|
ARKIV 8 1 januari - 28 februari 2009 |
Det brinner i min närhet - Giftet i lampan - Victoria, ny telefon, dagsmeja - Hur kul? - Ljusets återkomst - Titta på min kamin! - Isigt - Kärnkraft - Tänder, skyldigheter och äntligen-besök - Det omöjligas konst - Problem och positivism - Sanning? Lögn? - Hal dramatik - Reparationsåldern - Berlinmur, Mandela och Obama - Vartill mina gafflar duga - Grön spindel bebådar vår? - Hade ingen aaaning... - 45 graders skillnad, vattnet frös - Obehagligt minne -
Förfärligt det här. Och hur ska man kunna få fatt på de skyldiga? Men nog hoppas jag! Wedaområdet ligger i Södertäljes utkant, andra livsmedelsbutiker finns inte i närheten. Bebyggelsen är ett äldre villa område, för dem som bor där blir det svårt om de inte har tillgång till bil. Vänsterextremister, högerdito, kriminella "beskyddare", ja vad ska man tro. Förmodligen ingenting, bara att vänta. Men visst känner man både ilska och förtvivlan över sånt här. Så fruktansvärt och totalt destruktivt. Södertälje, denna tidigare så leende och idylliska stad i mötet mellan Mälaren och Östersjön har verkligen ändrat karaktär. Det är så synd, den drägg bland invandrare som helt klart finns här ger ALLA invandrare dåligt rykte. Vilka som ligger bakom de här bränderna vet man ju inte, men bråk och otäcka incidenter är tyvärr vanliga, bland annat attacker mot poliser, bussar osv, och i de flesta fall ÄR det invandrargäng som ligger bakom. Dock inte alltid, och det måste verkligen påpekas. Det är synd om alla de invandrare som oförskyllt drabbas av rasism och fientlighet från "urbefolkningen". Det är synd om en "urbefolkning" som känner att den inte längre kan känna sig säker i sin stad. För det är ett faktum - jag skulle själv aldrig ge mig ut ensam i sta´n en kväll! Inte ens med Kasper i sällskap... (Detta med Kasper var ironi.) Kan tillägga att det slaskar här - all den vackra snön som föll häromdagen är snart borta. Helt okej, om det bara är för gott! Eller åtminstone för i år.
25 februari Läs nu Kemikalieinspektionens anvisningar för
hantering av de lågenergilampor vi alla ska tvingas använda, enligt både
EU- och regeringsbeslut. Texten hämtad från inspektionens hemsida
http://www.kemi.se/ och är uppdaterad 7 februari 2009.
Och lägg på minnet instruktionerna för hantering av en trasig kall
respektive varm lampa!
Som sagt, adressen till
Kemikalieinspektionens hemsida är
http://www.kemi.se/
24 februari Jag är förmodligen varken rojalist eller republikan. Tycker i och för sig att systemet med kungahus är förlegat, men hittar ingen anledning att ställa mig på barrikaderna och skrika. Och jag tror att Victoria är en riktigt skärpt tjej. Det kändes gott att se henne och Daniel idag. Att se så lyckliga människor. De har haft många barriärer att ta sig över. Synd bara att det ska dröja så länge innan bröllopet står. Men det spelar väl å andra sidan inte så stor roll. Men gissa om de blir påpassade... ;) I övrigt - en helt vanlig dag. Ingen träff med Mollie med matte pga sjukhusbesök (mattens). Däremot stor glädje över min nya högtalande telefon! Varför har jag inte skaffat en sån tidigare? Går utmärkt nu att vänta i kö, kan ju skriva på bloggen, betala räkningar eller göra nåt annat kul (!) medan jag väntar. Och om det är fråga om jobb - är ju härligt att kunna lyssna och skriva samtidigt. På jobbet var högtalande telefon en självklarhet - varför inte här i mitt hemmakontor? Fast det är det nu!
Natti natti!
