våld.
Det finns ingenting som är så utvecklande som att
skriva ner sina tankar. Det är då det märks om de håller eller inte. Om
det enkla alltid är det sköna.
Själv för jag en ständig dialog med mig själv. Hur
pass utvecklande det är, det kan förstås också diskuteras. :-)
Ibland har jag stort nöje av dialogerna, ibland blir
jag så trött på dem att jag åtminstone bildligen kastar dem i väggen!
Papper och penna kan slängas även bokstavligen, men knappast en dator.
En fördel med att föra dialogen med sig själv är att
den är lätt att avbryta. Man behöver inte ens trycka på Delete! Fast det
är klart – en viktig dialog låter sig överhuvudtaget inte avspisas!
Jag tror jag börjar bli riktigt dålig på
monologer! Det är därför som ni vänner som läser här så sällan får del
av mina tankar numera! För visst ska väl en dagens tanke vara en monolog?
Eller tänk om den i stället...
Ja, ni ser själva!
Fast vem vet – rätt som det är så kanske ...
8 juli 2006
Dagen med stort D
Hurra - nästan från dag till annan kom Dagen -
den där när man utan att ha reflekterat plötsligt upptäcker att man går
omkring utomhus barfota! Att man gjort det en bra stund.
Den dagen var igår! Då var björkens blad ännu i knopp - men idag är den
dag då löven sprack ut! Alla björkar har musöron! Det är fantastiskt
detta, att kunna fastställa en bestämd dag. År 2006 slog björkarna ut den
7 maj.
Den 6 maj var första barfotadagen, tillika första grilldag. Det också
liksom ”bara blev”. En vanlig middag flyttades utomhus. Kasper var lycklig
- det blev sent innan vi kom hem.
Idag är också den dag då jag färdigmöblerade min sommaraltan -
korgstolarna hämtades fram och placerades under tak i ”grottan”. Hyllorna
bakom gjordes rena och redo att ta emot uterummets gröna växter så snart
även nätterna blir lite varmare.
Det blev ingen evig vinter, som jag fruktade för ett par månader
sedan. Återigen ett mirakel att förundras över och glädjas åt. Tänk att
sol och jord, alla olika himlakroppar fann precis "rätt" banor och
lutningar i år också! Att naturen lugnt bidade sin tid för att nu
explodera i glädjeyra! Äntligen får allt det dolda uppleva både värme och
ljus. Inte bara mörker och fukt. Tänk att även vi människor får uppleva
ljus och värme, och inte bara mörker och kyla. Visst var snön vit, och
visst var en del dagar bedövande vackra. Men de lämpade sig inte för
bara fötter.
Och tänk att vi vågade lita på att undret skulle ske i år också. Det där
att jag för ett par inlägg sedan fruktade evig vinter var inte på riktigt
:-) Det bara kändes så. Just då.
Jag vet att solen inte är till välsignelse överallt. Jag vet att den
förbränner och sprider torka och förödelse på andra ställen på vår jord.
Jag vet också att just idag har det varnats i Sverige för att de senaste
soliga och varma dagarna tillsammans med framförallt bilavgaser från
någonstans i Europa åstadkommit en så stor ökning av marknära ozon i södra
och mellersta Sverige att bl a astmatiker och lung- och hjärtsjuka
personer avråtts från att överhuvudtaget vistas utomhus dagtid! Men det är
inte solens fel! Inte heller vindens eller värmens. Det är människans fel.
Trots detta - jag är så tacksam över de vackra och varma dagar vi får.
Över att få gå barfota i gräset. Över öppna dörrar och nästan utsuddade
gränser mellan ute och inne. Ozon eller inte - jag ska ta vara på de här
dagarna! De kräver det, av den som kan!
7 maj 2006
Härlig dag!
I dag får ”världen” klara sig utan mig! Tänker vare sig ondgöra mig över
något eller ”hjälpa till” att lösa vare sig världsgåtor eller dito
bekymmer!
Nej, jag har tvättat min bil, och i morgon kommer sommardäcken på, de
sprillans nya. Sista isflaket är borta från sjön, Kasper badade förstås!
Blåsipporna på tomten blir allt fler, och just idag har de fått sällskap
av en hel del vitsippor!
Solen skiner, det är vår och precis nu är nästa vinter som allra mest
avlägsen. I lä för vinden värmer solen så gott, så gott!
Räkningarna är betalade, och joodå, det klarade sig den här månaden också
:-)
Uterummets växter har setts över, ganska många är omplanterade. Altanens
möbler är strax på plats. Kort sagt - livet är bara härligt!
Det är underbart med sådana här dagar, då det liksom bubblar inom en.
Bubblar av ren och skär glädje bara över att finnas till, och över att
”min värld” ser ut precis som den gör.
En dag att ta vara på. Att ta med sig och plocka fram ur minnet en annan
dag som inte är denna lik.
Men nu är nu, och det är NU jag bara gläds!
23 april 2006
Vad är en muta?
Såg/hörde ett program på TV för ett tag sedan, det handlade bl a om
direktörers bonus. På frågan ”anstränger du dig mer och jobbar bättre om
du får bonus utöver hög lön” blev svaret ett klart ”ja”. På den naturliga
följdfrågan ”skulle du anstränga dig mindre och göra ett sämre jobb om du
inte fick bonus” blev svaret märkligt nog inte ”nej”!
Det var ingen populär fråga. Naturligtvis skulle man väl jobba lika bra
ändå, för det var ju företaget man i första hand tänkte på... Men så
fungerar uppenbarligen inte verkligheten.
Borde inte bonus rentav anses som muta? Som ett sätt att få giriga
höginkomsttagare att TROTS årslöner på flera miljoner göra sitt allra
bästa?
