|
ARKIV 5 16 augusti - 14 september 2008 |
||||
Dagens speglar - Riska, riska, var är du? - Stubbe och propplösning - Syndaflod och hallonbåtar - Strid på åran - Cynism i högsätet - Hiskligt - eller inte? - Naturens fullbordan - Bonusdag och vacker fluga - Snigelparadis - Hemma bäst :-) - Blått hav och värmeljus - Besök i Trosa - ( Jag har kvar mitt hem)
Dagens speglar... Som i går – jag tänkte köpa mig en ny och snygg jacka eftersom jag varit så duktig hos tandläkaren. Såg en riktigt snygg, och med tanke på mina egna speglar valde jag en som var först en och sedan två storlekar större än den jag egentligen borde ha. Och hade, förra sommaren. Spegel, spegel på väggen där... Den visade en välstoppad korv! Så snabbt kan alltså en allmän spegel-glas-kvalitets-försämring gå! Så nu går jag här och grunnar – ska jag starta en rikstäckande byta-spegel-glas-kampanj? Eller ska jag anpassa mig till den uppenbarligen helt nya spegelglastekniken? Den som ömsom förstorar och ömsom krackelerar? Medan jag grunnade som bäst hoppade jag över marmeladen på morronmackan. Rostat bröd är ju ganska gott utan också... Trodde jag verkligen att jag skulle gå på det? Nej, det trodde jag inte. Men jag låtsades... Och hur ska jag göra med all smörstekt och gräddstuvad svamp? Ge allt till Kasper och katterna – DOM skulle förstås bli överlyckliga, men MITT snålvatten skulle rinna så det blev översvämning. Vore kanske bra förresten, skulle definitivt motverka eventuell muntorrhet. Borde jag ha köpt jackan i en ännu större storlek - NIX! Så lätt låter jag mig inte luras av amatörmässiga spegelmakare!! Tänker mig i stället att överlista dom! Med tiden ska det nog gå.
Tack kära "resenärskan" :-)
Riska, riska, var är du...? Vandrade vida, i obanad terräng (hihi, på nordsidan av "skogen" ligger en sjö, på sydsidan skogsvägen. I öst en bäck som man inte kan ta sig över och i väst "stora vägen". Alltså ingen vilserisk ens för mig.) Tyckte mig ha hamnat i skäggriskornas rike. Inte en blodriska så långt ögat nådde. Hittade bara några små kantareller här och var. Plockade i desperation ett par slemmiga smörsoppar också. Kasper åt blåbär och nere vid sjön odon. Han badade. Många gånger. Jag njöt av skog och stubbar, berg och mjuk mossa i skön blandning. Och av en lycklig Kasper som ofrivilligt råkade skrämma upp en stor som jag tror tjäderhöna. Vet inte vem som blev mest skrämd, Kasper eller hönan. En bild - kan det va´ nåt? En sån där "konstig", som jag älskar! Önskar jag haft min bra kamera med mig. Den här långbenta skogsvarelsen ska få ännu ett besök.
En lyckad skogstur - om än med en nästan-tom svampkorg. Tog lilla skogsvägen hem med min magra skörd. Och DÄR fanns dom! Riskorna. Och den fjälliga bläcksvampen. Massor av blodriskor. Stora sjok. De flesta förstås för gamla och maskätna, men även en hel del unga och fräscha. Tur att bara Kasper såg mig hasa nedför och kravla uppför branta vägrenar... För det var där dom växte, dom såphala riskorna. Riskfylld riskplockning, med andra ord :-) Många riskor blev det, skulle räcka till en hel del mackor. Hemma igen tog jag en tur till vedboden - och fann mig närmast snubbla över en ung och fräsch blodriska! Finns en, finns fler. Och visst gjorde det det. Ska passa nog på, dagligen, så hinner jag kanske före masken! Efter mitt och Kaspers frossande (som han själv beskriver på sin nästan-blogg) fick frysen sin beskärda del. En skön dag. Trots de där förbaskade myggen som sent omsider vaknat till liv. Och VILKET liv!!!
Stubbe och propplösning Vad göra då - jo naturligtvis plocka in något av det jag mötte på dagens - dvs nu är det ju gårdagens - promenad med Kasper, mopsen Mollie och matte Susanne. Till exempel "dagens stubbe"! En helt vanlig stubbe. Inget särskilt med den, kan tyckas. Det är det nog inte heller.