21 februari Så går det när man värmer med ved och kamin! Hjälper inte ett dugg att den, kaminen alltså, är nysvärtad och vacker... När man är lat och inte går upp i ottan och eldar för att huset ska vara varmt när man ger sig ut på äventyr, då blir det så här. När det är vinter. Elvärme - nä, man tänker väl på miljön... Fast nu
ljög jag, i själva verket är elpriserna så höga att direktverkande el i
ett inte alltför tätt hus blir så dyrt att jag inte ens vill veta det!!!
Och så älskar jag ju kaminvärmen! Men inte frånvaron av den. Som nu. Men
värme är på väg. Kan snart ta av ytterjackan. I ett sånt här läge tar jag
faktiskt hjälp av av både olje- och fläktelement Det här är livet i skogen i ett nötskal. Plus att jag alldeles nyss hämtade in två korgar med ved. Åh, vad jag tycker om det här livet!!! För det mesta i alla fall... nu till exempel...
19 februari Upptäckte just hur stor skillnad det blir i fönstren. Fösta bilden togs för ett par månader sen, i advent. (Jag vet att jag redan visat den...)
Men här är det ju vår!
Vårdepressioner har man ju hört talas om. Undrar hur vanligt det är? Höstdepressioner finns också. Är kanske vanligare? De flesta dödsfall bland äldre och sjuka lär inträffa på våren... Klart att årstiderna påverkar oss - frågan är bara hur. Och varför. Jag känner ett par personer som absolut inte tycker om sommaren - varmt och äckligt, mygg, blir ju aldrig mörkt osv. Andra klarar inte vintern, för att inte tala om hösten. Men att någon blir deprimerad av våren - det tycker jag ändå är lite svårt att förstå. Vädret är väl det mest populära samtalsämnet på våra breddgrader - självklart, för visst är det intressant. Tänk en sån kontrast - skillnaden mellan 25 plusgrader och 25 minus är ju faktiskt 50 grader! Tänk att vi lever i ett klimat som utomhustemperaturen förändrar sig minst 50 grader under de flesta år. I Norrland kan den lätt vara 70 grader! Vilka växlingar vi får vara med om, vilka skiftningar
i naturen! Från vitt till grönt till gulrött till brunt till vitt igen...
Och tänk, vilka olika liv vi lever på sommaren mot på vintern. Och nu ser jag fram mot mars! Ska fram till dess försöka njuta lite av även den här tiden.
16 februari Så här såg kaminen ut före (det
vita som
Så här ser den ut efter! Vilket
lyft!!
Tror inte att Kasper gillar den här nya svärtan lika mycket, men OM, då är den förmodligen mycket mindre giftig. Han har ju slickat framförallt på sommaren, när kaminen är kall. Tycker också att ni ska
kika på Kaspers sida
i dag - där visade han "skogskonst" häromdagen, under rubriken "Matte,
skogsvandalen". Några konstnärer hade placerat ut röda pinnar kring en
jättesten - så nu visar Kasper i stället lite äkta skogskonst. Naturens
egen. Tycks som om vi har bytt både ämnen och bilder idag igen - men ni
klarar säkert att göra det extra klicket.
I övrigt kan konstateras att jag upptäckt att det är dags att ljusa upp tillvaron här hemma! Byta dukar och gardiner! Kanske det är lite tidigt. Och så ska pelargonerna ansas när som helst, och planteras om och så ska en del frön förgros och så ska... Det ÄR nog vår på gång, även om jag tror att vintern sent omsider kommer att påminna om att den minsann fortfarande har en chans att visa sig från sin värsta/bästa sida... Men då har jag ju alltid min "nya" kamin att glädja mig åt!
13 februari På ängen nedanför tomten, den vi
alltid går över på väg till sjön, har stigen blivit en isgata. Här är vi
nästan hemma igen, och möts av Filip som önskar Kasper och matte välkomna
hem.
Bråttom, bråttom, bråttom! Det tycks som om Kasper och jag återigen liksom bytt sida. Det bara blev så! Kika in på hans sida och se vilket "konstverk" bland annat jag ägnat mig åt att sabba! I skogen... Under en promenad med Kaspers bästa tjejkompis och hennes matte!