För ett tag sedan premierades ekonomiskt den personal
på Försäkringskassan som lyckades trolla bort sjukskrivna ur systemet –
eller åtminstone flytta dem till någon annans kassa.
Nyligen kallade ett statligt ägt företag direktörens extrapeng för
”gratifikation” i stället för bonus – för då blev det okej att premiera
hans väl utförda arbete. Gällde dessutom Posten, och så illa omtyckt av
sina kunder är väl knappast något annat statligt bolag...
Idag berättas om en enig allians som tycks gilla idén att betala extra
till den personal på Arbetsförmedlingen som förmedlar en anställning till
en ungdom.
Jag tar mig för pannan. Hur har det blivit så här? När krävdes ”extra
betalt” för att utföra sitt jobb så bra man bara kan?
I konsekvensens namn - återinför ackordsarbete! På
alla nivåer! Men för säkerhets skull – garantera ALLA en lön
motsvarande existensminimum! – Man måste ju tänka på dom som administrerar
Posten också...
I övrigt önskas alla en glad vår, nu när den sent omsider har
övermannat Kung Bore! I min hasselbacke lyser sipporna välsignat blå!
Snöstön...
Ett sort stön innan jag ger mig ut för att ta en dust med SNÖN!
Nästan ett par decimeter snö har jag att ta hand om!!! Mer kommer att rasa
ner från granarna som delvis ”skuggar” gårdsplanen!!!!
Det ska inte vara så här i den del av landet där jag
bor! Här är varken småländskt högland eller nånstans i Norrland!
Kompostgallren på altanen visar ett snödjup på varierande 40 och 50 cm!!!!
(Dom finns där för att hindra Kasper från att tränga sig ut mellan
spjälorna. För en gång var det sommar, han var en mycket liten valp, solen
sken och han jagade små, små citroner i en badbalja...)
En sån här vinter till och jag säljer huset och barrikaderar mig i en
lägenhet med betryggande antal dörrar mellan mig och världen utanför,
begär med hänvisning till ålder och skröplighet att få varor levererade
till köksbordet, talar om för Kasper att det där med motion osv är
alldeles kolossalt överskattat!
Katterna – ja DET blir förstås ett problem. Jag får väl tala med min
djurvänlige granne att han släpper även mina katter genom sin kattlucka.
Om han dessutom lovar att gosa lite med dem då och då så ska jag betala
deras mat! Plus ett fång tulpaner till honom själv varje vecka januari –
mars.
Och på sommaren kanske jag och Kasper kan hälsa på, någon vacker dag. Om
det nu någonsin mer kommer att bli sommar!!! Den här snön tror jag ALDRIG
hinner smälta bort helt! Evig vinter – ungefär som i C. S. Lewis ”Häxan
och lejonet”, en av böckerna i Narnia-serien.
Nu ska jag först ut och försöka hitta snösläden (är rädd för att den är
tämligen översnöad). Det snöar visserligen fortfarande, och SMHI
förutskickar mer snö - täta snöbyar!!! – just där jag bor, men ”borta det
som borta är”, som min mormor brukade säga när hon städat färdigt och
satte sig ner och väntade på nya dammtussar.
Nu hör jag för övrigt plogbilen eller snarare traktorn! Det betyder en
rejäl snövall på min infart.
Hej då – vit (och faktiskt även vacker) snö väntar på förflyttning.
4 mars 2006
Hej hemsidan!
Länge sen sist! Advent blev jul och midvinter, ett nytt år blev till,
ljuset återvänder så sakteliga och just nu snöar det effektivt, så att
säga. (Skönt att inte behöva ta ut bilen idag.)
Våldsdåden fortsätter i världen, Suzanne Osten vill visa späda barn hur
det var att födas. (Snacka om att bjuda bagarbarn på bröd, mig
förefaller hela idén befängd ur varenda tänkbar synvinkel!) Politikerna
käbblar ännu lite mer än vanligt eftersom det är valår. Kvinnor får
fortsätta att leva i skräck (och även råka ut) för en serievåldtäkts- och misshandlarman - eftersom någons integritet kan bli kränkt om man söker
efter hans identitet i ett DNA-register. Polarisarna smälter och världen
får kanske ännu fler kärnvapen. Osv. osv.
Men i min lilla del av världen är det mesta lugnt. Visserligen måste jag
ut och hämta ved, visserligen måste jag trotsa snöyran för att ge Kasper
chans att rusa runt och plöja sig fram genom nysnön och visserligen väntar
en hel del snöskottning - men samtidigt värmer kaminen skönt, jag har tänt
ett par ljus bredvid datorn, jag kan vänta ännu ett par dagar med att ta
itu med januari månads alla räkningar.
Det är väl så det är - man väljer själv var fokus ska ligga. Jag känner
ett par som vägrar TV och i stor utsträckning även radio. Deras skäl är
att ”vi vill inte ta in allt elände i vårt hem”.
De värnar alltså om sin egen lilla värld där allt är ganska gott. Visst
verkar det både världsfrånvänt och rentav egoistiskt. VI har
det bra, och det vill vi fortsätta med utan yttre störningar. Men behöver
det vara så enkelt?
Jag tror inte det. Inte om man som detta par samtidigt idogt strävar med att förbättra
sin närmiljö. Inte om man hjälper och ställer upp för de medmänniskor man
kommer i kontakt med. Inte om man gett upp lönsamma yrken för att kunna
ägna sig åt något som kanske betyder allra mest. Nämligen att följa tesen
”gräv där du står”.