Men en gång var den ett stort och mäktigt träd. Kanske hundraårigt. Nu är den ett hem för åtminstone hundratals små kryp som jag inte såg. Och för mossor och lavar, svampar, en liten granplanta, lingonris och vid foten till och med en liten björkplanta. Fascinerande. Skogen där den här stubben finns, den sköts. Gallras vid behov, men om kalhygge blir aldrig tal. Och den är framkomlig. Ligger utanför samhället, men gränsar till bebyggelse. Sjukhus, skolor, radhus. Även ett lantbruk med kor. Den besöks ofta av både barn och vuxna, sådana här vackra och bekväma stättor finns lite varstans. Äntligen fotade jag en.
Vad mera har dagen innefattat - jo t.ex. ett försök att på normalt sätt forcera en förpackning! Innehållande propplösare. Stopp i köksvasken. Forceringen misslyckades. Jag klarar helt enkelt inte att trycka hårt på båda sidor av en skruvkork och samtidigt vrida den. Jag tror inte att tillverkaren menar att det är med sådana här hjälpmedel man ska öppna en förpackning som innehåller frätande kemikalier.
Men synes - nöden har ingen lag och innehållet lockades ut! Ner i vasken i omgångar - resultat hittills bättre men inte bra. Här krävs ännu en burk. Gissa om jag ska kolla hur man tänkt sig att förpackningen ska öppnas! Tänker INTE gå på den här varianten en gång till. Godnatt! Om två timmar vaknar grannen! Undrar hur länge det dröjer innan jag snott dygnet hela varvet runt!
Syndaflod och hallonbåtar Att det inte odlades potatis då är en bisak. Fast den tidens bin fick nog också nog... Lite löjligt att klaga kanske, när man ser vad alltför mycket av både vind och vatten ställer till med på andra platser. Men det hjälps inte – jag vill i alla fall inte ha mer regn nu. Inte på länge. Inte här hos mig. Enda positiva är förstås att det inte är snö! För såna här mängder hade jag nog inte orkat skotta bort. Fast det är klart – vad vet man NU om nederbördsmängden i vinter!? Nej, ska inte tänka på det. Inte alls. Tids nog när det sker – OM det sker. Sitter här och tröstar mig med ett gäng hallon- och lakritsbåtar. Godaste smågodiset – väldigt tätt följt av chokladdoppade skumbananer... I övrigt var det mesta i dagens shoppingkassar ekologiskt, när det gällde bananer och kaffe även rättvisemärkt. Studsade inför äpplen från Brasilien – varför i herrans namn importera äpplen därifrån? Och de var inte ens rättvisemärkta. Coop är utan tvekan bäst på ekologiskt, men idag handlade jag på ICA. Även där håller man på att bättra sig, men med tanke på de samtal den ekologiska rörelsen tidigare haft med ICA ser jag det mest som en omvändelse under galgen. Nåja, bättre det än inte alls. Det känns väldigt bra att sortimentet av ekologiskt och rättvisemärkt ständigt ökar. Dyrare ja, men oftast inte så mycket som man tror. Nu har jag fått nog av hallonbåtar – känns plötsligt så äckligt sliskigt. En kopp - nej jag kör alltid med mugg – svart kaffe är precis vad som behövs. .-.-.-.-.- Gott med kaffet! Precis vad jag behövde. Och här är de sorgliga båtresterna... De svarta är helt slut.
Det var många båtar jag köpte! Skålen var full. Karaktär – vad är det? Jo, det jag tala om! Är den så dålig som min just varit, då renderar den huvudvärk. Bra karaktär innebär att inga båtar köps och att huvudet slipper märka att det finns. Ytterligare en tanke - så roligt det är med en digitalkamera!
