|
ARKIV 7 16 november - 31 december 2008 |
||
Kaos är granne med gud - Blå timmen - En jul till ända - Skickar er vidare - Dan före dan före dan - Tillväxt, tillväxt, tillväxt - Bilbesiktning - Väsktjuv i huset - Chokladnjutning - Det känns tomt - Oväntat besök - Ännu mer advent - Så är det då advent - Hur mycket är en miljard? - Sjuka Maxi, en solskenshistoria - Dinkel, nytt gammalt vete... - Fruset ögonblick - Kallt ute, varmt inne - En julros för hopp och uppmuntran - Lisa för själen Nyårsafton 2008 Stagnelius skrev
Missförstå inte nu. det är inte så att jag personligen upplever mitt inre betäckt av mörker, att jag sjunker och att min värld störtar samman. Nej, inte min egen lilla förhållandevis trygga och ombonade värld. Men sett till det större sammanhang som vi alla ingår i - då kan jag känna att Stagnelius ord fångar en förhärskande stämning. Tänk om det är så! Tänk om det mörker som råder - finanskris, klimatkris, krig, terror, svält - är ett kaos som nått så djupt att det bara finns en väg, och att den går uppåt. Tänk om Stagnelius hade rätt - att kaos ÄR granne med "Gud". Med det goda. Med tro, hopp och kärlek. Ja, tänk om...
Min tro är att vi alla kan dra vårt lilla strå till stacken. Och att väldigt många av oss verkligen vill och försöker, av alla krafter. Därför vågar jag med en hel del tillförsikt önska oss alla ett gott 2009!
30 december
Ännu en bild från sjön. Och så en bild av den sköna himlen!
Som synes blev dagens promenad väldigt
blå! Men nu ska dagen bli lite mer varmtonad, för Kasper och jag är
bortbjudna på middag om någon timme. Hinner precis fara iväg och köpa en
julblomma först! För en chokladask där "någon" redan börjat nalla så
smått, den passar sig väl inte att ge bort!
Ljuset börjar återvända så sakteliga. Solen strålar från klar himmel, snö finns bara som ett icke-täckande puder, men frosten gör ändå världen isigt vacker. Önskar jag hade en bild som återger hur alla frusna kristaller strålar i spektrats alla färger! Nu har jag ingen sån, så ni får använda fantasin! Kasper undersöker världen på sitt sätt
- främst genom sin nos. Någon gick visst förbi här för en stund sedan... En liten julinteriör också, i
miniformat. Nu är det dags att botanisera bland julmatens rester - tursamt nog inte alltför många i år. Äntligen gjorde jag verklighet av alla tidigare års löften - att laga bara tredjedelen så mycket av allt! Alla har ätit sig mätta och väl det, Kasper har fått sin beskärda del av julens fröjder, och jag har bara mat kvar för idag och i morgon. Kännns bra att få starta från scratch inför det nya året. Tänkte mig att då kunna minska midjemåttet (och en hel del andra mått också...) ganska rejält.
23 december Men nu - gå alltså vidare till Kaspers sida, det är där det händer nåt i kväll!
22 december
Regndroppar fryser till is. Men titta - vårens knoppar finns redan där.
På "festängen" såg det ut så här idag.
Vid sjön hade Kasper visst besvär med isen (han lyckades ändå hitta ett litet hål, ses på hans sida).
Hemma igen upptäckte jag att en oxelstubbe på tomten fått ett fantastiskt mönster.