11 februari Avfallet kräver säker förvaring i hundratusen år. Kan sånt kallas REN energi? Eller billig? Uthållig? Säker? Nej, det kan det inte! Vi är många som tycker så. Du också?
10 februari Inte då! En ny dyster upptäckt, dock i tid den här gången. Tanden går att rädda, konstaterades idag! Efter rotfyllning kan bron återställas. Hm, önskar detsamma gällde min plånbok... Men nu är det som det är. Kunde vara mycket värre ju! Känns egentligen väldigt gnälligt att klaga över sådant här när man kan följa hur andra människor har det, både här hemma och framförallt ute i världen. Nämnde ju tidigare mitt "tantgäng", och att vi nästa gång vi träffas (den 20) har "skyldigheter" som tema. Har funderat lite över temat, och gjort en upptäckt. Så mycket lättare det är att tala om rättigheter! Tänk, så mycket vi har "rätt" till! Betydligt knepigare att fördjupa sig i skyldigheter. UTAN att samtidigt tala om rättigheter... Prova, får ni se... Ska bli spännande på nästa träff. Och så har jag redan beställt en bok, som vi ska läsa till näst-nästa lunchträff. "Tid" av Stefan Klein. Vad jag kan förstå är den på väg, kanske jag har den i brevlådan i morgon. I morgon (dvs det har ju redan hunnit bli i dag) ska förresten Kasper och jag äntligen träffa Mollie och matte Susanne efter ett flera veckor långt uppehåll. Ända sedan jul har det kommit något emellan, på våra tisdagar. Så snart kommer jag att ha världens lyckligaste hund!! Vi halkar på isiga vägar iväg till de här husen...
Utsikten åt ena hållet är stora fält och hagar. Åt andra hållet ligger skog, mycket skog, havsvikar och strandängar. Och så här års invaderas ju inte varken hagar eller skog av vare sig kor eller kvigor! BRA, för en lite koskraj person som jag! Natti natti - tisdagen har redan hunnit bli en och en halv timme ung!
6 februari I övrigt bara att konstatera att Maud (c) lyckas med konststycket att påstå sig vara EMOT kärnkraft samtidigt som hon går med på att nya kraftverk byggs. Ja, nog är politik det (o)möjligas konst... Ren energi - fattar inte hur man kan bortse från både uranbrytningen och avfallsförvaringen! Något smutsigare får man väl leta efter!!! Ändå ser jag på röstningsresultat hos både Aftonbladet, DN och Expressen att en förkrossande majoritet röstat FÖR att vi ska behålla kärnkraften! Om ingen olycka eller terrorattack eller liknande sker "i förtid", så blir det de kommande generationerna som får leva med följderna av allt nedgrävt avfall. Nej, jag vill inte fördjupa mig mer i det här just nu. Kan ju ändå inget göra. Alltså går jag och lägger mig, ska försöka hitta någon uppbygglig litteratur att somna till... Måste upp tidigt i morgon, tandläkaren väntar. Måtte det inte snöa alltför mycket i natt!!!
4 januari Kan bara säga att jag är glad att inte längre vara så
ung. Tror det är svårare nu än på min tid. Det var väl inte alltid så lätt
då heller, och jag skulle ärligt sagt inte vilja ha min egen tidiga
ungdomstid tillbaks! Vilket ju är tur, eftersom det vore en sällsynt
fåfäng önskan, om man så säger... Men att vara rödhårig och fräknig är
förstås lättare nu, än då jag var riktigt ung.