Det är så lätt att engagera sig teoretiskt för sådant som händer i andra
världsdelar. Att tycka och tänka om miljöproblem i stort. Att förfasa sig
över girighet och korruption.
Det är absolut inget fel i det. Tvärtom. Felet ligger i att stanna där, i
förfasande och teoretiskt engagemang. Att inte samtidigt GÖRA
något. Helt enkelt i att tillåta sig att vara enbart en kverulant.
Alla kan göra något, om det så bara är att köpa rättvisemärkt kaffe i
butiken! Skriva till en politiker (kanske tveksam nytta, men vem vet...).
Trycka på rätt knapp när man lämnar tillbaks pantade burkar och flaskor,
så att panten går till Röda Korset.
Var och en kan göra mycket, litet eller ingenting alls! Och det är inte
alltid de som hörs och syns mest som också GÖR mest.
Jag tror att det är så med livet, att varje liten del påverkar helheten.
Ingen av oss är betydelselös, inget av det vi gör, säger eller tänker
saknar betydelse. Oavsett vi är medvetna om det eller inte.
20 januari 2006
Vår tids
kanariefåglar
Alexis Carrel, nobelpristagare i medicin 1912, sade: Människan håller på
att skapa sig en värld dit hon själv inte hör.
Det tycks mig som om Carrel var mer klarsynt än de flesta. Hur skulle han
månne uttryckt sig idag? Han menade kanske ”bara” en hård och teknifierat
omänsklig värld där tex människor vårdas och sköts och tröstas av maskiner
(!) i stället för av medmänniskor? Inte en värld som förgör oss rent
bokstavligt?
En god bit på just den vägen har vi emellertid hunnit, det är bara att se
på miljöförstöringen. Och vad som är än värre – viljan att växla kurs
tycks i det närmaste obefintlig! För att hårddra – ”mänskligheten kanske
går under om 150 år, men under tiden har i alla fall jag fått fortsätta
mitt goda liv. Och barnbarnen – dom klarar sig nog på något sätt.”
Alla ”framsteg”, all ”utveckling” har gjort världen allt farligare för
allt fler. Nyfikenhet, klåfingrighet, fascination över allt som GÅR att
göra driver på i allt snabbare takt. Naturligtvis händer det goda saker
också i världen, men inte särskilt många hävdar att de överväger.
Vad skulle Carrell sagt om den ”elsmog” vi lever med, all strålning från
radiosystem, sändare, mobiltelefoni osv. All trådlös teknik. En teknik som
slår ut allt fler människor och får dem att bli miljöflyktingar?
Förr i världen hade gruvarbetare med sig kanariefåglar ner i gruvorna. När
kanariefåglarna blev medtagna och rentav förlorade medvetandet var det
dags att skynda sig upp. Halten av gruvgaser hade stigit till nivåer som
var på väg att bli farliga även för människor.
Dagens elöverkänsliga kallar sig själva för vår tids kanariefåglar. Många
av dem är personer som arbetat länge och intensivt med den nya tekniken.
Ofta har de dessutom negligerat tidiga tecken, antingen slagit bort dem
eller inte förstått att härleda dem.
Numera finns forskning som ger dessa personer upprättelse – för just så
kan man uttrycka det! Deras problem har negligerats, diagnostiserats som
psykiskt betingade och till och med förlöjligats (något som förövrigt
fortfarande sker i skrämmande stor omfattning).
Undrar just hur många av oss som ser ”kanariefåglarna” må allt sämre utan
att inse att allt vad de utsätts för också drabbar oss. Hur länge dröjer
det innan ”gruvgasen” slår ut oss också? Borde vi inte göra allt vi kan
för att minska riskerna? Och lindra för de redan drabbade.
Jag har levt med de här tankarna en tid och kommit i kontakt med allt fler
personer som numera inte klarar av att leva ett ”normalt” liv i samhället.
En ny avdelning är på väg till min hemsida – om just elsmog. Kolla om ett
par dagar! Och var rädda om er!
11 december 2005
Varför så sällan "lagom"?
Nu har jag hämtat in lite go björkved igen, och fyllt på i vedhyllan mot
skorstensstocken. Veden blir så torr och fin där. Och återigen undrar jag
- vad är det som får mig att ständigt lasta vedkorgarna alltför fulla i
förhållande till min ork? I princip varje dag har jag på vägen mot
vedboden ett allvarligt samtal med mig själv, ungefär ”lägg nu inte
alltför mycket ved i korgarna, du VET ju att du bara får ont i
rygg/axlar/armar/händer då...”
Jag inser det kloka i resonemanget, dessutom vet jag ju att så fulla att
de tillsammans fyller ett helt fack i hyllan blir de aldrig, för då orkar
jag inte ens lyfta dem! Alltså måste jag ändå gå två gånger.
Ändå - även i dag var korgarna alltför fulla! Jag orkade knappt släpa mig
upp till huset från vedboden, och visst känns det efteråt i armarna! Även
i ryggen, faktiskt. Men det är så lätt där nere i vedboden att tänka att
ett enda vedträ till gör ju så liten skillnad. Ungefär som gumman som
samlade trädkvistar till sitt risknippe och ständigt konstaterade att
”orkar jag den så orkar jag den” osv.
Undrar om det är samma syndrom som får mig att fortfarande trä alltför
lång tråd på synålen! Jag vet naturligtvis att det blir svårare att sy,
att tråden lättare trasslar sig och får knutar. Jag sitter där med min nål
och min trådrulle och tänker att ”liiite längre kan jag ta, det kan inte
göra så stor skillnad...” Resultatet blir alltför ofta att jag efter att
ha ägnat rätt mycket tid åt att lösa upp knutar osv ändå får trä på ny
tråd för bara några få stygn!
