|
ARKIV 4 |
|||||||||||||||||||||
| - Ny burk och ett telefonsamtal - Översvämning - Hänvisar... - Ved! - Hej höst! - Oliktänkande - Kvällstankar - Ingenting nånstans... - Ett annorlunda sagohem - I väntan på åska - Kort liv - Jobbar med bilder - Ett slott för en mus - Älgört och Skogsstjärna - Kryp - Värsta förseningen - Temperamenten - sjuk? - Tomt i hu´vet - Min engelska blodhund - Utmanande egenheter - Brott och straff? - Spretande morgonfundering - En vacker kyrka - Midsommar i Dalarna
Snyggare burk och ett telefonsamtal
Regnet fortsätter. Uppehåll under dagen, men nu på kvällen har det startat igen. Tänker att jag borde skriva något genomtänkt, något klokt. Något värt att läsas och begrundas... Men icke! Både tangentbordet och fingrarna är redo - men inte "jag". Det vill sig inte. Kanske att ett sent telefonsamtal för en stund sedan åstadkom min tankeförlamning? Det blev bara för mycket! Jag blev alldeles matt. En del kan prata. Prata och prata och prata. Skönt i och för sig att bara då och då behöva skjuta in ett "oj då", "javisst", "nej visst", "förskräckligt", "så är det kanske ja", "så bra av dig" osv osv. Har man inte hört så noga på - och det har man ju till slut inte alls - så duger ett "uumm". Huvudsaken är ett ljud som visar att man är kvar i telefonen. Ett neutralt ljud med ett neutralt tonfall. Ett gott skratt fick jag i alla fall. Kunde inte hålla det tillbaks. Efter cirka 20 minuter sade min telefonör "ja, och så var det ju mitt ärende..." Ärendet var konkret, snabbt avklarat. Bara för mig att säga "ja, men du får själv komma hit och hämta". I ärlighetens namn - vederbörande inledde telefonsamtalet med "Hur har du det, vad sysslar du med just nu?" Men jag hann aldrig svara. Var inte snabb nog. Så är det. En del samtal som borde varat två minuter tar en halvtimme. Andra som borde fortgått i minst ett par timmar avslutas efter tio minuter. Å andra sidan - tänk om bara det nödvändiga, det genomtänkta blev uttalat, och det så konkret och snabbt som möjligt. Så trist det vore. Vi behöver allt lite "rundsnack" också, småprat om ditt och datt. Men det är klart - helst i form av dialoger. Inte alla monologer är värda att lyssna till, ju. Undrar förresten om namnet "Dagsländor" är särskilt väl valt för min nästan-blogg! Det är ju nattsländor jag åstadkommer! Nästan vartenda inlägg skriver och skickar jag upp runt midnatt! Så också i kväll. Telefonsamtalet fick jag klockan
10. Drack sedan en kopp té och nu är klockan en kvart över 11. Ovanligt
tidigt, med andra ord. 10 augusti -08 PS. Nu kom en riktig regnskur igen, så att det smattrar mot fönsterrutan! Stackars arma pelargoner! Och bönder! Det sägs att ingen bonde blivit fattig pga liggsäd, men jag undrar jag... Ingen sanning varar väl för evigt? Eller finns det sådana som gör det? Förmodligen, men dem känner vi ju ännu inte till... Så dags att komma in på väsentligheterna nu när Kasper säger åt mig att jag MÅSTE ta med honom på en liten promenad trots regnet!
Översvämning
Fästingar är en plåga. På katten Petrus plockar jag flera stycken varje kväll, det går bra om han får ligga i knäet i en speciell fåtölj. Han är en personlighet den katten, med mycket bestämda åsikter om hur, var och när. Bara att foga sig. :-) Fästingarna måste ju göras av nånstans, och jag kan inte springa iväg till kamin eller handfat mellan varenda en, då rymmer Petrus! Jag använder en burk. Den är halvfylld med vatten, spetsat med ättikssprit, diskmedel och - viktigt! - grön karamellfärg! Jag vill ju inte SE fästingarna jag släpper ner! Ett par droppar pepparmyntolja gör att det luktar riktigt gott när jag tar av locket... Jag tror att odjuren dör en snabb död i den blandningen. Visserligen avskyr jag dem, men direkt plåga dem i onödan vill jag ju inte. Faktum är att den här burken (som normalt har locket på) har gjort livet betydligt lättare för både mig och Petrus. En och annan enstaka Kasper-fästing hamnar också där. Tror att jag ska skaffa en vackrare burk, kan ju rentav bli en prydnad då... Lite makaber förstås, men ändamålsenlig! Ska starta bums med att åtminstone ta bort etiketten!
9 augusti -08 PS. Om fästingens olika utvecklingsstadier och livscykel kan du läsa här.
Hänvisar... 8 augusti -08
Ved! Det ÄR höst! Snäll som jag är så... Leverans alltså i dag. Tursamt nog inte regn, rentav lite sol! En väldig massa ved. 10 kbm, reellt mått. Måste köras in i vedboden och travas, annars får den inte rum under tak. Har en del kvar sedan förra året, travad i boden bredvid. Inser redan nu att det här kommer att ta tid. Ryggen bestämmer! Och i morgon ska det regna igen. Och i övermorgon. På nätterna också, tydligen. Den väldiga högen är täckt nu, men måtte det inte blåsa särskilt hårt! Jag hade helst velat ha veden i september. Folk som går förbi på vägen ojar sig så smått. Varpå jag vänligt talar om för dem att jag ju väljer det här själv, av egen fri vilja. Det är lite knixigt att komma rätt med en stor bil. En stor sten, en häggmispel, en nyanlagd rabatt och en nyplanterad liten rhododendron komplicerar saken ytterligare. Men det gick. Långtifrån ALL ved syns på bilden. :-) Och den svarta byggplasten kunde småningom bli ett som jag hoppas effektivt regnskydd.