Mitt barnbarn är varken fräknig eller rödhårig och är dessutom en osedvanligt vacker pojke, men problem kan man ha ändå. Det finns överhuvudtaget gott om problem. Jag har per telefon pratat en längre stund med en elöverkänslig vän. Inte har hon klagat, jag vet ju ändå så väl väl hur hon och hennes man tvingas leva. Det enda som associerade till just det problemet var hennes glädje över att nya grannar stänger av sin mobiltelefon innan de besöker sitt i höstas inköpta hus. Och att de parkerar sin moderna bil ett par hundra meter ifrån fastigheten, en bil som, precis som min, innehåller en mängd digitaliserade funktioner som är igång trots att motorn är avstängd och bilen låst. Nej, vi talade mest om "livet". Om hur vi ser på döden (ett riktigt upplyftande samtal kan jag tala om!!!) och om FÖRSÄKRINGSKASSAN (nästan så långt ifrån upplyftande man kan komma). Vi talade om djur, om hundars underbara ögon och om hennes alldeles fantastiska lilla katt som 20 år gammal dog för några år sedan. Om denna lilla varelse som alltid betraktade besökare noggrant. Mådde gästen bra negligerades han. Hade han däremot ett eller annat problem, var sjuk eller mådde psykiskt dåligt, var ängslig eller rädd (redan då var elöverkänsligheten ett visst problem även hos en del besökare), då hoppade den lilla katten upp i knäet, gosade lite lagom och låg sedan helt lugnt och stilla och spann. Tills vederbörande mådde bättre. Då hoppade hon ner och återgick till sina vanliga kattbestyr och viloplatser. – Ett skönt samtal. Jo, jag har förstås promenerat med Kasper också. En kort stund visade sig solen, tursamt nog just när vi var ute och jag hade kameran med mig. Några bilder finns på hans sida, på min får ni de här:
Lite synd är det att inte bilderna kan visas högupplösta... Lägg till lite egen fantasi, så ser ni kanske det fantastiska i solgenomlysta kristaller på en plommonträdsgren... Vill i övrigt tala om att jag senaste dagarna suttit väldigt mycket vid datorn, har en del åtaganden som måste fullföljas. Och sen - sen har orken liksom tagit slut. Men besökt er, det har jag gjort även om jag inte orkat skriva något själv! Tror att tillvaron snart är lite mer "normal" igen...
30 januari Sanningen ser olika ut beroende på utsiktspunkten. Gå runt ett hus, och upptäck t ex att fram- och baksida ser olika ut. Båda bilderna är sanna. Studera ett träd. Eller en människa. Med oss själva som utgångspunkt upptäcker vi olika egenskaper hos varandra, hos olika företeelser, överhuvudtaget i tillvaron. Det enda som är riktigt säkert är att hela sanningen, den har ingen av oss. Som psykologen uttryckte det – vi har alla små, små skärvor, och utgående från den lilla, lilla skärvan bygger vi upp en hel ”sanning”, vår egen sanning. Men om vi inte inser att det är just detta vi gjort, dvs utgått från ett litet, litet fragment – om vi menar oss verkligen äga hela sanningen och går till strid för den, då är fundamentalismen där. Vi blir inskränkta, rigida och oemottagliga för hela den skimrande, mångfacetterade värld vi lever i. Jag skulle säga ”fattiga i anden”. Vi talade också om lögn. Om medvetna och omedvetna lögner. Och om så kallade vita lögners följder. Kallar vi dessa lögner vita för att vi för egen del inte vill kännas vid följderna av en ”vit sanning”? Eller beror de vita lögnerna på insikt både om den egna bevekelsegrunden och den andres situation? Vi åt en god lunch tillsammans, och talade i timmar. Sju kvinnor i mogen ålder. Otroligt spännande, med våra olika bakgrunder. Någon hade en pappa som var spionchef under andra världskriget (för amerikanerna). Någon funderade över sin mamma som i sin dagbok från samma tid bad till Gud att han skulle hjälpa Hitler att vinna kriget och befria sitt land... Detta apropå att leva med lögner. Båda dessa kvinnor har helt eller delvis ursprungliga rötter i Tyskland. Visst är det spännande hur livet formar människoöden och möten. Vad vårt samtal om sanning och i viss mån lögn mynnade ut i? Främst i att vi är så glada över den här gemenskapen. Över att vi är så olika personligheter med så olika bakgrund, över att vi finner olikheterna berikande, över att vi trivs så bra med varandra och över känslan att vår "tantgrupp" upplevs som riktigt viktig för oss allihop. Eller hur, du som deltog. :-) En fin
torsdag. Den sista i januari. Och alldeles, alldeles strax är det
februari. Nästan, nästan vår - är jag en bautaoptimist, eller... ?