Speciellt besvärligt är mitt långtrådande när det gäller att sy i knappar
- förstärkt genom att jag ibland försöker spara tid (eller vad det nu är
jag försöker spara) genom att sy med dubbel tråd. Gissa om det gör
trasslandet än värre! Och dessutom resultatet sämre.
Osså köper jag ibland storpack - till ett enpersonshushåll... Inte alltid
särskilt lyckat Att förvara en bal hushållsrullar i ett uthus är tex inte
att rekommendera! I varje fall inte i ett dit katter inte kan ta sig. Det
blev en väldig massa lortar inne i balen, och jag kunde inte förmå mig att
använda en enda rulle! Kanske jag borde stått fast vid den allra första
tanken, att senaste tillbyggnaden skulle vara ett förrådsrum inomhus - i
stället blev det ett kontor. Nä, just DET ångrar jag ändå inte! Och det är
ju alltid något. :-)
Men jag tänker inte ge upp! Någon gång kanske mitt klokare jag lär sig
handskas lite bättre med mig...
3 december 2005
Allhelgonahelg
I dag är det åter dags att tända ljus på den grav jag alltför sällan
besöker. Alltför sällan? Jag undrar varför jag tycker att det är alltför
sällan – när jag ”känner för det” så gör jag det ju!
Skuldkänslor – ofta har de att göra med en känsla av otillräcklighet, tror
jag. Det är så mycket man ”borde”, så mycket som fattas för att man ska
vara om inte perfekt så åtminstone näst intill! Om inte annat så med det
eget mått mätt.
Dags för ursäkter, ursäkter inför sig själv. Jag har ju så mycket annat...
Det slår mig plötsligt att det var precis samma ”ursäkter” jag uppammade
tidigare, när vederbörande fortfarande var i livet och jag ibland kände
att jag kanske inte ”gjorde nog”.
Skuldkänsla, ditt namn är underlåtenhet!
Ändå, objektivt sett, så gjorde jag faktiskt en hel del. Och jag vet att
det jag gjorde var betydelsefullt.
Inte fel att sätta målet högt – ”sikta mot månen så kanske du når
trädtopparna” heter det ju. Samtidigt undrar jag vad det skulle tjäna
till att gå omkring med en ständig känsla av otillräcklighet. Sant är
säkert att både jag och alla andra är otillräckliga, i förhållande
till vad som är en högre mening med oss! Det är inte alltid vårt bättre
jag tar överhand.
Med andra ord – ingen är fullkomlig. Vi är stadda i utveckling. Varenda en
av oss.
Undrar om det inte är vår skyldighet att se både våra goda och
dåliga sidor. Jag menar, det är väl precis lika viktigt att vidareutveckla
goda sidor som att jobba bort dåliga? Det känns på något sätt som en mer
positiv sysselsättning. Ju fler goda som utvecklas, desto färre dåliga får
tillfälle att breda ut sig? Tänk, om det är så det är!!
Och nu ska jag göra mig en god kopp kaffe och tända ett ljus för mig själv
här hemma i disiga novembermörkret. Sedan bär det av till kyrkogården, och
där jag ska tända två ljus. Men framförallt ska jag sända positiva tankar
till dem jag tänder ljusen för.
5 november 2005
Intet nytt...?
Antingen är jag tanklös eller så har jag bara svårt
att formulera tankarna i skrift. Det är länge sedan jag här skrev ner
några av ”dagens tankar”.
Väldigt ofta när jag sätter mig ner för att skriva
får jag känslan av att ”allt har ju redan sagts. Allt har redan tänkts”.
Vad finns att tillföra? Som det uttrycks ibland – det finns inget nytt
under solen.
Om så vore så är det ju fruktansvärt! Klart att det
finns!! Annars stod ju världen still.
Frågan är bara – VAD är det som är nytt? Verkligt
nytt.
Aldrig har det varit så lätt som nu för i det
närmaste varenda människa att göra sin stämma hörd, eller snarare sedd.
Åtminstone människan i den ”utvecklade” världen. Datorn och internet har
sannerligen öppnat nya möjligheter. Antalet debatt- och samtalsforum är
legio, och bloggarna likaså. Att ”slänga iväg ett mail” är både lättare
och snabbare än att skriva ett brev för hand, skaffa frimärke nånstans
ifrån och vandra iväg till en postlåda.
Undrar om det är just det här som får mig att skriva
mindre ofta nu än förr. Det är tekniskt alldeles för lätt! Lätt även
såtillvida att väldigt mycket som publiceras på webben är just
lättviktigt. Åtminstone sådant som skrivs på hemsidor liknande den här.
Vem bryr sig längre.
Nej, det är nog inte det som är skälet. Inte
egentligen. Jag undrar hur många som i likhet med mig ofta ”kommer av sig”
när de ska fästa sina tankar på pränt. Jag han helt enkelt inte låta bli
att argumentera MOT mig själv! försöker pröva hållbarheten – och märker då
att rätt många relevanta motargument dyker upp i huvudet. Argument som i
sin tur återför mig till den ursprungliga tanken. Och så där kan jag hålla
på... :-)
Undrar om jag just upptäckt något – tex att absoluta
sanningar inte finns? Eller åtminstone att det inte är en mänsklig hjärnan
förunnat att fatta dem?
Där ser ni – originellare än så här är jag inte!
Inget nytt under solen... Eller...?
Ha en bra dag!, ni som
läser!
PS. Fast ibland dyker det faktiskt upp en och
annan tanke som – hur jag än försöker – inte låter sig motbevisas. Tex den
att varje människa är unik, att var och en av oss har något att tillföra
världen. Dessvärre också insikten att även "vi som inser" så ofta i
praktiken glömmer det.