En granne/vän kom körande förbi, efter att ha bevistat en begravning. "Jag har en tårta i bilen, den blev över", sa hon. "Kan vi inte ta oss varsin bit, här hos dig?" Så det gjorde vi. En paus i vedkärrandet med kaffe och begravningstårta. Lite tal om liv och död, om ved och växter, om husdjur och människors olika sätt att bo och vara och hantera sin tillvaro. Sedan lite mer vedkärrning, och en dust med plasten för att få den ordentligt på plats. En Kasper som krävde lek med bollsockan. En före detta kollega som ringde och berättade att han just besökt Findhorn i Skottland - och så nu upptäckten att jag faktiskt inte har ätit ett enda dugg sedan i morse. Förutom den där tårtbiten! Bra, äntligen en förklaring till huvudvärken. Så nu, när onsdagen just övergått till torsdag, så ska jag laga mig lite middag! Råstekt potatis och en sallad, tror jag. Natti! 6 augusti-08
Så var det i går kväll. Läste en bok i stearinljusens sken, undrade vad som hände på nätet, släppte ut Kasper medan jag själv stod under tak på förstubron och bestod honom med glada tillrop :-) Han gjorde vad han behövde, och kom sedan raskt in. Beskådade förödelsen i morse - den
såg bl.a. ut så här - detta var för ett par dagar sedan en riktigt fin
krukplantering vid entrén. 5 augusti -08
Oliktänkande Jag tror att det viktigaste är att vara öppen. Att inte låsa sig och därmed enkelt och simpelt avfärda allt man inte förstår. Eller inte är tillräckligt insatt i! Det finns mycket mellan himmel och jord... Jag funderar över det här med ”vetenskap”. Vetenskapligt anses det vara som kan vägas och mätas, med vanliga mått. Undrar vad 1908 års vetenskapsmän skulle sagt om någon hävdat att människor hundra år senare skulle samtala tvärs över planeten och höras lika tydligt som om de stod fem meter från varandra. Och detta med hjälp av föremål som vi själva fått att snurra runt jorden precis som månen! Undrar vad vetenskapsmän 2108 kommer att säga om vår tids syn på vetenskapliga sanningar och slutgiltiga slutsatser. T.ex. om vår syn på liv på andra planeter, dvs om vår definition av ”liv”. Om den s k vetenskapens förnekande av det mesta den ännu inte vet. Gäller för övrigt även liv på vår egen planet. Finns det (eller snarare, har man kanske rentav upptäckt) fler ”livsdimensioner” då, om hundra år...? Det kan kanske ingen i dag veta säkert, men många menar sig kunna förneka. Vara tvärsäkra, "vetenskapliga" och därmed mena sig ha rätt att avfärda och förlöjliga andra tankar, synsätt och egenskaper. Täppas Fogelberg är ett gott exempel (jag vet att han även har goda sidor!) Men TÄNK, Täppas med flera, om helt nya kvaliteter och förmågor kommer att upptäckas. KAN det vara så att det finns mer att utforska? Inte bara genom ytterligare förfining av metoder vi redan känner till, utan rentav genom en eller annan helt ny? Någon banbrytande som leder till banbrytande resultat? Tankarna väcktes av en titt i bokhyllan, där står bl a Carl Sagans roman Kontakt. En i sanning annorlunda rymdfärd handlar den om. Carl Sagan, 1934-1996 var en framstående vetenskapsman, verksam vid flera amerikanska universitet. Han medverkade vid flera av NASA:s rymdfärder, bl a Viking, Voyager och Galileo. Han var intresserad av livets ursprung, fysiken och kemin hos planeternas atmosfärer samt utomjordlig intelligens. Bland många andra utmärkelser fick han John F. Kennedy Astronautics Award från American Astronutical Society och Konstatin Tsiolkovsky medaljen från Sovjets kosmonautfederation. Jaa, tänk om... 4 augusti -08
Kvällstankar Svalkan är ändå skön. Skönt också att kunna ha ytterdörren på vid gavel, den finns under tak. Kasper ligger ömsom på bron och kollar om Sommarflickan kommer tillbaks, ömsom vid mina fötter här vid datorn. I regnvädret har jag surfat runt lite. Följt blogglänkar i andra, tredje och fjärde led. Ibland säkert längre ändå. Noterat att många faktiskt är små forum. Sett hur likasinnade hittar varandra. Jag har också själv hittat en del nya vänner. För att inte tala om vad Kasper har :-) Jag har hittat en hel del som berör mig, och flera som roar mig. Jag har också hittat bloggar som får mig att må ganska dåligt. Vore de öppna forum och inte personliga bloggar skulle jag kanske skrivit ett eller annat inlägg, men nu konstaterar jag i stället bara att DIT ska jag inte återvända. Men jag funderar. Varför har "vi" eller borde jag skriva "man" ofta så svårt att ha överseende med andras svagheter när vi mestadels så lätt har det med våra egna? "Vi" bara konstaterar att "vi är som vi är" eller att "vi gör så gott vi kan". Varför ser vi inte att även andra gör det, även om VI inte tycker att de lyckas särskilt väl. Inte med VÅRA mått mätt. Att tycka sig själv bli större genom att förminska andra - det är ganska lätt! Ända tills man inser vad det är man egentligen håller på med. Det är framförallt på sig själv man ska vara observant! En bild också? Det får i stå fall bli på något helt annat. Jag upptäcker att jag är fascinerad av stubbar, av gammalt trä i naturen. Vad är detta? En urtidsfisk...? En sköldpaddas huvud?
