|
ARKIV 3 |
| En sån knepig kamera! - Ljusnande framtid? - Ujujuj... - Bokstavlig odlingsbädd - Jädrans granrötter - Nattlig slända - Tandagnisslan Vad gör man? - Eko-eko... - Kunna och vilja - En sån början - Nödvändig tillväxt? - Det går fort nu! - Bara att hoppas, och så lite mer om myror - Balans, kris, försoning - Viktiga träffar - Det finns iaf myror - Vår! - Inget särskilt - Jag har kvar mitt hem
Oj, en sån
knepig kamera! Hur som helst så har jag övat mig i timmar, och här hjälper Kasper en spinnande Petrus med kvällens öronvård.
Men finliret får vänta ett tag. Enligt handboken ska jag ha alla möjligheter som finns, men nog är den här kameran väldigt olik min gamla hederliga analoga! Fast med tiden så kanske... Den här bilden finns förstås på Kaspers sida, men jag norpade den hit också :-) Svalt väder, åskan har knallat och elkontakten till datorn drogs ur fortare än kvickt! För några dagar sedan för varmt, nu för kyligt! Visst, jag är en sån typisk kverulanta! Bara gnäller över vädret... Mera gnäll - mitt skrivbord ser ut som om en bomb slagit ner. Fick häromdagen för mig att jag skulle försöka städa upp bland alla högar - hann inte längre än till att ställa till det ännu värre. Undrar var jag ska röra till i morgon? Kanske i en av mina bodar, det brukar vara ett säkert sätt att få mig att deppa ihop! (Nu är jag visst väldigt trött!) Eller också ska jag ta en dust med kameran igen.
Eller hitta någon att umgås med! Fundera över hur jag ska göra med
midsommar. Kollision på gång. Försöka lösa något världsproblem - det finns
ju en del att välja på. 14 juni -08
Det är så lätt att fastna i negativism. Vi gjorde det – nästan! Jag talar om en av de ”viktiga träffar” jag tidigare nämnt. Vad som räddade vårt samtal från haveri var konstaterandet ”för att fokusera på lösningar måste man väl ändå först ha identifierat problemen”. Ett exempel: B. läser som bäst en riktigt intressant bok av Dick Harrison om slaveriets utveckling i historien. Slaveri har alltid funnits, även om det sett olika ut under olika tider och i olika kulturer. Men numera är ju den hanteringen avskaffad i princip överallt. I exempelvis USA sedan 1863. Protester! Slaveri förekommer minsann fortfarande, även i vårt land. Papperslösa som utnyttjas stenhårt är i praktiken livegna. Trafficking är ett annat fenomen. Barnarbete... Men det är skillnad. Tidigare var både slaveri och barnarbete accepterat och lagligt, en självklarhet. I våra dagar är det brottsligt. Problemen är alltså identifierade och därmed möjliga att motarbeta och straffbelägga. Vi HAR gått framåt! Okej då - men ense blev vi inte. Inte alla trodde på en ljusnande framtid för mänskligheten, även om vi väl alla hoppades. Vi talade om ”tid” också, men till det återkommer jag. En fin och givande dag har jag
upplevt, i en fantastiskt miljö. Rent sagoaktig! Slingrande
stigar och oväntade trappor och små hörn i en skogsbacke med jag tror fem
små hus i olika nivåer. Ett par-tre i storlek Friggebodar, en fristående
oerhört vacker studio som också fungerat som ett mindre galleri och ännu
ett litet bostadshus med bastu. Sovloft här och var, tydligen övernattar
gäster då och då. Husen målade i skira färger alltifrån blekt rosa till
ljust turkos och lika ljust blått. Keramik- och glaskonst placerad här och
var bland träd, husknutar, små matplatser och flera insmugna trädäck.
Naturligtvis är hus och dörrar dekorerade, ibland med sköna blomformer,
ibland med vackra föremål. Sådana finns överallt. Låter kanske överlastat,
men det är det inte alls. Allt utstrålar en sådan harmoni och ett
sådant rofyllt lugn att allas våra själar bara njöt, om ni förstår hur jag
menar. Under någon halvtimme strövade vi runt, oftast var och en för sig.
Vilade på olika platser, lät tankar komma och gå. Mediterade. Delgav sedan
varandra vad vi upplevt. Känns lite konstigt att nu tala om mitt eget blygsamma projekt, men faktum är att jag hittade mitt löjtnantshjärta. Jag fann också ytterligare en säck jord, och en rhododendron! Jag har talat väl med både hjärta och rhododendron, så nu hoppas jag att de ska trivas och visa upp sig i full prakt nästa år! Att torv och mark och växter ska finna varandra i harmoni. Hos mig har växtvärldens små väsen verkligen mycket att göra, men jag tror att de gärna vill lyckas! Nya planteringen från andra hållet. Gott om stubbar här... Men snart är de dolda av kaprifol och rhododendron. Hoppas jag.
9 juni -08
Ujujuj...