Nästa gång vi möts ska vi tala om "skyldigheter". För
enbart "rättigheter" har vi väl inte?
26 januari I dag har det varit spännande här, men lagom lugnt att kunna sitta inomhus och betrakta andras slit och bekymmer. Det har varit ett par plusgrader hela dan och ishalka. Utanför min tomt går vägen uppför, kröker sig rejält mitt i ännu mer uppförsbacke som inte slutar förrän uppe vid vägbommen. Det ser nästan platt ut på bilden, men det är det inte. Bilden visar också en del av min gårdsplan. Förenat med livsfara att gå där utan broddar!
Det sandas inte i området, men alldeles nedanför kurvan finns en behållare som är fylld med sand. Vi får alltså sanda själva. I dag har en och annan bil kommit vackert nerdansande genom backen, men ingen hamnade på min tomt. Från tre olika håll (på bilden syns bara ett) har man försökt forcera backen uppåt. Många motorer har rusat i förtvivlan, många däck har glidit okontrollerat och alldeles säkert har många munnar släppt ut kilovis med svordomar... Min bil har vackert fått hålla sig hemmavid. Här har skopats och spridits sand, backats och tagits
sats och till slut har alla lyckats ta sig upp (backen ÄR brantare än
bilden visar). DÅ först kom jag på att jag borde fotat medan dramatiken
pågick... Vill ha VÅR nu! Eller en riktig vinter. Med snö och lagom kyla. Så där fem-sex grader. Inte ens Kasper gillar att gå på isen, fyra ben kan fara iväg likaväl som två!
26 januari Till slut provade han på modellen, och det fungerade inte där heller! Bakläxa för teknikern, ytterligare några dagars väntan för mig. Men sen har jag ett fullgott bett igen!. Egentligen är det helt fantastiskt vad man kan få utbytt. Som en vän sa - nu har jag kommit in i reparationsåldern... Det har jag också gjort, för jag har inte bara nya tänder utan också en ny lins i ett öga! Andra jag känner har ny höftled, "plastblodkärl" och pacemaker. Sen finns förstås också det där jag närmast betecknar som avarter. Ansiktslyftning. Överhuvudtaget "skönhetsoperationer". Groteskt att se gamla ansikten, släta och stela med munnar som nästan når öronen. Eller ungdomar med jättetjocka bautaläppar... Fast det är klart - i många år har jag färgat mitt hår! Men där går ändå MIN personliga gräns.
21 januari Jag minns Nelson Mandela, när han efter alla år släpptes fri, hur han talade om försoning och så småningom utropades till president. Denna fantastiska människa som vunnit en världs oreserverade högaktning och beundran. Och nu har jag upplevt bilderna från Barack Hussein Obamas (för under detta sitt fullständiga namn valde han att svära presidenteden) utnämning till USA:s första färgade president. I de båda första fallen finns nu temporära facit - allt blev inte rosenrött. Andra stater i Afrika har inte följt i spåren. Inte ens dagens Sydafrika är i alla stycken sådant som Nelson Mandela skulle vilja. Och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland har inte gått smärtfritt. Förmodligen kan inte ens Obama svara upp mot de allra orimligaste förväntningarna - men faktum kvarstår. Han är vald, han är färgad och USA kommer aldrig mer att bli sig likt. Utvecklingen har tagit en ny väg. Och det är bara 40 år sedan Martin Luther King sköts till döds. Vad som sker i USA påverkar dessutom en hel värld. Jag har just läst en förfärlig utläggning om att "hopp" är det mest negativa som finns, en dimridå som läggs ut för att kunna bedra och behärska ett folk, en värld. Och att detta är Obamas egentliga avsikt! Jag tänker inte lägga ut en länk! All skit behöver man inte känna till, jag kan bara beklaga att jag själv klickade på den när den hamnade i min mailbox. Jag hade uppenbarligen en felaktig uppfattning om avsändaren. Nej, hopp är en ledstjärna. Hopp är det som får oss att stå ut och fortsätta tro och verka, även när allt ser som mörkast ut. Hopp är vad som vägledde och inspirerade till exempel Martin Luther King. Hopp föder tro, och tro föder förändring. Ett citat: Tro är ett slags bevingat intellekt.