2 augusti -08
Ingenting nånstans... Ögonen faller just på en liten bok om medicinalväxter
- jag ser att där nämns även älgört. Häromdagen gav jag ju ett recept på
älgörtslikör. Om verkan skrivs: "Drogen är de torkade blommorna, mer sällan också den torkade jordstammen. Verksamma ämnen är salicylsyra och flavonoidbindningar samt något eterisk olja. Det gamla släktnamnet för älgört var Spiraea och av detta har uppkommit benämningen aspirin som magnecylpreparat kallas i utlandet. I jordstammen finns också garvämnen och roten har därför använts mot diarré. Blommorna ansågs febernedsättande och svettdrivande. De har därför använts mot febersjukdomar som spanska sjukan och influensa ävensom mot reumatism och vattenstockningar." Saknar man egen inspiration får man använda sig av andras. Så är det ju. 1 augusti -08
Många bilder blev det, men de är bara ett litet urval. Flera små hus, gästhus, fanns med kluriga lösningar, massor av vackra och skojiga detaljer. En annan gång ska jag fota interiörer... Nya kameran måste ju användas! Ett klart annorlunda boende. Underbart på sommaren, men vintertid ville jag själv nog hellre ha husen "under samma tak". Men sommartid är allt otroligt charmigt!
Som sagt, scrolla ner en liten bit och kika även på vedboden och Kaspers
"lilla dam utan köttbullar". 30 juli -08
I väntan på åskan
Den som kan åstadkomma något vettigt överhuvudtaget i den här värmen har min fulla beundran. Kommer att tänka på ett besök för den del år sedan, av en kvinna bosatt på Teneriffa. Hon klagade väldeliga över den svenska sommarvärmen. Jag såg väl ut som ett frågetecken. "Jamen", sa hon, "där vistas ingen vettig människa utomhus mitt på dagen. Vi tar siesta. Och inne har vi ju luftkonditionering!" Så sant. Det är här vi svettas i värmen, i varmare länder har man anpassat sig. Och mer än så här orkar jag inte skriva idag! 28 juli -08
Kort liv Likadant i morse. Datagurun – ja, det var väl bara att ringa och upphäva ett nödrop. Kom trots desperationen på den geniala idén att först ringa Telia för att kolla om problemet möjligen låg där. Det gjorde det. Störning på nätet. När jag nu läser igenom min icke-cyberplacerade dagslända känns den helt överspelad! Jag sov inte på altanen i natt. Kasper behövde inte tvivla på mattes förstånd. Den tomma tvättkorgen är inte längre tom, den fylldes på i morse. Tankarna kring forna tiders klädtvätt... Helt ointressanta! Alltså – radering! Så kort är alltså en dagsländas liv, även i cyberrymden. Den överlever inte natten! Åtminstone inte min slända! Kvar finns dock bilden av min tomma tvättkorg. Och jag minns känslan av om inte en gigantisk så dock ganska stor lycka! Botten var nådd! :-) Dessutom återfann en socka sin äkta hälft! Så nu är de tu åter ett par! Bäst att snabbt skicka upp det är inlägget – för dessvärre är det så att DENNA slända nog har ännu mindre överlevnadsvärde än den raderade! Alternativet är ännu en tomdag på hemsidan. Okej, kanske vore det ett bättre alternativ, men vem säger att det bättre alltid är bäst? Så håll tillgodo med
min tomma tvättkorg! Faktiskt tror jag att den här värmen slagit sig på
hjärnan. Alltså på MIN hjärna. 32 grader ÄR väldigt varmt. Men nu stapplar
Kasper och jag iväg till sjön. Men först bilden av min svunna lycka... 27 juli -08
Jobbar med
bilder!
Fler bilder kommer garanterat, måste bara sortera och välja och förminska. Originalen är jättestora, tycker att motiven motiverar det. Men just nu tryter orken! Trodde att jag skulle klara värmen lite bättre än jag gör. Förstår helt plötsligt vilken fördel morgonpigga människor har. När jag kliver upp och är redo för dagen, då är värmen redan här. Den morgonpigga har hunnit njuta en precis lagom varm-sval dag i så där två-tre-fyra timmar! När kvällen kommer och lagom ljuvlig svalka åter råder, då är jag fortfarande utslagen. Och med den utslagenheten ”måste” jag stanna kvar uppe i ytterligare flera timmar. Den morgonpigga, hon får minsann krypa till kojs hon, och kan därmed utvilad njuta nästa dygns svala sköna morgon! Kom nu inte och säj att jag väljer själv – nä, jag är övertygad om att det ligger i generna! De år i mitt liv då jag av omständigheterna tvingades stiga upp i ottan – jag vill helst inte minnas dem. Varken för min egen eller min omgivnings skull. Tro mig, jag VET vad depressioner vill säga. Även om de bara varar ett par timmar. Nattsvarta är de likafullt! Utan ljusning i sikte. Absolut ingen känslomässig ljusning, och vad spelar det då för roll om den finns intellektuellt. Där intellektet borde finnas existerar i den stunden bara ett stort svart hål. Alltså fortsätter jag mina vända dygn, även om tillfälliga värmeböljor gör mig ganska slak - men inte alls deprimerad! Nejdå, den tiden är förbi sedan decennier. Och de här varma dagarna ska jag försöka minnas i vinter när jag klagar över kylan... Bilder från själva dagsutflykten – de torkade nästan helt in! Svårt att hantera både kamera, hund i koppel, guidning och försök att i hettan visa så mycket som möjligt av t.ex. en trädgårdspark för någon som inte klarar att promenera i sol och värme (utflykten var inte mitt initiativ!), det gjorde att fotograferingen fick stryka på foten. Gör nog snart en alldeles egen kamerautflykt. Ett par utflyktsbilder visar jag iaf på Kaspers sida - något ska väl finnas där också :-) Och så ännu en bild från det fantastiska hemmet - hann den här gången med mest bara exteriörbilder. Här en detalj, och en lätt frågande Kasper. "Borde hon inte ha köttbullar i skålarna, den där keramik-mosaik-förklädes-damen?"