”Färska” torvblock ser inte roliga ut. Men snart mörknar dom, spricker lite, växer liksom ihop och blir mossbevuxna – hoppas jag. Och överväxta av bland annat Lysimachia nummularia. Läser just att den kan bli ett svårutrotat ogräs, men det köper jag! Jag behöver tålig marktäckare upp mot berget, och ut i gräset får den sprida sig hur mycket den vill. Som sagt, rabatten ser inte mycket ut för världen nu, och inte kan man väl ana att den hittills tillförts 21 säckar jord, Kravmärkt och naturgödslad. Men den tar sig som sagt med tiden. Förresten tänker jag så lite plocksalladsfrön i tomrummen, och kanske också lite dill! Dessutom måste jag tydligen ha rabattvernissage i morgon, har jag förstått. Måste placera ett odlingsfat med margueriter på stubben. Här syns några än så länge pyttesmå
lavendelplantor i bakgrunden. Världen har alltså fått klara sig utan mig i dag också. Har inte tänkt en enda världsförbättrande tanke, tror jag. För varmt. Petrus kom stolt för att presentera mig en nytagen och död ekorre! Jag rös och jagade iväg honom. Strax efter kom han tillbaks, utan det där sällskapet. MEN efter ytterligare en stund hörde jag något konstigt inifrån huset – och där låg Maxi och käkade på den! Han hade förstås först norpat den från Petrus och sedan burit in den via altanen. Skrikande matte jagande iväg kattuschling fick förmodligen en eller annan granne att undra om jag höll på att bli ihjälslagen av någon, alternativt själv hade mord i sinnet. Lite makabert, men här har ni bild på en kvarlämnad svans. Förbaskade katter, men så är ju deras natur.
När jag ser de här bilderna återkommer verkligen längtan efter en både bättre och mer flexibel kamera... Fast att just svansen är lite oskarp är nog bara bra. 8 juni -08
Bokstavlig odlingsbädd Upptäckte förstås att det behövdes någon form av kant som avgränsar min nya odlingsplätt. Tänkte på ett flätat lågt pilstaket, men pil fanns inte att köpa nånstans. Jag letade upp gamla gröna plastavgränsare och satte med friskt mod igång. Formade och klippte till, öste på en del jord och upptäckte förstås att det såg fruktansvärt fult ut. Förstår precis varför de där gröna kantavskiljarna aldrig kom till användning. Att bygga en liten stenmur kräver mer kraft än jag har, men så fick jag en snilleblixt – torvblock! Tänkt och gjort, kom glad i hågen hem med bilen fylld av block och ytterligare några säckar jord. Slet bort plastremsorna och började om från början. Torvblocken kommer förhoppningsvis att åldras vackert. Måtte de snabba sig! Att forma till dem krävde sin kedjesåg.
Att få bort allt gräs och alla granrötter bara inte går. Markväv som underlag hindrar gammat ogräs från att växa upp, men hindrar samtidigt växter att skicka sina rötter tillräckligt långt ner. Så nu bäddar jag med rena lakan åt min jord! Två stycken går det åt! Bokstavligen underlakan. Jag räknar med att de efter att ha fyllt sin hindrande uppgift snällt förmultnar inom ett år eller två. Men nog kikar förbipasserande lite undrande på mitt egendomliga odlande. Jag ger ”odlingsbädd” ett ansikte. :-)
En annan sak även jag undrar över är varför jag tar itu med det här just nu, när det är 28, 29 och 30 grader varmt! En sak är tämligen uppenbar – det finns smartare människor än jag! Men i veckan som kommer har jag ju annat för mig! I morgon, dvs det har visst redan hunnit bli i dag, måste jag som synes inhandla ytterligare jord. 7 juni -08
Jädrans granrötter... Ett projekt har jag startat. Här får ni se utgångsläget – så här kan jag ju inte ha det!