Strid på åran... Den handlar om Stockholm. Mälardrottningens underliga öden från Gustaf III till Gustaf VI Adolf. Vill inte undanhålla er ett litet utsnitt ur Kungl. Hufvudstadens historia. Stockholm kallas ju "Staden på vattnet". Helt naturligt var alltså att små lätta båtar transporterade folk över vattnet. Fanns inte heller så många broar. "Roddarmadammerna" var ett släkte för sig, sades det. De sades varken "vara lena i truten" eller förakta starka drycker. "Men man får inte döma dem för hårt för deras råbarkade sinnelag, passagerarna begagnade säkert ej alltid de mest honungsljuva uttrycken, när de sutto i båten och tåligt väntade på att den skulle bli så välbesatt att madammen ansåg det ekonomiskt lönande att lägga ut." Under 1840-talet fick madammerna konkurrens. Från Dalarna kom kullor, oftast förlovade unga kvinnor som gav sig iväg till Stockholm för att tjäna ihop till hemgiften. Kullorna började även använda en helt ny sorts båtar, s.k. "vef-båtar" som drevs fram med hjälp av skovelhjul. Hjulen vevades förstås runt med kullors handkraft. Målande beskrivs skillnaden mellan de älskvärda och gladlynta kullorna och de griniga och buttra madammerna - som naturligtvis ogillade konkurrensen å det grövsta! Ur Illustrerad Tidning 1851: Här skulle pucklas på, uppenbarligen, med årorna som
vapen! Öppet krig utbröt alltså, och "sjödrabbningarna utkämpades helst i
trånga passager såsom t.ex. Karlbergskanalen. Kan tänka mig synen - och även tycka mig höra stridsmullret... Tacka Kasper för det här inlägget :-)
Cynism
i högsätet Själv tycker jag naturligtvis att skattesatsen ska vara lika för alla och hör med förundran politikernas nöjda kommentarer till den föreslagna pensionärshöjningen. Ren och skär cynism! Såg också på "Uppdrag Granskning" att en ung mamma som garanterat kommer att få uppehållstillstånd i Sverige ändå först måste resa över nästan halva jordklotet (och lämna kvar sin lilla dotter här) för att från nästan andra sidan klotet söka det uppehållstillstånd som det med alla byråkratiska regler kommer att ta henne åtskilliga månader att få. - Även den som är garanterad uppehållstillstånd måste alltså söka det någon annanstans ifrån. INGEN varken politiker eller byråkrat tyckte att detta var vettigt, vilket de klargjorde i programmet. Ändå går det tydligen inte att göra något åt saken, eftersom LAGEN säger att det måste gå till så här. Ändring kan ske först efter ca ett och ett halvt år... ALLA tycker väl att lagen ska vara till för människors skull, och inte människor för lagens. Varför tycks det då vara stört omöjligt att uppskjuta ett beslut, i väntan på eventuell lagändring? Eller snabbutreda praxis? Lagen måste följas, även när resultatet som här blir uppenbart fel, konstaterade migrationsminister Tobias Billström. Men nej! Det KAN inte, FÅR inte vara omöjligt att se till att människor inte drabbas orimligt! En orimlighet är en orimlighet, och den blir sannerligen inte mindre orimlig för att den är LAG. Handläggare, poliser, verkställare av ett (om inte
följderna skulle bli så vådliga rent ut sagt löjligt)
utvisningsbeslut - VÄGRA! Civil olydnad - jag tycker absolut det är befogat ibland! Har själv praktiserat det, och det är bland det absolut bästa jag gjort i livet. Även om det småningom gav mig en del böter. Den nytta det gjorde och den tacksamhet jag under många år mötte uppvägde obehaget och besväret många gånger om. Den som ser något riktigt galet och ändå inte reagerar är på något sätt medskyldig. Om man alltså haft möjlighet att ingripa, menar jag. Hur flata är vi egentligen, hur lydiga och medgörliga? Nej - upp till kamp mot uppenbara vansinnigheter! Jag såg första delen av programmet också, om den likaså absurda grannfejden i den lilla byn utanför Haparanda. Polisen anser att ständiga trakasserier, dråp- och mordförsök dels inte kunnat styrkas (!), dels att det är sociala myndigheternas sak. De i sin tur menar att det är polisen som måste ta itu med saken, även om det rör sig om gravt psykiskt störda personer... Följden blir självfallet att ingen gör någonting. Men kanske nu, efter Tv-programmet? Nej LAGEN tillåter inte ingripanden, sades det... Undrar nu någon om jag tycker att en Dagslända får se ut hur den vill? JA, det tycker jag! 4 sept -08
Hiskligt - eller inte?