25 juli -08
Ett slott för en mus Det här är egentligen ett slott. Någon bor här. Ståndsmässigt. "Pilen" lade jag dit för att visa stora entrén. (Jag tog bort den sedan.) Hoppas ni kan se eller åtminstone ana det lilla ingångshålet. I verkligheten väldigt tydligt och markant. Säkert är det en skogsmus som skaffat sig den här komfortabla bostaden. Märkligt kanske, men när jag går i skogen med kameran hängande runt halsen, tycks jag se lite mer än annars. Synsinnet tycks skärpas. Har ibland haft sällskap med en person som sysslat mycket med textil, och hon ser också motiv lite varstans, men inte samma som jag. Hon ser "mönster". En skogsbacke kan få henne att nästan falla i trance, på grund av trädens skuggspel. En annan vän förstår inte varför man över huvud taget ska fotografera. Man ska lagra i minnet. Inte låta sig störas av mekaniska mojänger. Så olika vi kan vara! Idag satt jag länge på en skön sten, i skugga. Såg på några skogsmyror, dom visade inget som helst intresse tillbaks. Det var fint. Även Kasper la sig till ro en stund, vilket är ovanligt ute i naturen. Han bara norpade ett par blåbär som råkade befinna sig inom nosräckhåll. Om jag tänkte något minns jag inte, jag tror att jag "bara var". En skön dag. En bara-vara-dag. Skulle städat. Struntade. Skulle diskat - gjorde det. Skulle lagat mat - det fick bli bara fil. Skulle skrivit en genomtänkt Dagslända - det blev bara den här... 23 juli -08
Inte heller klarar jag av några
djupsinnigheter, men har noterat att det bland bloggvänner används en och
annan starkvara. Som medicin, kantänka?
Själv nöjer jag mig med ett eller annat glas vin ibland, men för några år sedan gjorde jag likörer. Inte nödvändigtvis sötsliskiga, men roliga. Inspirerades av en bok jag fick – Sannas likörbok. Ser att den trycktes 1994, jisses vad tiden går!!! En riktigt inspirerande bok, jag recenserade den då. Så här skriver Sanna om älgörtslikör: ”Mörkvatten och trollsländor i sugande hemligmarker. Över mossens mjukhet står lukten som jag minns från barndomen. Älgörten doftar. Dess vita blommor och gröna blad klär in varje fuktig äng, varje vattendrag. Man kan göra välsmakande te på bladen och en likör som smakar något som man aldrig tidigare har smakat." Jag minns den likören – jag tyckte den var fantastisk god. Andra tyckte det nog inte, ville helst ha något med smultron eller jordgubb. Men nej, jag föredrar den annorlunda älgörten. Fräscha, relativt unga blad använde jag.
"Låt stå i två veckor, sila sedan ifrån. Karamellfärgen ger tillsammans med likörens egen brungula färg en vacker, dov nyans. Om man färgar med spenat måste den först förvällas innan grön vätska pressas ur bladen." Jag använde karamellfärg. Oj, helt plötsligt känner jag inspirationen återkomma! Älgört har jag längst ner på tomten. Och systembolag finns bredvid livsmedelsbutiken... Då, naturligtvis för många år sedan alltså, hände det sig att man i synnerhet på landsbygden brände sin egen sprit. Kan aldrig TÄNKA mig att det fortfarande förekommer... Skogsstjärna kallas/kallades resultatet i folkmun, som kanske en och annan känner till. Lite Skogsstjärna råkade hamna hos mig, i precis samma veva som jag fick Sannas likörbok. Ett sånt sammanträffande! Preskriberat! Hm - ser just att man tydligen kan göra något spännande även av t.ex. enbär. Låter inte heller så sliskigt! Men det har jag inte prövat. Men älgörten, den rekommenderas! 21 juli -08
Kryp - och ett misslyckande!