1 oktober 2005
Rymdens "erövring"
En lyckad rymdfärd har just ägt rum, lyckad trots att
allt inte fungerade som tänkt. Alla kom ju ändå välbehållna tillbaks till
jorden.
Och en obemannad rymdfarkost har just sänts till Mars – är där om några
månader och beräknas sända Mars-data till jorden under fyra år. De mest
detaljerade någonsin.
Varför? För att se hur och var vi människor bäst ska
kunna landa där så småningom.
Allt det här kostar, miljarder och åter miljarder.
Astronomiska penningsummor.
Vi har vår egen jord att ta hand om, vår vackra ”blå
planet”. Men den föröder och förgiftar vi för kortsiktig vinnings skull.
Vinning för en del av oss, vill säga. Och bara i ett oerhört kort
perspektiv. Så kort att det knappt ens omfattar en enda generation!
Människor svälter. Människor dör i sjukdomar de
enkelt kunde botas från. Inte minst barn utnyttjas å det grymmaste.
Varför ägnar vi – med ”vi” menar jag här
mänskligheten som kollektiv – oss inte i stället åt att göra vår egen
planet till en dräglig plats för oss alla? Och varför lyssnar vi så dåligt
på dem som trots allt försöker?
Jag förmår inte instämma i alla applåder och all
fascination över lyckade rymdäventyr och en ”erövring” av månen och i
vilda visioner även av Mars! Nej, jag blir framförallt beklämd. Så mycken
målinriktad vilja, så mycken snillrikhet, så nästan ofattbart mycket
pengar, så stort engagemang och så helhjärtade satsningar – till nytta för
vem? För ingen alls! Varken för jorden eller dess invånare.
Drivkraften beskrivs med vackra ord – mer vackra än
sanna, som jag ser det.
Jag menar att fåfänga, önskan att vara ”först, bäst
och störst” och att få gå till historien spelar stor roll. Ren och skär
nyfikenhet likaså! Naturligtvis också fascinationen inför det okända och
storslagna. Parad med förhoppningen om att för vinning kunna utnyttja.
USA leder visserligen den här så
kallade utvecklingen, men om medel och möjlighet funnits kunde det lika
gärna varit någon annan nation. Blir det förmodligen också så småningom,
om inte förnuft, sans och empati dessförinnan blivit mänskliga honnörsord.
14 juli 2005
Tankar, tankar,
tankar...
Är det något
det finns gott om här i världen så är det väl just tankar! Undrar
om det är någon som helst vits med att sätta ytterligare några på pränt!
Förr sattes de ju verkligen på just pränt. Det krävdes viss möda både av
skribent och läsare.
Radio och TV har visserligen ”alltid” funnits, men
kanalerna var få och likaså tankarna.
Jag minns förberedelserna. Känslan av att
formuleringar var viktiga, att det gällde att väga varje ord. Om man nu
hade förmånen att överhuvudtaget kunna få sina ord och tankar tryckta och
publicerade, vill säga. Något de flesta ju inte alls hade. Och läsaren –
han måste själv söka upp den bok eller tidskrift han ville läsa.
Det är annorlunda nu. På gott och på ont.
Naturligtvis produceras fortfarande även på nätet
genomtänkta, viktiga texter, ord som har förmåga att inspirera, sätta
igång nya tankeprocesser, utmana, ruska om, roa och oroa, beröra och
ibland till och med verka läkande på ett kanske sorgset sinne. Men ack, så
ofta även motsatsen förekommer!
Just webben ger utrymme åt alla och allting, precis
allt. Åt det kloka, genomtänkta, vackra – men minst lika mycket åt det
illasinnade, riktigt fula och sjuka. Just de onda sidorna är dessutom de
mest påträngande. Helt går det helt enkelt inte att värja sig. Samtidigt
är det förmodligen nyttigt att få en viss inblick i en värld man tidigare
inte har mött.
Jag talar inte om virus och dataintrång nu, utan om
de ord som ”vanliga människor” finner för gott att lägga ut på nätet. Inte
minst på olika debattforum.
Jag följer ”av hävd” några stycken, även om jag
numera ytterst sällan deltar. De så kallade öppna debatterna får mig många
gånger att både storkna och bildlikt talat fatta pennan, men hittills har
de precis lika ofta fått mig att lägga ner den igen. Ingen idé! Vem skulle
väl bry sig? Fördomar frodas, självinsikter saknas. Illvilligheten firar
triumfer. Mina ord skulle drunkna. Förresten – är de verkligen så kloka
som jag ibland själv inbillar mig? Förmodligen inte.
Men EN sak är jag i alla fall helt säker på – jag har
en inrotad respekt för ord och ordens makt. Ord är uttryck för tankar, och
som sådana är de realiteter. De är aldrig betydelselösa, även det på gott
och ont.
Kanske att jag trots allt borde delta på de öppna
forum jag ändå läser? Åtminstone ibland? Kanske att någon ändå skulle bry
sig? Kanske jag rentav själv skulle vinna någon ny insikt på kuppen?
För övrigt finns det som jag ser det inget bättre
sätt att klara ut de egna tankarna (eller att inse ohållbarheten i dem) än
att formulera och skriva ner dem!
Vilketdera jag just nu gjort nu, klarat ut eller
insett ohållbarheten – det tänker jag inte tala om! :-)
10 juli 2005
Inkonsekvens...
Vädret lockar till inneliv. Kanske lika bra att ta
itu med nån sorts städning - kanske röjning i kontorets pappershögar.