Efter många timmars tampande med
diverse ogräs och vanligt Hittills har jag lyckats både bryta av skaftet på en grävspade och förstöra en sekatör på jordiga granrötter. Av mina storslagna planer kommer det nog att bli en tumme! I morgon bitti ska jag ta mig en ny funderare. Jag ska iaf fara iväg och inhandla sommarblommor till några urnor, och några säckar jord. För även den där tummen kräver en eller annan säck. Och så behöver jag några marktäckare. Tror jag ska plantera en kaprifol som får välla över och dölja stubben. Fantisera och hoppas kan man ju. Min allra flitigaste sommargranne följer
med. Hon, den vänliga med gröna fingrar som älskar att arbeta med sin
tomt. Skönt förstås för alla som jobbar att
få en ledig dag, men i gengäld rök ju annandag pingst. Oh, ett så vackert land vi bor i! 5 juni -08
Nattlig slända Det finns rättvisemärkta produkter i handeln. Varför är det så få som anser sig ha råd att köpa dem. Och varför fortsätter så många att köpa kött från djur som matats med en mängd sojabaserat kraftfoder? Osv. På näringslivsnivå – varför flyttar så många bolag verksamheterna till lågprisländer, där arbetarna får slava hårt för sorgligt låga löner som inte på långa vägar räcker till det som VI betraktar som livets nödtorft? Varför måste företagens lönsamhet alltid vara på topp? Varför tävlar regeringar i väst inte om vem som gör MEST för en rättvis fördelning av världens resurser? Varför försöker praktiskt taget varenda land, inklusive Sverige, att i första hand tycka att ANDRA ska göra mer? Å andra sidan – svensken är ganska bra på att ge bistånd. Välgörenhet. Och företag utomlands försöker att i varje fall inte dumpa löner i respektive land. Regeringar ger bistånd, ofta visserligen i utbyte mot betalda företagstjänster, men dock... Innerst inne har vi nog den kollektivt gnagande känslan av att det liv vi lever inte är rätt. Att vi fått mer än vad som rätteligen borde tillfallit oss. Ingen behaglig känsla, och naturligtvis försöker vi döva den. Alltså betalar vi oss fria, åtminstone lite grann. Det är så mycket enklare och lugnar samvetet lite grann. Gäller både enskilda personer, företag och regeringar. FN-mötet i Rom om matkrisen i världen borde få alla, både enskilda och regeringar att tänka till. Det vi inte gör frivilligt kommer småningom verkligheten att tvinga oss till. Då blir det inte lätt! Nu gör jag en tankeflykt igen. Lätt gjort under en sen timme när jag förmodligen borde sova. Jag tänker på att vi också kan läsa om hundratals miljarder dollar som satsas på rymdforskning. Vi satsar även i Sverige. Vad är egentligen detta? Till vad gagn för mänskligheten? Har vi verkligen någon nytta av att veta om det en gång funnits vatten på Mars? Hjälper det oss att leva vettigt och NU ta hand om vår egen jord och dess befolkning? Och varför behöver mänskligheten en rymdbas på månen? Att ställa rymdforskning mot världssvält – kan det vara vettigt? Ja, varför inte? Eller är även detta ett försök att slippa tulla alltför mycket på den personliga bekvämligheten? 3 juni -08
Tandagnisslan Hinner förmodligen inte bli hel i munnen före midsommar. Får fortsätta att le snett och helst inte skratta. Och hålla tummar för att jag nu fått ett penicillin som jag tål! Men – jag har ingen värk. Det går att göra något åt mig. Alltså klagar jag inte ”på riktigt”. Mest bara konstaterar, om än lite surt. En kort promenad med Kasper till lilla sjön fick mig att må ganska bra igen. Underbart att se honom umgås med vattnet på sitt härligt vildsinta sätt (bilder under ”Kasper har ordet”.) Bäst att passa på nu vid favoritstället, för egentligen får han ju inte vara där! Men än syns inga tvåbenta badare till, och skylten ser vi bara inte.
Ett kameraöga kan ju inte räknas! :-) Undrar förresten hur man tänker sig att katter ska hållas borta? Å andra sidan – säg mig den katt som frivilligt uppsöker en badplats! Och Kasper är en fena på att hitta nya bra badställen. Funderar på att sätta upp några lappar ”Tvåbenta tillåtna endast i fyrbent sällskap”. I går hörde jag Filip låta lite märkligt ute på tomten, och såg honom stirra upp i en stor hassel. Nästan helt gömd i bladverket satt en ekorre! Blickstilla. Filip började klättra, men jag lyckades skrämma ner honom. Hur det sedan gick vet jag inte, från den hasseln kunde den stackars korren säkert inte ta sig utan att nudda marken. Men någon ytterligare svans har inte Kasper hittat, så kanske lyckades den undgå jägare Filip. Å andra sidan undrar jag vad det var för äckliga rester som någon – förmodligen Maxi – släpat in på mattan idag. Sommarvarmt och vackert väder kräver öppna dörrar. Härligt i och för sig, men det finns visst inget gott som inte har något ont med sig, eller hur det nu var... Klagan igen – inte då! Fortfarande bara ett konstaterande, hoppas jag. :-) 1 juni -08