Undrar vad jag tänkt fota här? Jag tror att krypet
kröp på fönstret! Tycker att det hur som helst blev ett ganska så roligt
misslyckande :-) Det gäller att se det positiva även i ett misslyckande! :-) 18 juli -08
Värsta förseningen Strax före åtta kvällen före ringde en upprörd syster – är du HEMMA!!!??? Är du inte klok! Eller är du sjuk? Själv var jag bara ett stort frågetecken. Var ju ingetdera, dvs KLOK var jag ju, men inte sjuk. Och jag hade ju inte LOVAT att komma redan dagen innan. Efter en lång och talande tystnad konstaterade syrran att ”här är festen i full gång och vi undrade om du råkat ut för något på vägen. - Du ÄR nog faktiskt inte riktigt klok!!" Nu blev även jag tyst ett tag. Konstaterade sedan att "jag behöver nog nån timme för att vattna och flytta en del blommor och packa. Hinner knappast upp innan datumgränsen passerats, men ska försöka. Kommer gör jag i alla händelser, förhoppningsvis innan festen helt är över!" Gissa om jag snodde! 35 mil hade jag framför mig. Behövde också tanka. Det fick bli i Strängnäs. Inga fartkameror på den tiden, och inga poliser den här fredagskvällen/natten. Och tur var det! För övrigt fanns knappast några andra bilar heller ute på vägarna. Kände mig som om jag ägde natten! I Falun upptäckte jag att bensinmätaren inte fungerade – den slog i botten. För bara ca 20 mil sedan tankade jag ju fullt. Självklart struntade jag i mätaren och fortsatte en genväg genom nästan bara skog. Hade sex mil kvar. Mötte inte en enda bil. Någon minut på rätt sida om tolvslaget körde jag triumferande in bilen på syrrans gårdsplan – det var i och kring hennes stora loge festen pågick. Mat fanns kvar, lite av den goda bålen var sparad, och även av övrigt dryckjom fanns ett överflöd, av varierande kvalitet – det här var ju i Dalarna! Födelsedagsbarnen välkomnade mig varmt – var faktiskt rätt roade av sin virriga mosters bravad. Men syrran hade just gått och lagt sig. Lämnade en skriven välkomstlapp... .-.-.-.-.-. Dagen efter skulle jag flytta bilen, den startade inte. Såg en pytte-pytte-liten fläck under bensintanken. Mysko. Bogserades till närmsta mack/verkstad där man konstaterade en trasig packning till en slang. Tala om tur – jag hade alltså hunnit fram med på sin höjd en deciliter kvar i tanken! Men jag kom fram! Och på rätt dag – klockan hade inte riktigt hunnit bli tolv. Genomsnittshastigheten – den törs jag idag inte ens tänka på... Men släktens förseningsliga - den leder jag. Stort! PS. Här en bild av ett par uthus, bagarstuga och
lagård/loge, boningshuset är dolt bakom björkarna till höger. 17 juli -08
Temperamenten Jodå, visst känner jag det också så ibland. Inte alltför sällan heller! Men den här vännen är ett utmärkt motmedel – jag bara MÅSTE ju leta efter en positiv vinkel. Jag hittar den naturligtvis inte alltid, men lyckas ibland förvåna till och med mig själv :-) Känner mig då och då som djävulens advokat... De fyra grundtemperamenten – det melankoliska, flegmatiska, sangviniska och koleriska – förekommer knappast helt renodlade hos någon individ, men visst är de mer eller mindre förhärskande. Tur är väl det, för hur skulle världen annars se ut! Eller samvaron människor emellan, vare sig det gäller nära och kära, vänner, arbetskamrater osv. Mina barn har gått i waldorfskola, och där tillämpade åtminstone en av klasslärarna (och som jag tror de flesta) ett ovanligt system. I stället för att placera kolerikerna, dvs de ”högljudda och stökiga” eleverna utspridda placerades de tillsammans. Bredvid varandra, eller i samma grupp. Samma sak med de visserligen flitiga men långsamma flegmatikerna som inte gjorde mycket ”i onödan”. Hur det fungerade med lättsamma sangviniker och lätt nedstämda melankoliker separerade vet jag inte, men misstänker att de ”blandades” lite mer. Den här läraren gjorde det inte lätt för sig, och heller inte alltid för sina elever. Men nu, i vuxen ålder, både förstår och inser de hur mycket de har denne lärare att tacka för. Åtminstone de jag fortfarande har kontakt med. Kolerikerna konfronterades alltså dagligen och ganska våldsamt med sina egna mest utpräglade särdrag genom att möta dem i sina kamrater. Finurligt. Ledde både till självkännedom och insikter om nödvändigheten att hålla sig själv tillbaka ibland. För ingen orkar ständigt vara i angrepps-, kamp- och försvarsställning, ständigt högröd i ansiktet och beredd att alltid vara initiativtagare och kraftfull förkämpe för ... ja för vad då? Sig själv? De här eleverna uppfostrade varandra. Desto mer verksamt eftersom det skedde omedvetet. Blev situationen alltför våldsam fick man väl ordna till nån fysisk krävande aktivitet eller skicka ut dem att göra upp! Flegmatikerna å sin sida – en annan lärare berättade med viss förtjusning om en elev som efter att själv knappt ha sagt ett ord på månader mot slutet av terminen en dag reste sig upp och närmast skrek ”magistern, jag står inte ut, kan jag inte få byta plats!” Och så pekade han på sin granne – ”han är så TRÅKIG!!!” Ett ur lärarens synpunkt efterlängtat utbrott! Dags för nästa pedagogiska grepp. Som sagt, tur att vi som vuxna i allmänhet lyckats modifiera våra temperament. Annars skulle en samvaro mellan t ex två koleriker kännetecknas av ständig kraftfull kamp sinsemellan. Kolerikern är en resolut natur, en ledartyp, ger sig inte, är ständigt beredd att genomdriva åsikter och planer. En självklar medelpunkt i vilket sällskap som helst. Går inte att ignorera. Och två medelpunkter i ett förhållande - tja... De båda flegmatikerna däremot, de skulle ordna sig ett skönt liv, men ett tämligen händelsefattigt. Just inga överraskningar. Å andra sidan skulle det de verkligen företog sig vara ytterst både genomtänkt och väl förberett. Varje uppgift skulle genomföras samvetsgrant och konsekvent, om än inte med världens största entusiasm. Två sangviniker skulle ha riktigt roligt! Livliga, ständigt verksamma och beredda på trevligheter. Härliga sällskapsmänniskor. Älskar nya projekt, men är inte de mest uthålliga. Kan kanske på ålderns höst fråga sig – vad var det egentligen vi ville? Två renodlade melankoliker – vänliga och deltagande, men tillbakadragna och ofta undrande över ”varför dom, men inte vi?” Inte avundsjuka, bara vana vid att livet liksom inte är riktigt deras. Men alltid beredda att trösta varandra. Nu är det som sagt så, att renodlade temperament knappast finns. Samtidigt är de alla självklart nödvändiga, inget av dem är ”bättre”, inget är ”sämre”. Alla behövs. Utan den kraftfulle kolerikern skulle inte mycket nytt hända. Flegmatikern behövs för att träget och samvetsgrant genomföra det som påbörjats. Melankolikerns medkänsla och empatiska förmåga ger en mänskligare värld, och sangvinikerns flexibilitet och lättsamhet gör att vi alla orkar! Va - tycker någon att jag generaliserar? Kan jag väl aldrig tro! :-) Men jag vet av erfarenhet att en melankoliker och en koleriker har väldigt svårt att umgås och hålla sams, åtminstone så länge de är barn! För min del var det tur att mellanbarnet var en utpräglad sangviniker, medlaren, syskonet som fungerade utmärkt tillsammans med båda sina syskon. Men den koleriske sonen och den melankoliska dottern – båda minns de fortfarande de två dagar som de under sin hela barndom verkligen umgicks, var sams och HADE TREVLIGT ihop. Under flera timmar! Jag minns också dessa två tillfällen. Om någon vill, så kan jag berätta om dem. Slutsatsen – om det nu finns någon! –
är att två ALLTFÖR lika personer nog inte alltid leker bäst tillsammans!