Den är tydligen på väg att häva sig upp ur underjorden. Är kanske på väg att föda fram ännu ett monster, en monsterbaby? Hur som helst vill den inte bli störd det kan jag tydligt se. Kände mig riktigt modig när jag bestämde mig för att beskåda varelsen från andra hållet, tänkte att den sidan kanske var lite vänligare. - Om så är fallet - ja, döm själva!
Knappast vänligare tycker jag. Snarare tvärtom. Verkar på väg att anfalla. Undrar om det är mig eller Kasper besten i första hand är ute efter. Kasper rusade därifrån, men modiga matte beslöt sig för en närmare titt även framifrån. Man ska ju beskåda allting grundligt, vrida och vända, innan man fäller ett omdöme.
Besten SER annorlunda ut framifrån. Här ser jag vemod, resignation. Inte något bestialiskt alls. Okej, jag vet att bilderna "bara" visar en gammal stubbe. Eller gör den kanske inte det? Visar de rentav något mer? Ja, för mig gör de det. Den får mig att reflektera, rentav meditera. Naturen är sannerligen förunderlig. Så mycket där finns att upptäcka, så många tankar som kan väckas. För mig "besjälas" plötsligt den här stubben. Visar mig något. Börjar berätta. Men VAD den berättar - det har jag svårt att återge. Förresten är kanske inte någon särskilt intresserad. Men jag tänker besöka den igen! Med eller utan kamera. För nu skrämmer den mig inte längre! Än en gång - tur att jag beskådade "besten" från flera håll. Skulle vilja återvända och klappa den! Och jag tänker göra det!
Kasper kompenserar mina hiskliga
Naturens fullbordan Hösten är en vemodets tid. Anser många. Just för ögonblicket upplever jag det på sätt och vis också så – men ändå inte. Ser jag mig omkring upptäcker jag överallt tecken på det nya liv som förbereds! Ser allt som gått i frö. Ser det slösande överflödet av björkfrön. Ser hur kottar faller, ser blommornas fröställningar och ett och annat ekollon på marken. Upptäcker att hösten är en förberedelse inför nästa års vår och sommar. Visar att död och vissnande inte alls är vad det vid en ytlig betraktelse ser ut som. Det är så otroligt fascinerande. Vad är det egentligen som händer, där nere i jorden? Jag tycker det är en underbar tanke att där ligger livet och bara väntar. Behöver den förberedelsetiden. (Att vi griper in och förändrar våra kulturväxters livscykler förändrar inte grundfakta.) Undrar om det är lite så också för oss människor. Efter sommar med sol och bad - eller vad det nu är vi ägnat sig åt - så drar vi oss inomhus. Storstädar kanske, putsar fönster, gör det trivsamt. Tänder ljus, läser, lyssnar på musik, reflekterar över tillvaron. (Generalisering, javisst, men bara för att visa på den väsentliga förändringen). Själv tycker jag på ett lite vemodigt och kluvet sätt om hösten. I varje fall september och oktober. Naturens praktfulla och flammande ”andra blomning” och himlens nästan otroligt intensiva blå – det är magnifikt! Tycker också om den stillhet och känsla av fullbordan man kan uppleva. Vet inte hur jag skulle reagera om jag levde mitt i en stad. Fröande gräs är också vackert - även om inte färgerna
flammar.
Knoppar, en stor och flera små, i
väntan på vår - fotograferade 29 augusti
För det färgsprakande får flugsvampen
svara - möjligen också som en bild av livet självt? Allt är inte "guld"
som glimmar... Gäller väl både svamp och människor?
Naturens kretslopp – den som vill kan se en parallell med mänskligt liv. Barndomens och ungdomens vår, sedan en tid av blomning, småningom åldrandets höst - en förberedelse, även för oss? Så här såg några av mina tankar ut, denna strålande vackra höstdag.
En titt på tomten med kameran i hand blev en välkommen paus. Vad är detta för en fluga? Någon som vet? Jag skulle fota en fjäril, och då bara satt denna varelse alldeles bredvid.
Först torka och sedan blöta har fått mig att alltefter tömma de flesta odlingsfat som skulle livat upp min gårdsplan. De minsta gav förstås upp först. Men titta, en liten sedumkvist har letat sig upp genom ett av dräneringshålen!