Försöker intervenera? Skrämma? Varna? Deppa ihop själv? – Varken det ena eller andra bidrar till en positiv utveckling, fruktar jag. Utifrån egen erfarenhet vet jag att vissa steg i livet bara måste tas. Valmöjligheter saknas! De kan verka huvud- och ibland också hjärtlösa, och följderna visar sig vara oförutsedda. Åtminstone delvis. Ändå var det precis så som livet måste te sig. I backspegeln kan man skönja både mening och mönster. Och vem har sagt att livet alltid ska vara enkelt? Ingen, såvitt jag vet! Ett liv innehåller så mycket. Enligt mitt förmenande är det omöjligt att förstå utan ett både längre och större perspektiv än det mellan födelse och död. Begreppet ”karma” är för mig en realitet. Minns inte om jag nämnt det någon annanstans på min hemsida – om inte så ska jag göra det. Förr eller senare... Men tillbaks till det jag just nu ser håller på att hända en mig närstående person. Jag tror att jag väljer ännu ett annat förhållningssätt – jag ber om och hoppas på ett ”mirakel”, dvs en lyckligare utgång än man vid en första anblick kan förvänta! Och tänk – tänk om det är så det blir! Oh, så jag hoppas! 25 maj-08
Jag känner inte till sagesmannens/forskarens bakgrund, inte heller varifrån hans forskningsanslag kommer. Men än sak är säker – insatt i den forskning som finns om ekologisk och biodynamisk odling, det är han INTE! För det kan väl inte vara så illa att han helt enkelt väljer att blunda? Markens bördighet blir INTE lägre vid ekologisk odling. Tvärtom, ett rätt bedrivet kretsloppsjordbruk bygger successivt UPP bördigheten, den naturliga bördigheten. Klimatpåverkan blir också mindre, eftersom det varken krävs energislukande (vid tillverkningen) konstgödsel eller giftbesprutning! På ett ekologiskt lantbruk äter förresten korna det de är ämnade för att äta, nämligen gräs och hö. Och ensilage. Inget kraftfoder i form av sojaprotein som produceras med konstgödsel långt borta i andra världsdelar. Soja som den fattiga världens svältande befolkning så väl skulle behöva själva, men som de nu mer eller mindre tvingas att med konstgödsel driva fram till föda åt i-världens kossor ... Usch!! Och i Sverige, herregud, här finns en
hel hoper jordbruk som drivits ekologiskt i många decennier, med bra
avkastning och minst lika god lönsamhet som vilken konventionellt driven
gård som helst! De finns ju där, som levande bevis! 21 maj-08
Vad jag menade var förstås ”varför vill jag inte det positiva jag verkligen kan?” Jag skulle kunna köpa ännu mer ekologiskt, även om det krävde större insats. Inte ekonomiskt, utan framförallt tids- och planeringsmässigt. Jag skulle kunna ta mig direkt till en ekologisk odlare och handla för flera veckor i taget. Då skulle jag förmodligen inte ens behöva köra fler mil än jag gör nu. Jag skulle förmodligen kunna skänka mer till välgörenhet. Jag kunde vara mer social, kunde ta längre promenader med Kasper, använda kläder längre, sänka innetemperaturen ännu någon grad osv osv. Men av någon anledning - bekvämlighet förmodligen - så vill jag inte! Jag till och med fuskar ibland när det gäller soporna! Inte särskilt mycket, men dock...! Å andra sidan det är ju tur att jag inte vill allt jag kan!! Gäller naturligtvis oss alla. Tänk så vi skulle kunna skada varandra! Med ord, med handlingar. Jag ogillar någon – naturligtvis skulle jag till och med kunna slå ihjäl vederbörande! Åtminstone teoretiskt, i praktiken kan jag inte ha ihjäl större djur än flugor. Jag stjäl inte, och jag ljuger i princip bara vitt. Men jag KUNDE både stjäla, ljuga och förtala! Med andra ord – jag är tacksam över att inte vilja allt jag kan. Frågan blir förstås VAD det är som hindrar det där logiskt möjliga från att övergå i handling. Samvete kanske? I varje fall är det absolut inte enbart något inlärt, det är också något som är inbyggt i den mänskliga naturen. Det hävdar jag absolut, även om jag inser att detta något i extrema situationer sätts ut spel. Kalla det vad man vill, men något med känslor att göra har det som hindrar oss. Inte ens terroristen skulle förmodligen slå ihjäl sin egen son, även om denne bytt sida. Någon sorts spärr har vi alla. Såg igår ett program om Eichmann (på Axcess TV) och det påminde mig bl.a. om ett besök i Dachau för flera decennier sedan, och om mina känslor då. Hur var koncentrationslägren möjliga då? Hur är tortyr möjlig idag? Den genuina ondskan – hur kan den ta människor i besittning? För ondskan är ond, även om den är en mästare på att förklä sig. Tortyr för sanning, terror för ”hundra oskulder i himlen” osv osv. Ojojoj, det här inlägget drog iväg åt ett helt annat håll än jag tänk mig. Undrar om fingrar och tangentbord tillsammans för en sorts eget liv? I så fall är det nog dags för en åtminstone tillfällig separation! 19 maj -08
En sån början… Han har bett om ursäkt nu, och skyller på sin bank. Även om det är till hans plusgirokonto jag betalat för nästan tre månader sedan… Nåja, jag teg och lät udda vara jämt, jag menar, en tandläkare har ju alla möjligheter att ge igen. Fast han ÄR i grunden en vänlig själ även om han gör mig ruskigt illa. Men han brukar avsluta med en tröstande kram. Så dags då :-) Om en vecka är det dags igen, antar att jag som vanligt tvingas tala om för honom att han är den obehagligaste människa jag känner! Innan jag småsmälter vid kramen. I övrigt har dagen medfört fika hos en god vän någon mil bort. Men mest har jag suttit inomhus och betraktat det gråregniga och kalla vädret, och förundrat beundrat ”sommargrannen mitt över vägen” som trotsat vädrets makter och ägnat sig åt trädgårdsarbete. Jag borde också… Men så här i sena kvällen när kaminvärmen sprider sig, en hop levande ljus lyser upp min tillvaro och min nya dator och mitt likaledes nya bredband gör tillvaron ytterligare trivsam, då känns det mesta okej. Så länge jag inte hör eller ser någon nyhetsutsändning, förstås. För när jag gör det så känns min klagan över tandläkare och några regniga och förhållandevis kalla dagar väldigt ynklig. Varför äger jag inte ett trollspö? Eller är en god fe? Varför kan jag inte allt jag vill? Oändligt mycket viktigare – varför vill varken jag eller de flesta andra människor det vi faktiskt kan? 16 maj