Eller? 16 juli -08
Ett
urdjur? Hade tänkt skriva om temperament, en Skogsfru ställde ju frågor i min gästbok. Men är lite för trött i kväll, efter en lång dag och så Midsomer murders på det! En vådlig historia, som vanligt. Det får bli en bild i stället. Hittade den idag.
Ett stycke trä. En fixeringsbild, rentav. Ett urdjur, eller vad? Med en kotte till öga, inte ditlagd av fotografen. Horn i pannan. Och med en fångad fågel på väg mot ett hungrigt gap...? Kan ha levt här för tusen år sedan. Nej, för en miljon år sedan. En förstelnad ögonblicksbild? - Lätt att snöa in på det där med bilder när man har en ny kamera. Dags att göra Kasper sällskap, han har
redan somnat, trött efter en omväxlande dag. Vi har också hälsat på hos
ett födelsedagsbarn. - Hoppas nu på vackra drömmar för oss båda. Tex om
att vandra över vackra sommarängar... Så här vacker blir en betad äng. Önskar alla en god natt följd av en lika god dag! 15 juli -08
Mer och mer irriterad Det är därför mina Dagsländor ser annorlunda ut nu. Även loggan ska ”neutraliseras”, så fort jag får tid! Har hittat en alldeles grå slända... Fri att kopiera dessutom! Att vara bakgrund – för en del människor är det ett naturligt tillstånd. Andra klarar det inte alls, vill absolut alltid vara i fokus. Att klara bådadera är väl något att sträva efter? Att både våga träda fram, visa vem man är och stå för sina åsikter är lika nödvändigt som att vid andra tillfällen ge andra personer plats och utrymme. Kolerikern tar plats och tillåts göra det. Melankolikern håller sig gärna i bakgrunden, men har egentligen ytterst viktiga synpunkter. Två koleriker hamnar ofta i hetsiga diskussioner, två melankoliker i lågmälda samtal – förhoppningsvis inte alltför lågmälda. Vad nu det här har att göra med bakgrunden på den här sidan... Att den är väldigt melankolisk, kanske? Bokstavligen intill utplåning! Så här får ni en koleriskt röd tomat att vila ögonen på! Det är en körsbärstomat som växer i en stor svart hink i mitt inglasade uterum. Jättegod är den! Söt och riktigt tomatig! Ska ta frön.
13 juli -08
11 juli -08
Bildkaos!! Bilder på min hemsida var inte så vanliga innan jag äntligen fick bredband, nu i våras. För en stund sedan "snubblade" jag över bilder från den där branden förra vintern, som jag ju hade en nästan ofattbar tur med. Om du inte hade hittat min sida och mina dagsländor då, så kan du läsa här (texten "Jag har kvar mitt hem" ligger längst ner på sidan). Tvekar lite inför den här bilden, för
det ser så trist ut! Men så här såg det alltså ut. Hur kunde jag placera
kopparformarna så där!!?? Det lilla gröna rummet är ett gästrum. Bokstavligen en hårsmån från en
riktigt rejäl brand! Ganska otäckt. Väggen riven, dags att tänka nytt...
... och då blev det så här. Gäster får
sova i "kontorssängen", vare sig de vill eller inte! Extramadrasser finns
också. Kaminrummet blev större och ljusare, och mycket trivsammare! Inget
ont som inte har något gott med sig, en devis som gäller även här. I
förgrunden syns Kaspers svans. Jag tycker som synes mycket om vitt!
:-) :-) Håhåjaja, att ägna sig åt bildsortering är minst lika tidsödande som att gå igenom byrålådor och gamla papper! Det blir nog ingen sortering av i kväll heller! Fixade till det här i stället... 10 juli -08
Mest natur
Vad i allsin dar har nu alla de här
bilderna att göra med ett barnbarns bröllop? Inte mycket,
egentligen. Bara att de togs samma dag! Och att de också är vackra.