Historiens stora arbetare har varit människor som trott som jättar.
17 januari Säger han åt mig att kontakta hantverkare till en ganska dryg kostnad? Nej, det gör han inte. Han undrar om jag har nån "pinne" eller nåt av metall, så att han kan försöka staga upp eländet (dvs den nedtrillade "bottenplattan"). Pinne? Av metall? Försökte erbjuda en hovtång och en skiftnyckel, men det funkade inte. Den ena var för lång och den andra för kort. Räddningen kändes ju självklar - erbjöd honom gafflar och knivar och skedar ur "kökslådan för sånt som inte används längre". En inspirerad sotare flyttade bort hela kaminen och gav sig gafflandes in i skorstenen.
Nu sitter manicken där den ska, och jag lovade att påpeka för en eventuell annan sotare att han bör vara försiktig när han sotar, så att han inte rubbar mina gafflar!
Genom att ta bort den där runda luckan med en skruv (vingmutter) på kan jag i fortsättningen kolla så att gafflarna fortfarande gör tjänst. Efter väl förrättat värv (sotarens) fikade vi och pratade om livets
väsentligheter. Vi får fortsätta samtalet till hösten.
14 januari
Hörde att Kasper lät lite konstig ute i köket - och där satt han och småmorrade och stirrade på en skåpdörr. Där satt den här krabaten!
Grön bladspindel. En rovspindel, spinner inga nät. Har förmodligen funnits i "gröna rummet" dit dörren några dagar stått öppen. Undrar vad den hade i köket att göra? Undrar om hon (för jag tror det är en hona) var blyg för mig, för det där krökta benet som från början såg ut som alla de andra kröktes mer och mer när jag stod där och tittade på henne... På något sätt kändes det som om just en grön spindel
bebådar den vår som komma skall! Även om den dröjer lite än...
10 januari Jag har alltså sett "Stjärnorna på slottet". Tack Jonas, för "din dag". Den grep mig djupt. Från förra säsongen minns jag särskilt Peter Stormare som fick mig att skratta hejdlöst, Kasper trodde inte att hans matte var riktigt klok! Finns mer att minnas från de här programmen, men de här båda är tveklöst de som "drabbat" mig mest, om än på helt olika sätt. De har fått mig att skratta hejdlöst åt den s.k. seriöse aktören och tåras tillsammans med komikern... I övrigt kan nämnas att jag inte stod ut längre med katternas nya halsband - men det får Kasper beskriva! "Vandrande änglar" blev bara för mycket!
9 januari 2009 En morgon hade vattnet frusit. I källaren. Hade haft dörren till "ytterkällaren" lite öppen för katternas skull. Tänkte mig inte att kylan kunde tränga ända in till vattenrören - fast i ärlighetens namn så tänkte jag nog inte alls! Inget vatten nånstans. Både gästande syrra och jag var både kaffe- och duschsugna. Bland annat... Inget vatten upptappat, vare sig i kök eller på toa. Nästan 20 grader kallt ute. Tog med mig tre värmeelement och rusade i morgonrock ut och in i källaren. Vattnet fruset även där, naturligtvis. Placerade elementen efter erfaren syrras direktiv. Fick skäll för att jag sprang ut i kylan i bara morgonrock. Fläktade mot både rör och hydrofor. Gick ut, satte i mortorvärmaren ifall vi skulle behöva fara iväg och hämta vatten nånstans. Mycket vatten. Kollade efter en stund - motor- och kupévärmare fungerade inte. Ner i källaren igen. Elementen fungerade inte heller. Ut och in igen - en propp hade gott. Kopplade ur motorvärmaren - ännu en propp gick. Ut och ner i källaren, fick mer skäll för lättkläddhet, kopplade ur ett av elementen. Proppen höll. Vi drack juice. Vågade inte ringa och väcka någon granne så tidigt på morgonen. Kvar i vattenkokaren fanns vatten till en visserligen mycket liten men dock kaffeskvätt åt oss var. Efter två timmar började det rinna vatten ur öppna kranar - ljuvligt ljud! Nu är dörren till källaren stängd. Extra isolerad dessutom! Ser ut så här...