Fantastiskt, så mycket det finns som man tänkt ”ta itu med sedan”. När
”sedan” väl kommer, ja då visar det sig ofta vara för sent. Lika så gott
det, i många fall! Men INTE när det visar sig att en avbeställning dröjt
för länge.
Varför, oh varför frångick jag efter flera år
beslutet att aldrig mer gå med i en bokklubb!!?? Ska det vara så förbaskat
svårt att vara konsekvent? Inte var den där pläden och de där kuddfodralen
värda det här! Plädar har jag redan i överflöd, och kuddfodralen passar
inte någonstans – därför bara ligger dom där som en retfull påminnelse om
hur lätt det kan vara att falla för ett löjligt ”erbjudande”!
Andra fåniga ”erbjudanden” jag under åren gått på är
bl a en linneduk i en förfärlig färg (har aldrig använt den). En
vattenkokare (hade redan en mycket bättre som fortfarande fungerar som om
den vore ny), en ful armbandsklocka, en ännu fulare axelremsväska och dito
bag m.m. m.m.
Men NU, nu får det vara slut. Jag har just postat min
uppsägning.
I övrigt är bara att konstatera att sommaren är kall
och blöt än så länge, att gräset växer och att världen är grön. Att
tandläkare är ett obehagligt släkte och att pengar försvinner. Att naturen
är en enda stor barnkammare just nu – samt att katter inte försmår en och
annan fågelunge :-(
Annat att notera är att det är helt okej att ärva
gods och hur mycket guld som helst, men inte en position. Detta apropå
kravet på republik. Ja, det ligger säkert något i det. Rent principiellt
ska inte ett ämbete kunna ärvas, men nog KAN man fundera över arvsrätt
överhuvudtaget. Men det tänker jag alltså inte göra... Är i själva verket
rätt tacksam över vad den rätten satt mig i stånd att göra.
Upptäcker att jag i grund och botten är en republikan
som inte känner för att gå till storms mot vare sig en medioker kung eller
en ganska skärpt kronprinsessa...
Få ihop det den som kan! :-)
2005-06-14
Nytt
liv
Kall vår, ofta
grå och regnig. Enstaka soldagar. En vår som i stort sett motsvarat mitt
eget sinne! Det gör den för övrigt fortfarande. Jag saknar Klara så
oerhört.
Men just nu
blandas vemodet med förväntan. Viss rädsla också, om sanningen ska fram.
Det är ganska mycket att bestyra, med en valp. Och hur ska mina katter
reagera? Petrus i synnerhet – men risken att han direkt ska rymma hemifrån
är nog trots allt inte stor. Förmodligen obefintlig. Min kära Petrus, som
intagit Klaras plats nedanför min säng. Men inte förrän jag tog hans
morrande på allvar och bytte ut sängmattan mot Klaras sovtäcke...
Men nu är jag
alltså med valp! På allvar. För ett par dagar sedan föddes han. Igår vägde
han 435 gram... Om ett par veckor ska jag hälsa på honom för första
gången.
Här ser ni en
stolt men lätt medtagen mamma. Samt en nyfödd och uppenbarligen både
kostmedveten och företagsam liten valp. Ytterligare två såg efter en liten
stund dagens ljus.
Jag misstänker
att den här lille gynnaren i framtiden kommer att ta stor plats här på
sidan! I slutet av juli hämtar jag honom.
I övrigt
gläder jag mig just nu över alla liljekonvaljer. Jag kan inte minnas att
de någonsin tidigare blommat så rikligt. Det finns en blomma i praktiskt
taget vartenda bladpar! Och de fortsätter att sprida sig över min tomt,
överallt där jag inte använder gräsklipparen. För att inte tala om utanför
tomtgränsen! Det är som om de vill kompensera mig för gullvivornas tydliga
ovilja.
Idag ska jag
plantera Klaras ros, en Peace.
Tänk, om
världen kunde översvämmas av Peace-rosor! En vision. Just den här rosen
skiftar färg under sin blomning, från blekt gul till en rosa ton. Tänk om
en vacker och föränderlig ros kunde få alla med död och förintelse i
sinnet att inse att förändring är en del av livet. Att varken deras egen
eller andras för tidiga död för världen framåt. Att världens enda hopp är
att främja LIV och inte död. Att mänskligheten är ämnad att alltmer leva i
fred och frid i stället för i krig.
Visst hör även
döden till livet. Men det tillkommer inte oss att ta varandras liv i
förtid. Självklart, kan tyckas. Men det är det ju inte, det är bara att se
sig om i världen! Vi behöver för övrigt inte se särskilt långt. Dessvärre.
Jag skulle vilja ge varenda fundamentalist – oavsett ism!! – en Peace-ros!
I min vision har en ros något att lära varenda människa!
Det blir ingen
plantering idag. Just nu öppnade sig himlen. Den är jämnt grå, och på
avstånd dundrar åskan. Det tycks arta sig till ett långvarigt regn. På
grund av åskan får datorn vila, till förmån för en bok. Förhoppningsvis är
det planteringsväder i morgon i stället.
2005-06-01
Tomhet, men
ändå vår
Länge sedan
sist. Datorn har fått vila ganska mycket senaste veckorna. Lätt blockerad
har jag känt mig – så känner jag mig för övrigt fortfarande. Men ändå – nu
sitter jag här, tomheten till trots. Utan en aning om vilka tankar och ord
som eventuellt går med på att bli skrivna. Det lär visa sig om skärmen
fylls av krumelurer eller om den förblir vit och stum.