Naturen är fantastisk, den mänskliga i sina bästa stunder, och naturen
egentligen alltid. Även efter själv blomningen. Här min klematis som
blommat över! Inte så många tankar nedskrivna idag. Men en önskan till avslut - oh, om jag ändå kunde åldras lika vackert som min klematis! Men det enda som stämmer är dessvärre hårfärgen. För något år sedan slutade jag färga - och nu är håret verkligen vitt! Jag trodde nog det men kunde inte vara säker efter ett halvt livs manipulerande. Och tänk, helt plötsligt har jag fått höra "vilket vackert hår du har!" :-) 6 juli -08
Värst - att
vara ung och sjuk? Själv är jag ”bara gammal”, dvs pensionär. Så jag ska väl inte klaga, trots att jag tillhör den tärande grupp som inte åtnjuter ”jobbavdrag”. Jag börjar inse att jag kanske rentav är privilegierad. - Sämsta sitsen i dagens samhälle, det har förmodligen den som är sjuk i ”arbetsför ålder”. Senaste dagarnas debatt berör. Ni kan inte ha undgått den. Det säger mycket om ett samhälle, det sätt som de svagaste och mest utsatta behandlas på. Tala om "utanförskap"!! För övrigt – i dag ska jag lyssna på Sommar, något som hittills inte blivit av. Fredrik Skavland är värd, och hans norska talkshow minns jag med glädje. Hans sätt att lyfta sina gäster var härligt. Lek och allvar i skön förening. En trevlig man – och så talar han ju norska! :-) (Hoppas hans musikval är sådant att det åtminstone inte stör!) 4 juli -08
En flaska till blev det, men den har jag gett bort. Synd att min fläder nu är överblommad. Jag skulle ha tagit hand om många fler blommor! Och så börjar jag undra - hur i all världen ska jag lyckas sortera och hålla ordning på alla bilder jag nu tar? Nackdelen med att ha en kamera som jag GILLAR! Till hösten får jag väl försöka klura ut nåt sätt. Men nu är det sommar, och den gäller det att ta vara på! Sommar, sol, blåklockor ... nyponrosor, smultron, blåbär ... nattviol, rödklöver, tistel... Tisteln hör till sommaren och livet den också! 3 juli -08
Min engelska
blodhund... Att jag avbröt vår gemensamma tillvaro efter bara några få månader var inte hennes fel naturligtvis, hon var en rar, go och alltigenom vänlig hund. MEN hon var stark, självständig och DREGLANDE! Och GNAGANDE. Bådadera så till den milda grad att det blev väldigt svårt att fortsätta att ha henne med på jobbet. Denna stora och vänliga och självständiga valp hälsade ytterst vänskapligt på besökande - kan tala om att dessa i allmänhet INTE gillade dreglet de fick på sina kläder! Grindar sattes upp för att hålla henne på plats, men de var av trä och gnagdes följaktligen sönder i ett nafs!. Borde varit av järn. Mitt skrivbord, diverse pärmar osv visade också tydliga spår. Detta trots att hon fick vistas utomhus flera timmar dagligen under lek och ras. Kontoret var beläget vid en trädgårds- och lantbruksskola. När tre-åriga barnbarnet knappt längre vågade hälsa på hos sin mormor för att han flera gånger blivit nersprungen av vänliga Frida, och när jag själv blivit omkulldragen ett par gånger, sista gången med en kraftig stukning som följd, då var det dags att inse: Frida var bara alltför mycket för mig. Och jag var inte rätt matte för henne. Vad som slutgiltigt fick mig att efter fyra månader ge upp och lämna henne tillbaks till kenneln var min alltför sena insikt om hur mycket en blodhund dreglar. Jag läste på nätet att man måste vara beredd på att dregel hamnar både på möbler och väggar när hunden skakar på huvudet. Och jag förstod varför hundarna på kenneln bara fick vistas i hall och kök, och varför grinden till övriga huset var både stor och hög och av järn! Min hund och jag måste få vistas i samma rum! Så det blev i stället en collie, Klara, som sent omsider fick en egen avdelning på min hemsida. Varför jag valde Frida? Tänkte kanske att när jag såg mig själv i spegeln kunde jag konstatera att SÅ rynkig och melankoliskt ledsen skulle jag förhoppningsvis väl aldrig själv komma att se ut? Var troligen i nån sorts kris... Jag föll helt enkelt för ett som jag då tyckte kolossalt charmigt utseende!! Och att hon skulle bli stor och kraftig gillade jag också. Pappan vägde 65 kilo.