Inomhus såg det vid lunchtid, några timmar senare, ut så här!
Goda pajen i närbild.
Recept på pajen Har hittills inte mött någon som inte gillat den här pajen! Utmärkt även för vegetarianer (om de äter ägg, vill säga). Nedan undrar syrran varför hon måste utsättas för en kameralins, när hon vill ÄTA!!!
Kan säga att kaminen bokstavligen gick varm! Pga försenad sotare (se Kaspers sida) var det bara öppna spjäll som gällde. En utomhusbild till. Notera de båda vattenkannorna i stolen på bron. Framplockade för vattenhämtning, det skvalpar inte över lika lätt i en vattenkanna som i en hink.
Förmodligen hade hon rätt - hon har
faktiskt det ibland!
Ett litet uppehåll... Ha det gott alla, tills vi ses igen!
2 januari 2009 Fantastiskt att ha gemensamma minnen som ligger 30-40 år tillbaks i tiden. ETT minne är väldigt pinsamt. Min nästan-granne var ombedd att organisera de yttre arrangemangen kring en TV-inspelning, i mitten av 70-talet. Ingick i en serie där ett antal kända kulturpersonligheter inbjöd konstnärsvänner till en sammankomst med musik, sång och skön underhållning. I det här fallet inspelat i det fria. Jag lovade hjälpa till genom att koka en god soppa och se till att även bröd, smör och ost fanns, för den timliga underhållningen... Dagen var en upplevelse. Jag minns många deltagande, man kanske alldeles särskilt Monika Zetterlund. Värdinnan för tillställningen, hon som bjöd in sina vänner, var en mycket känd, nu död konstnär. Kvinnlig. Efter avslutad inspelning kom hon fram till mig, tackade för min medverkan samtidigt som hon bad mig lämna tillbaks det spritkök hon antog av "misstag" hamnat bland mina egna attiraljer. Vad skulle jag med ett spritkök till!!?? Stod som ett frågetecken - men hon insisterade. Ingen annan kunde ju ha lagt beslag på det... Fruktansvärt att inte bli trodd. Jag bad henne, att om hon någonsin kom underfund med vad som verkligen hade hänt med hennes spritkök, så skulle hon kontakta mig. Det gjorde hon aldrig. Förmodligen dog hon i förvissningen att jag var en tjuv, även om hon förmodligen inte ägnat tanken hälften så många tankar som jag. Jag ser hennes skulpturer då och då, och de kommer mig alltid att tänka på den där orättvisa anklagelsen. Det är verkligen förfärligt att bli orättvist anklagad, och dessutom inte bli trodd! För min nuvarande nästan-granne berättade jag ingenting. Inte då, först efter 25 år. Tur att det finns en massa positiva minnen också. Liksom minnen av tidigare rätt intensiva meningsmotsättningar och rentav bataljer. Tur att man med åren kan komma till ömsesidig både respekt och förståelse. Hade en riktigt fin och harmonisk eftermiddag!! Men nu är det dags att städa kontorsrummet där även
gästsängen står. Syrra på väg! Från ett snöigt vackert Dalarna till en
snöfri men frostig Mälardal!
|
Men om bara en liten, liten stund klarar kaminen hela huset, med hjälp av
den stillsamma takfläkten. 