Det är nu det gäller, åtminstone för oss som älskar vår och sommar. Gäller att leta fram den Pollyanna vi eventuellt har inom oss och se det positiva i den höst som kommer, för kommer gör den lika säkert som amen i kyrkan. För visst säger man väl fortfarande "Amen" där? En skön sak är att det blir lättare att samla ihop tankarna. En annan att den som inte älskar allt trädgårdsarbete men ändå har en tomt slipper att ha alltför dåligt samvete. Helt plötsligt räcker det med planering (inför nästa år)! En tredje är att nu känns det helt rätt med tända ljus. Många. Även en medioker måltid känns nästan som fest, med en vacker duk eller löpare och ett par tända ljus. Tandläkaren är tillbaks från semestern - och det är bra. Aktiviteter som legat nere under sommaren kan tas upp igen. De intressanta samtalsträffar jag tidigare skrivit om börjar med att vi ses hos mig, om ett par dagar. Ska bli riktigt roligt, något att se fram mot. Flera av kvinnogruppens medlemmar har jag inte träffat på hela sommaren. Kräftskivorna tar slut, och lugnet lägrar sig över nejden. Väcktes vid tretiden natten till söndag av en stormskällande Kasper - ett gäng "glada" människor skrålade sig fram på vägen utanför tomten. Men som sagt - snart är det september - och då ÄR det höst. Förhoppningsvis en både vacker och varm. Och lugn och rofylld.
Paradisväder för sniglar...
Jag gillar inte alls sniglar (fast den här varianten heter väl snäckor?) men vill dem heller inget illa (den s.k. mördarsnigeln har ännu inte hittat mig). Och egentlig skada gör inte de här snäckorna, inte på min naturtomt. Men i år vimlar det av dem och de är verkligen inte trevliga att trampa på. Även om det förstås är ännu värre för dem.
Hemma bäst :-)
Så här många blev det.
Dom fick vänta en stund på trappen.
Några står kvar på
tillväxt, och många har säkert inte hunnit se dagens ljus ännu. Men de
kommer! Här är en som får stå kvar och locka upp sina syskon eller vad de
nu är. Kusiner kanske? Släkt är de i alla fall, det är jag säker på.
(Däremot lyser kantarellerna vid nedre tomtgränsen fortfarande med sin
frånvaro.) Rensade och förvandlade till stuvning blev de till en jättegod nattmacka!
Blått
hav och värmeljus... Här en "blå bild! - bara för att den är så vilsam för ögonen, Tycker jag. Och tänk, om ändå Östersjön vore lika ren och skön som den ser ut! Bilden tog jag häromdagen.
En bild till - presenter från syrran som var här på besök - två värmeljushållare inköpta i den lilla butiken i Trosa som jag skrivit om lite längre ner på sidan. Jag förälskade mig i dem direkt - och så FICK jag dem!
Syns väl att jag verkligen tycker om de här
glashållarna! Med så många bilder, menar jag. Ser också att mitt fönster
innehåller en hisklig stilblandning - men jag trivs med den! Gammalt och
nytt, ärvt, fått och förvärvat... Ja, jisses, en sån "dagslända" det blev - ett misch-masch utan att egentligen något alls blev sagt. Men okej, det är ju så här jag är. Också. Nu återstår bara nattprommisen med Kasper, och sedan "godnatt"! Först bara ett trivsamt citat: Jag googlade, så nu vet jag att han bl.a. var brittisk labourledare på 80-talet. Hehe, en alldeles ovanligt ärlig politiker. :-) Som dessutom hade humor. Tänk om fler...
Besök i Trosa Trosa är en härlig sommarstad. Många små udda och sköna butiker, pir och båtar, en idyllisk å med gammal bebyggelse och små oaser till trädgårdar vid sidan av promenadstråken på sidorna. Dessutom nybyggda kedjehus som jag BORDE fotograferat! Ska göra det vid nästa besök. Det röda huset är ett ”skärborgarhus” från 1700-talet. I början av maj flyttade många fiskare tillsammans med sina familjer ut till den yttersta skärgården, för att där finna sin bärgning. Dessa s.k. skärborgare tillbringade vintrarna i staden, i sina skärborgarhus.