21 december Har också konstaterat att min gamla stereoanläggning lägger av. Synd, för ljudet är jättefint! Min gamla teve visar också oroväckande tendenser till utmattning. Men än hänger den med! Egentligen är detta ju rena struntsaker. Folk slår ihjäl varandra, skjuter ihjäl varandra, bombar och spränger ihjäl varandra. Förnedrar varandra, våldtar och torterar. Folk svälter, människor dör i sjukdomar som kunde botats hur lätt som helst och barn sätts att jobba under ofattbart svåra förhållanden. Hjälparbetare kidnappas, hjälpsändningar stjäls. Det mesta kan jag inte göra något åt. Men det jag KAN göra - det bör jag göra. Det handlar om personligt ansvar. Och det kan man bara ta i sin egen, personliga situation. Och just där, där har faktiskt ingen annan än jag själv ansvaret. Det har alltid funnits personer som vägrat följa med strömmen. Jag kan låta bli att okritiskt köpa det allra billigaste. Jag kan kolla varors ursprung - för det mesta åtminstone. Jag kan handla rättvisemärkta varor. Dyrare? Javisst, så är det oftast. Avstår jag från något annat, då får jag råd. Det ÄR en fråga om prioritering. Närodlat och ekologiskt är goda alternativ. Jag har ett fritt val. Jag kan låta mig dras med i köphets och prylglädje - eller jag kan vägra delta. Det sägs att enda sättet att "rädda" samhället är att konsumera, konsumera, konsumera... Tillväxt, tillväxt, tillväxt. Det går att blåsa upp en ballong väldigt mycket - men till sist spricker den. Den som vägrar följa med på tillväxttåget ses som närmast asocial. Det är vår PLIKT att handla och handla och handla. För att människor ska få jobb... Jag tror inte på ständig tillväxt. Det är väldigt mycket annat jag inte heller tror på. Å andra sidan finns det en hel del jag faktiskt ändå TROR på. För att inte tala om allt jag HOPPAS på! Men till detta får jag återkomma. Nu är det läggdags för länge, länge sedan!
17 december Och så har jag fått en utmärkelse av Medresenärskan -
tackar så hjärtligt, du är allt bra go´, du!
Alltså fortsätter jag att vara en sån där trist typ
som placerar mig själv som en propp! Eller som ett ymnighetshorn?
Hämta den - snälla GÖR DET! Ni är värda den! Myrra, Christa, Mia, Helena, Margus, Sacco och "många, många fler..." Och vill ni se om dagens begivenhet, besiktningen av både bil och personal, då får ni som sagt kika in hos Kasper!
14 december I väskan hade jag några köttbullar, tänkta som Kasper-belöning för gott uppförande. Nu infann sig just inget sådant (snarare tvärtom, fast det är INTE Kaspers uppfattning) så köttbullarna blev kvar i väskan och glömdes bort! Väskan hamnade på kontorssängen. Kom att tänka på köttbullarna i förmiddags, och tyckte mig se en klockren köttbullevädjan i Kaspers ögon. Men då hade "någon" redan tagit saken i egna händer. I egna tassar, menar jag! Det mesta av väskans innehåll var utrivet. Plastpåsen trasig, några delar av den låg på sängen, andra på "symaskinsbordet". Och i rummet luktade det riktigt smaskigt köttbullar... Maxi såg nästan löjligt belåten ut! Det gjorde inte Kasper. Självklart kände han igen den ljuvliga doften!!! Maxi satt där och bara blinkade skamlöst mot sin matte. "Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det bäst" flög genom huvudet på mig. Nä, jag förmänskligar inte mina fyrbenta, men det är en stor, stor glädje att ha dem! Och deras tillgivenhet och kärlek ges ju oreserverat. Skam till den som vill vara sämre - alltså kramade jag om både katt och hund...
Det utspridda innehållet plockades tillbaks, väskan hängdes på en krok - och Kasper fick en grisknorr! En god Kasper-korv ligger på tining - i kylskåpet utom räckhåll för företagsamma katter!
12 december Vad gör man när man tröttnar på både sig själv och sina vardagliga sysslor? Lyssnar på musik.
Ruelsen - den får komma senare :-) Kan berätta att chokladasken var stor, och att den ännu inte är helt uppäten. Men det blir den i morgon! Det blir en asketisk januari, tror jag. Men än så länge gläds jag över de chokladbitar jag har kvar - dom där jag sparat tills i morgon. Nu ska jag gå till sängs! Natti, natti! I morgon ska jag köpa en ny chokladask att ge bort - eller kanske hellre en blomma! För blommor äter jag ju inte... :-)
Just nu är ”ibland”. Det känns tomt. I morgon ska jag träffa det ”tantgäng” jag nämnt tidigare – bra, då fylls säkert tanke-tanken på. Men det blir en annorlunda sammankomst. En av oss fattas, hon kommer inte att vara med på våra träffar mer. En färgstark personlighet som bestämde sig för att leva fullt ut in i det sista. Det gjorde hon också. Än sen, om det kanske förkortade hennes liv några veckor – hon inväntade inte döden, hon LEVDE emot den.