Nödvändig tillväxt? Är ständig tillväxt verkligen nödvändig för ett samhälles fortbestånd? Är den ens möjlig? Växande konsumtion, mer arbete som genererar mer pengar till ytterligare konsumtion – så ser idealet ut idag. Men tanken att all världens människor skulle skaffa sig möjlighet att anamma västvärldens livsmönster – naturligtvis VET vi att det inte är möjligt. Innan dess skulle jorden kollapsat. Som äldre har man hunnit samla på sig så mycket prylar att det egentligen ligger närmare till hands att ge ifrån sig än att skaffa nytt - även om en och annan av oss ansåg sig behöva en ny soffa :-) Bland annat jag… Men med överdrag och överkast kan säkert gamla trotjänare göra tjänst ännu ett bra tag. Med andra ord – vi hade upptäckt att det går utmärkt att leva på ett sätt som många nog behöver lära sig. Vår tids dubbla budskap håller inte. Det går inte att ständigt öka konsumtionen och samtidigt minska människans negativa miljöpåverkan. Dessutom, som någon sade, ”jag vill inte betraktas som framförallt ´konsument´, vill inte att mitt värde som samhällsmedborgare och person beror på hur mycket pengar jag ger ut! Vi lever i ett konsumtionssamhälle, visst, men jag VILL inte konsumera mer än jag verkligen behöver och därmed betraktas som ´utan värde´! ” Måste vi fortsätta att rusa fram mot
kollaps? Ja, trodde någon, dessvärre ligger det i den mänskliga naturen
att jämföra, att vilja klättra, skaffa sig alltfler förmåner och fördelar.
Njae, andra såg mer hoppfullt på förutsättningarna. Upptäckte positiva
tecken och alternativ. Sant förstås att sådana finns, och visst hittar man en viss idealism
här och var, men räcker det? Föresten – vem lyssnar väl idag på de äldre? Se på politikerna – se på regeringens sammansättning, se på regeringsmedlemmarnas ålder. Den som levt många år har erfarenheter och perspektiv – varför tas inte sådant tillvara? Även här gick åsikterna delvis isär. För visst finns även yngre som gärna lyssnar... Min egen reflexion var att dagens åldersfixering överhuvudtaget är av ondo. Jag menar också att i sammanhang där ålder är ointressant, där kan genomtänkta alternativ och nytänkande baserat på erfarenhet, perspektiv och TID för eftertanke faktiskt få gehör. Och så kom jag att tänka på något – det FINNS ju ett medium där ålder inte alls är avgörande, där den inte ens behöver nämnas. Ett nytt och modernt alternativ. Webben! Bloggandet! Oh ja! Uppenbarligen fick bloggosfären den här dagen flera nya medlemmar, insiktsfulla och intressanta. Endera dagen dyker de upp på webben! 13 maj -08 Litet PS. Apropå värdering - PRO (Pensionärernas riksorganisation) påvisar att löneutvecklingen för yrkesaktiva sedan 1990-talet reellt varit 40 procent, medan motsvarande utveckling för en person med inkomstgrundad pension är 1 promille! Säger en hel del... PPS: Ett fantastiskt ytterligare plus denna dag var det hem vi vistades i. Ett bokstavligen sagolikt välanpassat hus på en hektarstor tomt. En tomt som har precis allt. Park, naturliga partier, klippor, ett stycke Sörmland från sin allra vackraste sida. Och det vill inte säga lite! Sjötomt naturligtvis, delvis en udde med sjöutsikt i tre väderstreck.
Det går fort nu! Allt fler växter flyttar från ”gröna rummet” ut på altanen, för att ge plats för nytt. Plantorna med de småningom fantastiskt goda tomaterna har flyttats från krukor till hinkar, hoppas de ska trivas i mitt gröna rum. Några plocksalladsfrön gör dem sällskap. Min grönfingrade syster har dessutom försett mig med några alldeles speciella sweet-chili-plantor, som hon dragit upp från frö. Fyra sätter jag i hinkar, resten ger jag bort. Trädgårdslandet ska i år slutgiltigt läggas igen. Rådjur och harar får i fortsättningen klara sig på egen hand, såvitt det ankommer på mig. Plocksallad – genom tandläkarmissar kommer jag för närvarande inte överens med sallad, men det stadiet ska vara passerat när min nysådda är plockfärdig. Livet är en förunderlig blandning av början och slut, tillväxt och vissnande, hopp och förtvivlan, misär och välmående. Just nu illustrerat av att jag sitter här och njuter av tillvaron, medan radion förmedlar situationen i Burma. Burma kan jag inte göra något åt. Jag önskar visserligen att jag kunde, men vad hjälper väl det. Däremot kan jag sätta värde på och tacksamt ta emot det vackra och sköna som kommer mig själv till del. Allt är förstås inte enkelt och skönt i mitt liv, i vems liv är det väl det, men kära nån så mycket det finns att vara tacksamt glad över. Det är en fråga om fokus. Apropå fokus och fokusera – undrar om jag inte ska ta min gamla Nikon systemkamera med tillbehör och göra ett besök hos fotohandlaren. Kanske originalobjektiven kan kombineras med ett digitalt kamerahus? Har för mig att just Nikon ger den möjligheten. Är det sånt här som kallas tankeflykt… 7 maj -08
Bara att hoppas ...