Det är stumt
och tomt även här hemma. Klara lämnar ett tomrum som är riktigt, riktigt
stort. Ständigt tittar jag efter henne, förmodligen drömmer jag också en
hel del, det märker jag främst på känslan och ”upplevelsen” när jag
vaknar. Ibland hastigt, ibland långsamt och liksom fortfarande fast i
drömmen.
Men ute är det
vår och sol, och visst märker jag det också. Gläds över mattorna av
vitsippor, över koltrasten som sjunger så vackert och överhuvudtaget över
all aktivitet i naturen. Sprudlande liv överallt.
Det är
förunderligt. För bara ett par månader sedan var det mesta brunt och till
synes tämligen dött. Fortfarande var marken ibland alldeles vit.
Ändå måste ju
en kolossal aktivitet ha ägt rum, bara inte synlig för blotta ögat. Tänk,
så mycket som förbereddes där nere ”under ytan”. Nu tar den aktiviteten
fysisk form i allt snabbare takt! För visst kan man väl se det så?
Jag undrar
till exempel hur björkens musöron ”ser ut” i sin förberedelsefas?
Av någon
anledning kommer jag att tänka på den blinda dam jag för länge sedan skrev
om under rubriken ”Mer än
ögon kan se”. Jag tror att hon skulle kunna berätta mycket!
Kanske om gnomer, undiner, sylfer och salamandrar – väsen som verkar i de
olika elementen jord, vatten, luft och eld, dvs värme.
Det är en
fascinerande tanke – att det är väsen som verkar och samverkar i allting,
som får växter att växa, blomma, sätta frukt och frö, vissna och dö. Eller
kanske behålla liv enbart i rötterna.
Det vi ser
inför våra ögon är varken mer eller mindre än ett ständigt pågående
mirakel! För övrigt är minsann vi själva också delar i undret – kanske det
är därför vi så sällan noterar det förunderligt fantastiska, både i det
stora och det ”lilla”?
Våren är en
underbar tid, en tid av tillblivelse. Av synbar tillblivelse.
För övrigt kan
jag berätta att jag just talat med en uppfödare – om en förväntad nedkomst
om en dryg vecka. Då föds förhoppningsvis en valp som om ytterligare ett
par månader får ett nytt hem hos mig. En ny varelse att upptäcka och ta
hand om. En ganska liten hund som jag vill ge ett så bra liv jag bara kan.
I djurens
värld liksom i människans avlöser generationerna varandra. Det sker
sannerligen inte smärtfritt, men ändå sker det. Minnet av älskade varelser
dör inte, och just det är egentligen också ett mirakel! Att de lever kvar
hos oss, även om de rent fysiskt inte längre finns.
Det blev visst
några ”krumelurer” på skärmen, trots allt. Inspirerade framförallt av
björkarna, hasslarna och vitsipporna utanför mitt fönster. Och av tankarna
på både Klara och en ännu inte född valp.
2005-05-17
Egentligen oväsentligt
Lite ”bara
prat” går ju att åstadkomma, även när ”riktiga” tankar inte vill låta sig
fästas på papper. Eller som här, på skärm.
Alltså –
häromdagen vägrades jag uppkoppling på nätet. Katastrof?! Kontorstelefonen
fungerade inte heller, visade det sig. Ingen kopplingston. Faxen nobbade
mig, och det gjorde de andra telefonerna också, de som seriekopplats runt
om i huset. Huvudjacket däremot tycktes fungera.
Från en
regelrätt jackpanel går det ledningar åt alla möjliga håll. Jag har
klättrat och jag har krupit, flyttat möbler och lossat lite på paneler...
Stiftat fast och slagit fingrarna blå! Placerat jack på jack, även på
höjden, vid behov. Och allt har fungerat utmärkt i många år!
Men nu var det
stopp. Jag provade alla tänkbara varianter – plus en hel del otänkbara.
Olika kombinationer visade omväxlande fel på ALLT! På telefoner, på
ledningar, jack, modemet, telefonsvararen, ”jackpanelen”.
Två dagar
levde jag med antingen telefon eller modem. Just när jag
slutgiltigt bestämt mig för en tur till telebutiken för inköp av diverse
nytt material upptäckte jag något.
Sista
telefonen i kedjan – den på mitt nattygsbord – hade funnit för gott att
trilla i golvet , mellan bord och vägg och in under sängen... Därför
upptagetton, obefintlig kopplingston osv osv.
Varför jag
inte tidigare kollat just den telefonen, eller detta sista kopplingsled?
Ja, säg det, den som kan!
Nä förresten –
gör inte det! Jag kan alldeles på egen hand konstatera mitt virrhjärneri....
Tänkte inte på frånvaron av telefon just där, bland all sänglektyr.
Så nu har jag
bara att fästa tillbaka nedslitna ledningar, reparera målning som skadats,
försöka bringa reda i virrvarret av sladdnystan på golv och skrivbord.
Men ute är det
vår, och sipporna målar min hasselbacke blå! Underbart! Till och med
vitsipporna börjar visa sig! Det gäller att sikta in sig på livets
väsentligheter :-)
Ett
fantastiskt mirakel detta – att det varje år kommer en vår!
2005-04-16
Respekt – en
bristvara
Jag
har besökt Huddinge sjukhus idag. ”Karolinska Institutet, Huddinge” stod
det på min kallelse – vi lever i en föränderlig värld...
För att fördriva en lång
väntetid tittade jag runt lite inne i det gigantiskt stora sjukhuset, såg
bl a att där fanns ett meditationsrum. Eftersom en gudstjänst
uppenbarligen ägde rum ville jag inte störa, utan placerade mig i en
fåtölj alldeles utanför rummet, och lyssnade på musiken.