3 december En inspirerande uppgift att vara waldorflärare, i synnerhet förmodligen under pionjärtiden. Då med en usel lön, statsbidrag utgick inte. Tala om engagemang och tro på en idé! Just den här klassen var speciell, på flera sätt. Lärare Mona ordnade aktiviteter, utflykter för både barn och föräldrar. Jag minns bland annat ett fantastiskt pulkaparty i den långa, ganska branta och svängda backen från Kristofferskolan högt uppe på sin kulle. Det var kväll, naturligtvis mörkt, men många marschaller lyste hjälpligt upp. Så många barnsligt lyckliga föräldrar har jag sällan sett på en gång! Vi hade jättekul. Och avslutade naturligtvis åkandet med varm dryck i skolans vackra matsal. Jag minns också pjäxdansen som ett annat år ordnades i en scoutstuga. Och sommarutflykter av olika slag. Bland annat en till Birka. Ofta behövdes föräldrar som kunde ställa upp med bilskjuts. Därför vet jag hur man kunde stuva in 8 ungar i en liten folka-bubbla! Bilbälten existerade inte på den här tiden. Småningom blev bilarna större, till sist en folka-buss! I klassen fanns en dövstum pojke, som funnit sig väldigt illa på Manilla (skola för dövstumma). Mona tog emot Martin i klassen, och även Martins mamma som fanns med på varenda lektion och översatte via teckenspråk. Huruvida Martin även hade ett visst mentalt handikapp vet jag inte säkert – men det tror jag. Han lever inte längre, omkom som vuxen i en olycka. Martins hund fick också vara med i skolan, och en hund hade även lärare Mona. Lugna hundar (Kasper skulle definitivt inte platsat där). Det var en osedvanligt god föräldrasammanhållning i den här klassen, jag tror det berodde just på att Mona ordnade så många fester av olika slag för både barn och föräldrar. Vi lärde känna varandra, alla. I både sorg och glädje. Barn och vuxna blandade. Jag kan också se att väldigt många av eleverna fortfarande har kontakt, till och med nära kontakt. Möter dem ibland hemma hos min dotter. I olika sammanhang träffar jag också på flera av föräldrarna. Jag kan se och förstå hur den dagliga samvaron – under många år – med en svårt handikappad kamrat påverkade klasskamraterna, faktiskt satte outplånliga avtryck. De lärde sig empati, utan all sentimentalitet. Ett sakligt konstaterande, att vi är olika. Vissa behöver mer hänsyn, mer hjälp och större förståelse och tålamod än andra. Så är det bara, en självklarhet. Samtidigt ställdes naturligtvis krav även på Martin, från både elever och lärare. Rimliga krav. Han var väldigt omtyckt. Som ni förstår hade vi mycket att tala om, vi gamla föräldrar (jag och Mollies matte) och våra barns gamla lärare. Kan också berätta att jag slog till och med mig själv med häpnad när jag på morgonen bakade Cavvetjejernas mattes långpannebröd (blev jättegott, på dinkelmjöl). Detta bröd med god långlagrad cheddarost och en mustig gulaschsoppa (som jag också hann laga på förmiddagen) smakade extra gott efter den ganska långa och regniga gråtrista promenaden med hundarna. Isen låg fortfarande utefter sjökanterna, så något badande för Kasper blev det INTE. Han tog det med jämnmod.
1 december (nr 2)
Notera gärna Filip, som sitter på altanräcket. Så här års släpps katterna inte in den vägen, det skulle inte växterna gilla. Katterna får vackert gå runt. Ett kommando som de förstår, "gå runt". I ilfart rundar de huset och släpps in genom vanliga ytterdörren. Kasper håller koll!
En
vacker sång - inte en julsång, men ändå passar den fint i advent,
tycker jag. Eller
kanske den här - den passar väl alltid?