och så lite mer om myror Att jag vågar hoppas lite mer på mig själv beror bl.a. på att jag äntligen fått bredband! Jag fick vänta länge eftersom jag vägrar trådlöst. Se "Strålande tider", så inser du varför. Jag har ganska nära kontakt med överkänsligas problem, och jag vill hellre vara en del av lösningen än av problemet. Undrar förresten om det inte är dags att ändra "överkänslig" till "känslig". Men det mest triviala samtalsämnet just nu är väl ändå VÅREN! Och naturligtvis hakar jag på :-) Blåsipporna tackar för sig, medan vitsipporna bara blir fler och fler och som det tycks bara vitare och vitare. Gullvivorna däremot blir gulare och gulare. En och annan viol och maskros ger sig också tillkänna. Och i fönstret börjar tomatplantorna uppfordrande undra hur jag egentligen tänker mig deras framtid, för "så här kan vi ju inte ha det, fattaruväl..." – Jo, jag fattar! Kasper och jag gör våra vandringar, ibland ensamma, ibland tillsammans med kompisen Mollie och hennes matte. Hos oss vandrar vi gärna till den en av de små skogssjöarna, hos Mollie till en vik av Östersjön. På hemvägen från sjön i dag hälsade vi på hos en granne, som donade på sin härliga skogstomt. Grannen H. visade – på en fläck hade hon spridit ut lite sylt. Där var naturligtvis massor av myror, de har sin stack 30-40 meter bort. H. berättar: "Först kom en myra, och efter en liten stund en till. Dom reste sig på bakbenen och började jabba mot varandra med de främsta benparen, medan antennerna viftade. Dom pratade! Jättesöta var dom!" Den här stackens myror blir garanterat inte utan sylt framöver! En tankeställare igen - själv får jag Myrr i tankarna när myror kommer alltför nära mitt hus, så nära att jag av erfarenhet vet är att nästa steg är en smärre invasion av själva huset. Kanske jag i stället ska försöka med H:s metod i år. Tala med dem, studera dem och glädjas åt deras idoga möda och överlevnadsinstinkt - och naturligtvis ge dem ett förhoppningsvis oemotståndligt alternativ - SYLT! 27 apr -08
Balans, kris, försoning, hopp... Så tror jag det är med livet också. Och med människan. Vi ska reagera, tillåta oss att liksom vågskålarna röra oss omväxlande ”upp” och ”ner”. Det är inte fel att jubla och skratta högt av glädje, inte heller att gråta, rent av förbanna, när omständigheterna så kräver! Fel vore det däremot att försöka ständigt bli kvar i enbart glädje eller enbart sorg eller vrede. Precis lika fel som att alltid försöka undvika, kanske aldrig våga låta vare sig sorgen eller glädjen göra medvetna avtryck i våra liv. Att tvinga sig till ett ständigt lagom, ett ständigt vilande i en sorts statisk balanspunkt. Liv är rörelse. Stagnation är ett döende. Ett ständigt ”lagom” är stagnation. Dessutom är lagom ett ord som uttrycker feghet, som någon konstaterade. Handlar om anpassning till det ”politiskt korrekta”, om rädsla för att sticka ut, om att inte våga visa vem man verkligen är. En ”balanserad person” är en person stadd i förändring och utveckling! Sorg och glädje – vi konstaterade också att det är genom livets kriser vi utvecklas. Det är då något händer med personligheten, det ser vi i backspegeln. Så blev det bestående minnet från den här dagen en personlig berättelse om ett liv som sedan många decennier levs i sviterna av ett stort svek. Ett svek, en kränkning, en kris som drabbade en hel familj. Berättelsen handlade om kamp inte bara för att klara nödtorft och uppehälle. Framförallt handlade den om att försöka komma bortom vrede och förtvivlan, komma till att försöka förstå, att inte bara fördöma, att försöka se en mening med det skedda, en mening för alla. Om en process under många, många år. Om försoning, om förlåtelse. Det handlade slutligen om ett möte som nyligen ägt rum, tillkommet för att se om förlåtelsen höll måttet inför verkligheten, dvs inför ett möte med den som en gång orsakade så mycket lidande. Kvinnan som berättade känner nu en stor frid, en glädje över att ingen bitterhet fanns kvar. Tvärtom. Det som hände har hänt, det har haft avgörande verkan för många människors hela liv, men bitterheten är borta och förlåtelse och försoning definitiv. En sådan befrielse! En sådan lycka över att kunna andas fritt, att kunna konstatera att tyngden slutgiltigt och för alltid verkligen är borta! Borta på riktigt, inte bara som en önskan. Vi var alla djupt gripna. Tysta. Någon sade ”det du berättar får mig att tro att det faktiskt finns ett hopp för mänskligheten!” 23 apr -08