Hallbyråns lådor finns fortfarande kvar som minne av en hund som jag trots allt grät floder över när jag lämnade henne. Oj, så nära det var att jag efter en färd över halva Sverige (finns inte så många uppfödare) ångrade mig och tog henne tillbaks med hem för ännu ett försök. Men i stället fick jag underbara Klara och nu har jag min härlige lille Kasper! Och jag tror att Frida kom till ett hem där hennes trots allt många förtjänster kom mer till sin rätt. Och allra värsta gnagperioden var förmodligen över. 1 juli 08
Utmanande egenheter? Här följer meddelandet jag fått från ”Medresenärskan” , hon som utmanat mig:
Jag antar alltså ut- eller uppmaningen, hur man nu ska se
det, så här följer mina utvalda egenheter: Jag utmanar Margus (läser din blogg Margus, även om jag inte kommenterat), Sigge svamphund (Sigge eller matte, varsågod och välj själva) och Elisabet (du har en underbar blogg, så snart jag kommit lite mer i ordning ska jag länka bl.a. till dig) 30 juni -08
En del straffar gud me´samma, tänkte jag när jag farit iväg, för efter bara ett par kilometer förbyttes som genom ett trollslag det strålande solskenet och den blå himlen mot störtregn och svartgrå skyar. Och jag som lämnat hela glasväggen till mitt lilla ”greenroom” öppen! Det är absolut inte byggt för att tåla regn och ett vattensjukt golv!! Att vända kändes redan för sent. Och jag måste ju hinna innan postlådan tömdes. På vägen passerar jag ett köpcentrum med Coop Forum, ICA Maxi, Systembolag, Expert, Kappahl, Dressman osv. Stannade på hemvägen, tyckte att jag måste kombinera den onödiga resan med något vettigt. Letar man ekologiska varor är Coop oslagbar (frånsett vissa specialaffärer förstås), dessutom var de pionjärer inom dagligvaruhandeln. Tur att jag hade paraply i bilen, för det störtregnade där också. Den pläd jag tänkt köpa (de två som jag inhandlade för ett par veckor sedan borde varit tre) fanns inte längre i sortimentet. Otur igen. Och ingen pesiljerot! Dessutom ännu en bekymrad tanke på mitt för tillfället icke inglasade rum. Jo, jag kände mig ganska straffad för fredagens postförsummelse. Tänkte trösta mig med en chokladkaka.
Men synen här nedan fick mig att ändra mig. Det var bara FÖÖÖÖR mycket!
(Jo, jag hade nya kameran med.) Avståendet bör ha renderat mig en eller
annan pluspoäng... När jag backade ut bilen hade jag stenkoll åt alla håll utom ett. En man som handlat byggvaror klarade både sig och brädorna med en hårsmån. Liksom min bil... – Såg det som en påminnelse. Höll på att bli påkörd två gånger under utfärden från parkeringsplatsen av ginande (eller heter det genande) idioter (ursäkta, tar tillbaks ”idioter” om jag måste), men klarade oss alla genom att tvärnita. Plus eller minus åt mig? Jag svor tyvärr en del inombords. Under hemfärden handlade de flesta milen om att försöka undvika vattenplaning. Stora pölar på de sista kilometrarna grusväg stänkte ner min bil rejält. Modet sjönk när jag tänkte på mitt lilla greenroom. Men – som genom trolleri – något hundratal meter hemifrån blev vägen torr! Inte en enda droppe hade fallit på min altan, och mitt greenroom var lika torrt som vägen! Jag börjar tro att jag trots allt är förlåten! :-) 29 juni -08 på kvällen
Liten
spretande morgonfundering Alltså – allt är inte guld som glimmar. Lika sant är att guldet självt inte alltid glimmar. Det krävs förresten åtskillig bearbetning av det råmaterial som tas upp ur jordens innandömen, innan det visar sin rätta potential. Samma med oss människor. Jag menar att vi föds som råmaterial, enligt min mening med individuella möjlighetsbagage. Jag undrar ofta varför ”alla” frågar sig vad som händer dem efter döden, men så få vad som hänt dem före födelsen. Dem och dem förresten – jag menar förstås ”oss”. Jag tror dessutom helt och fullt att det där möjlighetsbagaget är helt beroende på just vad som hänt oss före födelsen in i detta liv. Alltså redan före konceptionen. Vad vi sedan gör av alla våra både möjligheter och omöjligheter – ja, det är en helt annan fråga. Kanske svaret rentav utgör grunden för ”nästa födelse”? Hur många karat får vi med oss då? Undrar om inte det VI ser som död ses som en födelse, ur en annan aspekt? Sådana här tankar kan man ha. Kanske förändrar de i praktiken ingenting i det privata livet, vi gör väl alla så gott vi kan efter de förutsättningar vi har? Men jag tror att de betyder något för själva livsinställningen, för vår "botten". Och nu, nu måste jag åtgärda en försummelse. Fara iväg tre mil till en postlåda med söndagstömning för att hinna få ett utlovat brev postat så att det når mottagaren i morgon måndag! Så onödigt! Jag HADE kunnat posta det i fredags, i en postlåda på gångavstånd. Och sparat lite både negativ miljöpåverkan och bensinpengar. Sänker min personliga karathalt är vad jag gör just nu! Bör kompenseras på nåt sätt! 29 juni -08 på förmiddagen
En
riktigt vacker kyrka
Detsamma måste väl sägas om utsikten!
Gudstjänster brukar jag aldrig bevista, men tittar gärna in i olika kyrkor under icke-gudstjänst-tid. Det är något med stämningen och atmosfären. Faktum är att den kan kännas minst lika starkt och vackert i en landsortskyrka i Sverige som i S:t Peterskyrkan i Rom! Tycker jag. NÅGONTING är det uppenbarligen, som "sitter i väggarna". 26 juni-08
Midsommar i Dalom
Här gäller det att ta i... :-)
Den påhejande masen är inte ilsken, han bara kämpar
hårt för att få alla åskådare att ljudligt "hjälpa till" att få stången på
plats. JJAAIIIOOOOjjjAAA!
Och visst lyckades vi :-) Fortfarande finns "Siljanslax" kvar i många frysar, inklusive syrrans. Tidigare i år råkade en kolossal massa ton lax slippa ut från en laxodling. Trist för ägaren förstås, men rena folkfesten för alla andra. Gissa om det fiskades lax för glatta livet! Och gissa om den smakade gott i midsomras! I stället för att skriva mer ska jag visa en bild som handlar om att vänta på bättre tider! För är man snöskoter kan man inte gärna vara nöjd så här års!
Kasper hade förstås också några riktigt trevliga dagar - men det berättar han själv, med egna bilder! 23 juni -08
|