1 december Upptäcker att jag inte har särskilt mycket julpynt, tvärtom. Men massor av ljus, och grönt och skönt ris. Minns när jag för hundra år sedan bodde i lägenhet - så mycket det krävdes för att få julstämning, tyckte jag. Nu, i lilla huset i skogen, ja då bara finns den där! Enda "julsaken" på den här bilden är den röda glasstjärnan. Ändå tycker jag att det känns väldigt mycket advent.
Men nog måste jag förpassa ett par för närvarande icke-blommande phalaenopsisar till något annat fönster lite mer i skymundan! I övrigt - ja vad säga? Jag läser nyheter, hör på radio och ser på teve. Hur kan världen vara så här? Och så tänder jag ännu ett ljus och är så oändligt tacksam över det jag har.
29 november Har jobbar väldigt mycket senaste dagarna. Har inte hunnit tänka. Eller blogga. Men noterat hur det svängs med miljarder hit och dit. Men hur mycket ÄR egentligen en miljard? Råkade få syn på ett gammalt tidningsurklipp där det konstateras att skillnaden mellan en miljon och en miljard kanske är ganska diffus, men för att göra skillnaden väldigt tydlig kan man omvandla kronorna till sekunder. Vad är skillnaden mellan en miljon sekunder och en miljard? En miljon sekunder är ca 12 dygn. En miljard sekunder är 32 år. Natti!
24 november Efter ytterligare ett par dagar propsade han på att få gå ut! Jag släppte ut honom, och lockade in honom igen efter fem minuter. Det gick bra i två dagar. Tredje dagen kom han inte in. Kvällen kom, ingen Maxi. Fylld av skuldkänslor gick jag och lade mig vid 3-tiden på natten. Maxi hade fortfarande inte dykt upp. Men på morgonen - då satt han där på bron! Jätteglad blev jag - tills jag upptäckte att han återigen hade ett obrukbart ben! Men det ANDRA!!! Det vänstra den här gången. Jag började misströsta, undrade om inte det bästa trots allt vore att låta honom få vandra vidare till katthimlen. Undersöka tassen fick jag inte. En bekant veterinär tyckte inte heller att läget lät särskilt lovande. Efter ytterligare två dagar hade jag ett allvarligt samtal med Maxi. Den här gången gällde saken mer än ett Animalen-besök. Även den här gången gjorde vi sällskap till telefonen - och jag upptäckte att det rann var från ett sår på benet som jag tidigare inte fått se! Sår kan ju lätt behandlas! Och det gjorde jag. För tre dagar sedan.
Och nu, nu ska ni se på bilden! Den är tagen idag.
Notera de tre benen i luften! Det han stödjer på är det första, stukade! Han mår utmärkt! Måtte det få så förbli!! Kan ni tro att jag är en glad matte! Vill tillägga att Maxi hela tiden ätit bra, varit en hejare på att spinna, gosat med Kasper och precis som vanligt hoppat upp på stolar, sängar, mathylla och matteknä! Tiggt mat från min tallrik har han också gjort som vanligt, även när han var nyskadad. Knölat ner sig mellan mig och bord med lystna blickar på min mat. Gullekille!!! Gissa om han fick smaka... Dagens snöbilder på Kasper finns förstås på hans sida.
23 november
Sedan decennier odlar Laban Bergström sin gård ekologiskt, han började mala både sin egen och andra ekologiska odlares säd. Om han till en början verkligen använde sin ägandes väderkvarn minns jag inte, men jag tror det. Ganska många odlare på Gotland tillhör de ekologiska pionjärerna. Laban Bergström tillhör de tidigaste. Mycken spott och spe fick pionjärerna utstå, därför blir jag så glad över det erkännande de numera fått och får. Även om en lång väg återstår. Trots en massa aktuellt elände så går utvecklingen framåt. Förhoppningsvis i allt fler avseenden... Kanske vi kan se ett par olika utvecklingslinjer – då gäller det att ställa in sig i rätt led!