Viktiga träffar Just nu sitter jag här och funderar över ordet "balans". Förbereder mig så smått inför en träff med ett gäng kvinnor om ett par dagar. Vi är några som träffas regelbundet. Visst dricker vi kaffe, och visst brukar det finnas en liten kaka, men framförallt samtalar vi. Om väsentligheter. Inspirerar varandra till nya tankegångar - vi är väldigt olika ifråga om bakgrund, erfarenheter och intressen. Spännande! Vi är alla äldre. En och annan är troende kristen, en och annan är ateist. Någon är kanske snarare agnostiker. Bland annat jag har funnit min hemvist inom antroposofin. Osv. Ni kan tänka att våra olika uppfattningar och insikter verkligen leder till kolossalt både spännande, intressanta och givande samtal, om än inte till enighet. Det är inte alls så att vi diskuterar våra olika världs- och livsåskådningar, men visst framträder olikheterna i samtal om väsentligheter. Enighet är inte heller målet. Själv upplever jag att målet i själva verket är vägen. Det handlar om respekt, om att kunna lyssna och inse att det finns många kloka människor här i världen som inte alls tror och tycker och tänker som jag! Det handlar om att inspireras, helt enkelt om att fortsätta att växa. Om att förstå mer. Om att kunna ge ut mer. Om att inte glömma att fortsätta tänka nytt! Gäller även – rentav framförallt? – en äldre generation. "Balans" är alltså något av ett tema för nästa träff. Liksom ordet "lagom". Själv har jag som ess i rockärmen ordet "bara". Om det har jag skrivit tidigare under rubriken "Om ord". Jag tror att kombinationen "lagom" och "bara" ställda mot "balans" kan ge upphov till många tänkvärda synpunkter! Skulle inte förvåna mig om jag återkommer i ämnet :-) Men just nu måste jag fortsätta ladda upp filer till min "nya" hemsida! Det är så irriterande med röda kryss i stället för bilder och länkar som inte leder någonvart! april-o8
Det finns i alla fall myror... Sommaren är här. En ny 3G-mast i närheten gör livet tämligen outhärdligt för en av mina grannar. Hon är gravt överkänslig. Känner även av en Dect-telefon (dvs en trådlös telefon) på flera hundra meters avstånd. Och naturligtvis betraktas hon av en och anan person som ”bara knäpp”. Men det är hon inte! Miljö och klimatfrågor är i fokus som aldrig förr. Och jordens bin lever farligt, minst sagt. På sina håll har de nästan helt försvunnit, och de få som fortfarande lever där är sjuka och visar sig vara bärare av diverse infektioner och parasiter. En regelrätt katastrof, eftersom pollineringen är en livsnödvändighet för oss alla. Men varför dör de? Uppenbarligen är det något i vår moderna miljö som de inte tål. Och så det här med vapentillverkning och dito försäljning. TUR att det finns SVENSKA clusterbomber som uppenbarligen inte alls är lika farliga som andra. Tillverkningen tycks visst vara förhållandevis miljövänlig också. – Ibland vill jag bara inte vara med längre! Inte överhuvudtaget! Men så hörde jag på radion i morse om nya forskarrön, om myror. När det blir hungersnöd ger sig många, många tusen myror ut på vandring, för att söka föda. Men att släpa hem den till stacken har sina sidor, marken är ju aldrig jämn. Då offrar sig en del, ger sig ner i håligheterna och fyller ut dem. En liten hålighet – en liten myra. En större hålighet – en större myra. Ett betydligt större hål – flera myror kryper ner tillsammans för att fylla ut det! När alla födohämtare passerat med sina bördor tar sig de mörbultade och nedtrampade myrorna upp igen, larvar hem och får sin andel av den hämtade födan. En värld med myror kan inte vara helt igenom förfärlig! Jag kommer också att tänka på en närstående vän som föll i förundran över alla myror som han såg till synes planlöst bara irra fram och tillbaka på en myrstig. Men så noterade han en speciell, som släpade på en grön larv. Den myran var lätt att följa. Den irrade inte, trots den ojämna marken höll den stadig kurs mot stacken, som låg ganska långt därifrån. Under fem minuter tog den sig fram ungefär en halvmeter, trots den besvärliga terrängen. En halvmeter på fem minuter, det betyder en meter på tio minuter och sex meter i timmen. Min vän räknade ut att med den takten – om den nu inte sov över nånstans under natten – skulle myran vara framme vid stacken efter ca 32 timmar! Dvs vid 5-6-tiden på kvällen nästa dag! Hoppas hon blev vederbörligen avtackad när hon småningom nådde sitt mål! 28 maj-07