Det kändes fint. Musiken
tystnade, och allt blev tyst. En kvinnlig präst kom ut, hade uppenbarligen
förrättat nattvard. Hon log vänligt, försvann någonstans med kalk och
oblat och återkom efter några minuter utan prästklädnad. Hon gick tillbaks
in i meditationsrummet.
Jag ville fortfarande
inte störa och atmosfären utanför rummet kändes lugn och skön, vackra
väggar med ett par fina reliefer. Förstod att lågmält samtal pågick i
rummet innanför, att där fanns personer kvar som uppenbarligen hade behov
av stillheten och lugnet och kanske av att få prata med en medmänniska. En
präst.
Då dyker där upp en
människa, en kvinna i 40-årsåldern Jag hörde henne innan jag såg henne.
Lite käckt hade hon placerat en papperskasse som om den vore en axelväska,
med påföljd att den prasslade ljudligt för varje steg hon tog –
uppenbarligen rörde hon samtidigt på armarna...
Nyfiken var hon alldeles
tydligt – och ordet ”störa” fanns nog överhuvudtaget inte i hennes
vokabulär. Men än värre var uttrycket i hennes ansikte – överlägset,
närmast hånfullt när hon spatserade förbi mig och rakt in i rummet.
Samtidigt började organisten spela och sjunga den gamla psalmen ”Tryggare
kan ingen vara”.
Okej, den kändes
malplacerad, och jag upplevde den närmast som pinsam. Men det gjorde
kanske inte de övriga, de som var kvar i rummet och som jag inte såg.
Vad jag däremot såg var
det hånfulla löjets leende som alltmer ohöljt spreds över den käcka
kvinnans ansikte innan hon på smattrande klackar lämnade både rum och –
som jag senare kunde konstatera – ett par djupt förtvivlade människor i
samtal med en präst.
Den här händelsen lever
fortfarande kvar i mig. Jag hoppas att personerna inne i rummet, de som
just då verkligen var i behov av en lyssnande medmänniska, inte såg det
som jag – betraktaren – såg.
2005-03-08
Nya idéer
Grunnar lite på det här med nya idéer. På hur
människor som tänker nytt ofta inte tas på allvar. På hur både lätt och
vanligt det är att avfärda dem som galningar. Joodå, jag har själv sällat
mig till skaran, både den som avfärdar och den som avfärdas!
Det är lätt att fördöma. I synnerhet lätt att
förlöjliga.
Men varenda idé, varenda ny tanke som
uttalats högt har en gång varit obekväm. Har en gång betraktats som mer
eller mindre galen.
Så har också de människor som företrätt ett
annorlunda synsätt betraktats. Bränts på bål. Bokstavligt ibland och
bildlikt ännu oftare. Faktum är att det är på precis samma sätt
fortfarande. Åtminstone bildlikt.
Det här är inte en vare sig ny eller
särskilt originell tankegång. Men jag menar att den tål att upprepas och
upprepas och upprepas och....
Just nu har jag kontakt med ett par
forskare – inom olika områden – som råkar ganska illa ut. Kolleger
förlöjligar dem, etablissemanget vägrar att ta dem riktigt på allvar. Man
till och med bekämpar dem. "Folk i allmänhet" struntar också – för om man
tog resultaten på allvar skulle det kräva en omläggning av dagliga
rutiner. Till och med den "dagliga bekvämligheten" skulle naggas i kanten.
Vilka forskarna är? Det tänker jag inte
tala om! Just nu inte heller inom vilka områden de forskar. Jag är
nämligen övertygad om att detsamma gäller inom alla discipliner. Fritt
fram för gissningar, alltså.
Men jag återkommer säkert i ämnet.
2005-02-18
Fy tusan!!!!!
Upprörd är jag – saknar ett riktigt adekvat
ord! Men förtvivlan ingår också!
Politikerförakt – jag har inte per automatik sällat mig till den allmänt
politikerföraktande skaran. Men nu veta allt katten... Fast det finns
förstås även politiker som har samma åsikt som jag i den här frågan.
Det handlar om de apatiska – och sondmatade – flyktingbarnen som inte får
stanna i Sverige – och skälet som anges är att det ”kunde sända fel
signaler”! Kunde leda till att ett och annat barn i framtiden kunde tänkas
simulera apati för att därigenom få stanna!!!!!
Vidare sägs att alla de ca 130 barn som nämns inte är lika sjuka –
och att det är svårt för läkare att avgöra i vilket stadium de befinner
sig. Låter helt barockt – men det är tydligen ett av de skäl till
avvisande som uppges. Risk finns för ”överutnyttjande” av den svenska
generositeten. Vad säger för övrigt Sveriges läkare. Psykologer och
psykiatriker inte minst. Accepterar de verkligen den här
inkompetensförklaringen?
Herre min skapare – vart är vi på väg!!!???
Det finns i Sverige en och annan ”helt vanlig” person som missbrukar
möjligheten till sjukskrivning eller ”vård av sjukt barn”. I logikens namn
måste väl då de ”förmånerna” också skippas?
Upprörd är jag, som sagt! SKAM ÅT DE POLITIKER – SOCIALDEMOKRATER OCH
MODERATER – SOM I RIKSDAGEN DRIVER IGENOM UTVISNINGSBESLUTET!
Inte för att jag tror att det hjälper stort – men nu känner jag att jag på
något sätt måste reagera. Brev till politiker, protestlistor, insändare –
vad som helst!
Jag är en del av det här samhället – faktum är att jag just nu känner en
sorts ”kollektiv skam”. Förmodligen är det varken logiskt eller rationellt
– men precis så känns det nu, i skrivande stund!
2005-02-17
Till
huvudsidan
|