Gott om små fina butiker finns det också. Här väntar syrran med Kasper och lilla Maja som "bor" i butiken, medan jag handlar presenter. Vackra ting i glas.
Idyller finns det gott om i Trosa. Här en gränd ner mot Trosaån.
Så här kan ett hotell också se ut. Den här asken är säkert många hundra år gammal. Men bladverket är glest. I sämsta fall är den drabbad av askskottsjukan, som dessvärre grasserar här i öst. Men kanske det är åldern som tar ut sin rätt, i så fall har den nog ännu många år kvar som en värdigt åldrande skönhet!
Att åldras med värdighet – det skulle jag också vilja göra. Dvs åldras gör jag ju, men var är värdigheten? ”Du är inte en vanlig mormor”, sa ett barnbarn till mig igår, och menade det som en komplimang - hoppas jag! Måste nog försöka ta reda på vad han egentligen menar. Rent generellt tror jag att ett värdigt åldrande består i att man accepterar sin ålder. Och att man är sig själv. Vilket betyder att vi alla blir olika. Till och med väldigt olika. Absolut unika. Att Oscar Wildes ord ”Vi föds som original men dör som kopior” lyckligtvis inte behöver vara relevanta. Även om vi kanske lite både till mans och kvinns haft några kopieår i ungdomen. Då min mamma levde sina sista år på ett äldreboende förvånades jag över de aktiviteter som ordnades. Varför spelades så mycket dragspelsmusik? Varför fick inte de äldre lyssna på klassisk musik ibland? Varför förutsattes de vara intresserade av bingo? Varför bestod maten av i princip köttbullar, sylta, kokt fisk? Varför inte t.ex. goda, matiga sallader? Lite nya, spännande smaker? Jag vet att åtminstone min mamma skulle ha uppskattat mina förslag! Och hon var över 90 år. Varför är den gängse bilden av en gammal människa så stereotyp?
PS. Ett par ytterligare Trosa-bilder finns på Kaspers sida, "Härliga tider".
Tänk om jag inte haft ett par gäster hemma, för ett
jobbmöte sent på fredagseftermiddagen. Tänk om de inte kommit bara en
kvart efter att jag märkt att det rykte in från kaminen, som jag just
fyllt med ved. De/vi lyckades släcka, men vid det laget hade brandbilen hunnit halvvägs, så man kom ändå för säkerhets skull. Sex man! Ytterligare vägg knackades fram, och brandens förlopp klarlades. ”Du har haft tur”, sa brandmännen. ”Ett litet, litet tag till, och vi hade fått släcka en rejäl eldsvåda. Vi skulle inte ha velat att det här huset brann ner! Det här hade dessutom kunnat hända precis när som helst.” Jag eldar i kaminen dagligen, i själva verket värmer den i princip hela huset. Kaminen brinner, vare sig jag är hemma eller inte. Vad jag känner nu är en stor, stor tacksamhet. Den skadade väggen ska bort helt. Kaminen ska stå mer fritt, och det ska inte eldas igen förrän sotaren inspekterat och givit klartecken. På måndag! Samtidigt ska väggen rivas. Ibland blir hjälpen ”från ovan” tydligare än vanligt. Man kan förstås kalla den ”tur” om man vill. Eller slump. Jag kallar den ”beskärm”. Det är viktigt att känna igen beskydd när man ser det. Att avfärda det som enbart slump, det är grov otacksamhet! Jag läser just en bok som refererar samtal mellan människa och naturväsen. En fascinerande läsning, och även detta ser jag som del i ett mönster. I alla tider har det funnits personer som sett och upplevt mer än andra. Jag har kommit i kontakt med flera. Jag tror att det i mitt hus finns en ”hustomte”, i varje fall en sorts väsen som ser till att allt om möjligt fungerar som det ska. Jag tror att vänliga väsen samverkat, att jag dessutom har en skyddsängel som beslöt sig för att också gripa in. Att man velat ge mig en påminnelse, kanske till och med en varning:
Jag tar påminnelsen, varningen och uppmaningen på allvar! Och jag är som sagt djupt och innerligt tacksam. – Jag har fortfarande ett hem. Fredag 12 jan 2007
|
12 sept -08
10 sept -08