Dinkel (speltvete) är en riktigt gammal vetesort som under århundraden hållits vid liv i framförallt Tyskland, Österrike och Schweiz. Enstaka ekologiska och biodynamiska odlare i Sverige började odla dinkelvete under 1960, 70- och 80-talen. Problemet var att få vetet skalat. Ekologiskt mjöl har jag själv köpt i många, många år, men just dinkel har jag inte kommit i kontakt med tidigare. Men eftersom Mollies matte (den som också läser på Kaspers sida känner till henne) har visat sig inte tåla vanlig spannmål (får mer ont i sina leder) men däremot dinkel, så har jag också börjat använda det. Köpt både mjöl och färdigt bröd som bakas av ett litet gårdsbageri i mina trakter. Visst, det är dyrare än vanligt mjöl, till och med dyrare än ”vanligt ekologiskt”. Men trots allt överkomligt. Jag köper t.ex. inte chips. Och inte ostbågar. Och inte läsk eller cola... Dinkel går utmärkt att använda i pajdegar, det har jag provat själv, och som redning i stuvningar. Jag har bjudits på utsökt läckra wienerbröd bakade på dinkel. Nu har jag inhandlat ett paket jäst för första gången på flera år. Ska baka matbröd endera dan!! Det var åtskilliga år sedan. Hm - jag är ingen bra bagare. Tvärtom. Fast jag gör goda pajer... Hittade en kortfattad artikel på nätet om bl.a. dinkelns näringsvärde. Artikeln slutar med ett viktigt påpekande - det är äkta, krav-märkt dinkel man ska köpa. För numera börjar även korsningar av dinkel och vanligt vete dyka upp. Och då är det faktiskt inte längre dinkel!
22 november
Nyisen som bildats under natten visar en ögonblicksbild, ett bokstavligen fruset ögonblick av vattnets rörelser. Fascinerande, tycker jag. ********** Gjorde en paus och surfade runt lite på sidor jag brukar besöka - och hittade ett inlägg som jag önskar att jag skrivit själv :-) Äsch, vad jag menar är att jag är glad över att någon formulerat det som jag också tänker. Läs här vad Margus skriver om forskarrön, sjuka löner och feghet!
19 november
Och här något som gläder matte, en bild tagen i min hall
"Vedhyllan" mot skorstensstocken helt fylld med värmande björkved, plus en vedkorg! Känns härligt. Bara att elda, sätta sig i en av fåtöljerna mittemot kaminen (som skymtar på andra sidan skorstensstocken), tända några värmeljus, inmundiga en kopp té, försöka glömma snögloppet utanför, försöka byta ut en och annan svår tanke mot hopp om bättring (för katten Maxi) och känna att även november kan ha en och annan skön stund. Den där vedhyllan med sina fack är fantastisk. Motsvarar väl forna tiders vedlår, men fungerar i praktiken bättre. Ved i vedbod blir ofta lite "rå", att ha den inomhus ett par dagar gör den snustorr, och då avger den maximal värme.
17 november Julrosen är en överlevare. Har den väl etablerat sig så blir den kvar. Den kräver ingenting, man glömmer att den finns. Men när allt annat "dör" - då träder den fram! Blomman ser så ömtåligt skir ut, men dess budskap är starkt: det är inte på fysisk styrka livet beror, det är på vilja och förmåga att växa och vara till, trots yttre motstånd och tuffa förutsättningar. Ja, den är sannerligen en överlevare. En växt att både vörda och ta lärdom av!
Den talar om förtröstan, hopp och överlevnad. Julrosen, Helleborus Niger, fascinerar mig. Mitt exemplar har blommat ett bra tag och just den här blomställningen börjar se tilltufsad ut, märkt av livet. Men plantan har fler knoppar. Min julros kommer att blomma vackert i advent. (Du kan klicka på bilden så blir den större). Julrosen är giftig. Den är inte insmickrande. Den värnar om sin integritet. Den har använts vid magiska riter. I dag är den utgångsmaterial vid framställning av en del homeopatiska läkemedel.
17 november
På vintern fryser sjön ganska tidigt. Att vandra tvärs över den på snötäckt is i solsken - blotta tanken kan få mig att börja längta efter snö. Att glömma både jobbig snöskottning och en bil som ser ut som en stor snödriva. Och efter vintern kommer ju en vår! Tänk att alla bruna, grå och svarta grenar och kvistar än en gång kommer att lysa ljusgröna! I dag blommar nästan bara lummer (bilden tagen för ett par dagar sedan) och julros. I vår blommar vitsippor!
|