Vår! Häromdagen konstaterade en granne att ”nu har vi klarat den här vintern också! Härligt va!” Och visst är det det. Lite kärvt har det varit ibland, men mestadels har allt fungerat bra. Och det som eventuellt inte gjort det är inte så mycket att orda om! Det är så vi som bor fast i vårt fritidshusområdet känner. Det är mörkt här i skogen på vintern, inga som helst vägljus. Vägarna sandas inte, men de plogas förhållandevis väl. Sanda får vi göra själva om vi tycket der behövs. Och vi har långt till allt, en och annan mil. Ändå väljer vi alla – till de flesta sommargästers stora förvåning – alldeles frivilligt att bo så här, och det skapar en viss gemenskap. Sommargästerna tror att vi längtar efter dem så att det blir ”lite liv” omkring oss, medan vi fastboende ganska snart på sommaren börjar längta efter det lugn och den tystnad som kommer med höst och vinter! Vad som göms i snö kommer upp i tö. Tomten ser förfärlig ut! Många av mina träd fälldes sent i höstas, vilket betyder mycket mer ljus på tomtens norrsida. Veden är omhändertagen och det mesta riset hopsamlat och uppeldat, men väldigt mycket kvistar och ris av mindre format väntar på att bli hopräfsat och bränt. Dessvärre har det också fällts gran, sälg, asp, hassel m.m. under elledningar, på två sidor av min tomt! Och det är så bestämt, att det åligger fastighetsägaren att ta hand om allt det fällda mellan tomtgräns och väg! Nåja, ett par vänliga grannar kommer småningom att hjälpa mig. Här ska sågas och framförallt eldas! Röken kommer att ligga tung över hela området i vår – jag är ju inte den enda som råkar ha elledningar utmed tomtgränsen. I övrigt går livet sin gilla gång. Både citronfjäril och nässelfjäril har jag sett. Fåglar kvittrar, solen värmer, katterna hittar möss igen och ligger dessemellan gärna ute och myser i solen. Det har matte inte riktigt hunnit än, men i morgon ska det ju också bli en varm och strålande dag. Och då ska solen få se ännu ett uppvänt ansikte! En märklig årstid, det här. På en tur genom samhället såg jag en ung flicka i bara jeans och T-shirt. Två steg bakom henne spatserade en annan tjej i dunjacka, stor halsduk och riktig vinterluva. Jag kände mig själv som ett rätt lagom mellanting i jeans och uppknäppt skinnjacka... 26 mars-07
Inget särskilt! Bilfärd hem på vintervita, osandade skogsvägar, snötyngda träd – så vackert, så vackert! Hemkommen en riktig glädjekick när jag såg mitt efter branden förstorade rum, nymålat och fräscht. En mellanvägg är riven och kaminen står nu fritt. Så mycket luftigare och skönare hela mitt hem blev! Bara glädje och tacksamhet har branden fört med sig. Senare en stillsam kväll i den lilla vinterträdgården – sannerligen ett storstilat uttryck för åtta kvadratmeter – med Kasper vid fötterna, en katt i knäet och de båda andra nånstans i närheten. Värmen från kaminen spred sig, massor av levande lågor lyste upp allt det gröna. Blommar gör amaryllis, azalea, cyklamen och en del pelargoner som inte riktigt förstått det där med vintervila. Månsken över det sagolika snölandskapet utanför glasväggen. Livet känns bara skönt. Och vackert! 30 januari -07
Jag har kvar mitt hem!
Tänk om jag inte haft ett par gäster hemma, för ett
jobbmöte sent på fredagseftermiddagen. Tänk om de inte kommit bara en
kvart efter att jag märkt att det rykte in från kaminen, som jag just
fyllt med ved. De/vi lyckades släcka, men vid det laget hade brandbilen hunnit halvvägs, så man kom ändå för säkerhets skull. Sex man! Ytterligare vägg knackades fram, och brandens förlopp klarlades. ”Du har haft tur”, sa brandmännen. ”Ett litet, litet tag till, och vi hade fått släcka en rejäl eldsvåda. Vi skulle inte ha velat att det här huset brann ner! Det här hade dessutom kunnat hända precis när som helst.” Jag eldar i kaminen dagligen, i själva verket värmer den i princip hela huset. Kaminen brinner, vare sig jag är hemma eller inte. Vad jag känner nu är en stor, stor tacksamhet. Den skadade väggen ska bort helt. Kaminen ska stå mer fritt, och det ska inte eldas igen förrän sotaren inspekterat och givit klartecken. På måndag! Samtidigt ska väggen rivas. Ibland blir hjälpen ”från ovan” tydligare än vanligt. Man kan förstås kalla den ”tur” om man vill. Eller slump. Jag kallar den ”beskärm”. Det är viktigt att känna igen beskydd när man ser det. Att avfärda det som enbart slump, det är grov otacksamhet! Jag läser just en bok som refererar samtal mellan människa och naturväsen. En fascinerande läsning, och även detta ser jag som del i ett mönster. I alla tider har det funnits personer som sett och upplevt mer än andra. Jag har kommit i kontakt med flera. Jag tror att det i mitt hus finns en ”hustomte”, i varje fall en sorts väsen som ser till att allt om möjligt fungerar som det ska. Jag tror att vänliga väsen samverkat, att jag dessutom har en skyddsängel som beslöt sig för att också gripa in. Att man velat ge mig en påminnelse, kanske till och med en varning:
Jag tar påminnelsen, varningen och uppmaningen på allvar! Och jag är som sagt djupt och innerligt tacksam. – Jag har fortfarande ett hem. Fredag 12 jan 2007
|
